Ekonomsnacket om inflationen är helt sjukt
Det pratas om en ”dom”-reform, men jag vill ha en granskning av krisdebattens språk och antaganden
På Ica hör jag tjejen i kassan säga förlåt till en ledsen tant. Priset är högre i kassan än vad som stod på skylten. Personalen hade inte hunnit märka om eftersom allting ökar så snabbt, det sker nya förändringar varje dag säger tjejen till tanten.
Jag tror inte att vi har förstått någonting av vad som sker just nu. I veckan steg inflationen igen och snart går räntorna upp och allting kommer att bli värre.
I veckan gick jag på ett seminarium om barnfattigdom. Fatima Mohamed, folkhälsovetare och mamma från Järvafältet sa så här:
– Jag behöver en större lägenhet till mig och min familj. Men hyresbolaget sa att jag tjänade för lite. Så jag gick på högskolan i tre år och utbildade mig så att jag skulle kunna få högre lön. Sen när jag var klar så höjde hyresbolaget inkomstgränsen.
Hon sa: i det område där jag bor finns ingen SFI för kvinnor. De måste åka flera tunnelbanestationer, men de har inte råd med SL-kort, de har knappt råd med mat. De skulle behöva ett närvarande samhälle där de bor.
Vi pratar om kris för att den drabbar så många nu. Men sanningen är att krisen har pågått länge. Och att det finns en anledning till att allt är så skört, att marginalerna är så små och hungern så närvarande.
I en panel sade sedan organisationer som Rädda barnen och Majblomman att det akut behövs högre barnbidrag och bostadsbidrag. De sa att de träffar barn som inte vill äta frukost hemma för att de bär sina föräldrars oro. Att de möter grundskolebarn som slutat gå till skolan för att jobba extra, de kanske har flera småsyskon.
Sen blev det en panel med politikerna.
Sverigedemokraten sa att hon inte ville ha höjda barnbidrag, kris eller inte. Hon sa att utlandsfödda kvinnor inte jobbar och att SD därför vill ta bort flerbarnstillägget. Det vill säga, i en extrem situation som slår mot de fattigaste så vill hennes parti ändå straffa just dem som har det sämst.
Hur gör lägre barnbidrag att de mammor som i dag inte har råd att köpa SL-kort eller köpa mat ska kunna få jobb? Tänkte jag. Jag ville gå upp på scen och ta mikrofonen och med lugn men rasande röst förklara att hennes resonemang var rasistiskt, inte hängde ihop rent logiskt och heller inte var anpassat till krisen men jag gjorde inte det.
Pengar. Allt handlar om pengar. Så är det alltid. Plötsligt syns det mer än vanligt.
Jag drabbades av en overklighetskänsla när jag lyssnade på politikerna på det där seminariet för alla var överens om att ”något behövde göras”. Samtidigt har de alla varit med om att bygga ett system som ser ut exakt så här.
Jag vill nu förklara en sak om den svenska statsbudgeten.
Varje år när ekonomin växer och priserna går upp så får den som har en hög inkomst automatiskt sänkt skatt. De tekniska detaljerna är inte det viktiga, poängen är att det bara händer, det kallas justering av brytpunkten för statlig skatt på budgetspråk. Systemet är byggt så för att skydda inkomsterna hos dem som tjänar bra.
Riksbankschefen Thedéen, Sveriges egen Marie Antoinette, säger nu att den som inte har råd att äta ska lösa problemet genom att äta kakor, förlåt, jämföra extrapriser
Den som dessutom har haft råd att köpa en lägenhet får avdrag på skatten för en del av sina räntekostnader. Prognosen för i år är det avdraget kostar oss skattebetalare 37 miljarder kronor. Det kan jämföras med kostnaden för bostadsbidrag, som väntas bli 4,5 miljarder kronor.
Ja du läste rätt.
För de som inte äger något eller tjänar lite fungerar statsbudgeten så här:
Den som har en hyresrätt får ingen hjälp med hyreshöjningarna genom automatiska avdrag.
Barnbidraget höjs inte med inflation. Inte underhållsstödet heller, det som många ensamstående mammor är helt beroende av. Inte heller bostadstillägget för de pensionärer som nu vänder på varenda jävla slant när matpriserna har gått upp med TJUGO PROCENT på ett år.
När inflationen är hög blir de fattiga aggressivt mycket fattigare, rent automatiskt. Medan den som har hög lön och bostadslån får anpassad hjälp av staten, rent automatiskt.
Så har det varit sedan 90-talet, det är min poäng. Det är strukturen, systemet.
Riksbankschefen Thedéen, Sveriges egen Marie Antoinette, säger nu att den som inte har råd att äta ska lösa problemet genom att äta kakor, förlåt, jämföra extrapriser. På radion hör jag ekonomer säga att det bästa vi kan göra är att sänka skatten, men absolut inte öka resurserna till vården och skolan, där man nu skär ner på skolmat och lärartjänster.
Det skulle nämligen blåsa under inflationen.
Samtidigt, i detta alltmer bisarra land, har vi ett elprisstöd utan tak, vilket gör att vi betalar ut perversa summor till rika människor. Vi har dessutom skattesänkningar för de rikaste och enorma avdrag för poolrenoveringar och verandabyggen. Visste ni att avdragen för RUT och ROT-avdrag kostar skattebetarna många miljarder varje år? Och så pratar folk om att en höjning av barnbidraget skulle vara ”inflationsdrivande”. Jag spyr faktiskt på den här debatten.
Det pratas om en ”dom”-reform, själv vill jag ha en granskning av krisdebattens språk och grundlösa antaganden.
Det är inte en naturlag att de fattigaste ensamma ska bära bördorna när Putin invaderar Ukraina och Ica-handlarna tar chansen och skär emellan. Det är inte en naturlag, men en konsekvens av ett system och en ekonomisk era där det alltid fanns ett bra skäl att medelklassen skulle ha mer och de fattiga stå tillbaka.
Krisen gör nu att skelettet i samhällskroppen blir tydligt, även de bärande delar som tidigare varit osynliga. Det visar sig att denna kropp är förstoppad och uppblåst, att den är rutten och felkonstruerad.