Jag är lika mycket trans utan kirurgi
Poeten Nino Mick: SVT:s Uppdrag granskning har en alltför snäv syn på könsdysfori
Jag ser Uppdrag gransknings "Tranståget del 2" (9 oktober) ensam, trots att jag sagt åt mig själv att vänta tills jag har sällskap. Precis som i förra avsnittet reduceras frågan om transpersoners välmående till att handla om kirurgi eller inte kirurgi, hormoner eller inte hormoner. Som om det vore den springande punkten.
Juristen och frilansskribenten Silas Aliki visar i senaste numret av Glänta (1–2/2019) hur inbäddad transfobin är i kolonialism, kapitalism och patriarkat. Den ruskas inte enkelt loss ur dessa tredubbla täcken. Men man kan väl inte vänta sig, i en individualiserad och medikaliserad samtidsdiskurs, att Uppdrag gransknings kritik av transvården skulle innefatta kritik mot samhället som gör den nödvändig."
I mitt flöde är det ganska tyst om Tranståget. Mina vänner är upptagna med att posta stödbilder för Rojava och kallelser till demos mot Turkiets invasion. Jag postar samma saker. Men på den egna kammaren kan jag inte släppa de upprepade angreppen på transvården.
Efter en dusch smörjer jag magen med testosteron, och tänker på att jag upplevde könsdysfori för första gången när jag var runt tjugotre. Om Uppdrag granskning, Hanne Kjöller, med flera skulle bestämma, så skulle jag inte ha kvalat in som trans. De driver stenhårt tesen att det går en skiljelinje mellan ”äkta” transpersoner – som känt sig som ”det motsatta könet” sedan de var små barn – och en ”ny, växande patientgrupp” vars könsdysfori ger sig till känna tidigast i tonåren.
Även om jag aldrig skulle söka mig till en könsutredning så var jag lika mycket trans för det, med lika mycket rätt att bli kallad hen eller han eller vilket annat pronomen som helst, och rätt att få mitt egenvalda namn respekterat.
Det transcommunity som mötte mig när jag kom ut, bland annat genom RFSL Ungdom, underströk att det inte finns några rätt eller fel sätt att vara trans på. Min könsidentitet skulle respekteras, även om jag inte ville genomgå någon som helst medicinsk behandling.
Även om jag aldrig skulle söka mig till en könsutredning så var jag lika mycket trans för det, med lika mycket rätt att bli kallad hen eller han eller vilket annat pronomen som helst, och rätt att få mitt egenvalda namn respekterat. Vad jag också fick höra var att könsidentiteten kan ändras över en människas livstid.
Stärkt av sådana sammanhang gick jag flera år utan att söka vägar att förändra kroppen. Det behövdes inte, för jag hade vänner som såg bortom den. En krockkudde mot patriarkatets härjningar mot och i en människa.
Alltför lite har sagts om den arbetsinsats som transpersoner i decennier har lagt ner för att hålla varandra – och oss som kommit efteråt – vid liv. Det är ett omsorgsarbete, utfört över köksbord, i föreningar, på psyk, i brev. Och i konst och kultur.
Under de åren blev jag bekant med poesi, scenkonst, filmer och bloggar som jag fortfarande återvänder till, en skatt av perspektiv och röster. Mest tacksam är jag kanske för Tvillingskapets scenverk Snoppen blöder, där en medverkande läser upp en lista på de biverkningar han fick av testosteron. Den är plågsamt lång. En annan passage, kanske den jag återvänder mest till, är denna: ”Ibland tänker jag att mina bröst är det enda fina på min kropp. Och så ska jag kanske operera bort dom. Sen gjorde jag det. Och smärtan var nästan det bästa med det. För nu syns den i alla fall. Titta vad den här världen har gjort, den försökte bestämma över min kropp men då amputerade jag en bit. Jag kan komma på nya vägar bort.”
I somras läste jag den nästan varje dag, och bestämde mig för att avboka operationstiden för att ta bort mina egna bröst. De får vara kvar. Kanske kan även jag komma på nya vägar bort. Jag säger som Johanna i Uppdrag granskning: ”Så här känns det nu – jag behöver inte bestämma mer än så.”
Skådespelaren Aleksa Lundberg säger i samma program: ”Hade jag behövt göra den här operationen? Jag har ingen aning. Men jag tänker den tanken ibland: med allt jag vet i dag, hade jag inte kunnat leva som en feminin kille, bög …?”
Jag undrar om hon hade någon skatt av perspektiv, någon som sa till henne: Du kan vara trans utan operationer, utan hormonbehandling. Och vad hade hänt om Aleksa Lundberg hade fått se Juli Apponens performance Life is hard, and then you die, eller fått läsa Vanessa Lopez bok Jag har ångrat mig?
När Aleksa Lundberg sökte transvård var könsutredningen, liksom resten av samhället, mer könskonservativ än i dag. Det var inte tal om något annat än att den transsexuella skulle gå ”hela vägen”. Uttryckte personen några andra önskningar, så kunde hela statusen som trans ifrågasättas: Jaså, du vill behålla din penis? Då är du uppenbarligen inte kvinna!
Transvården skyddade kategorierna man och kvinna genom att inte tillåta några mellanting. Den som behövde vård konstruerade den berättelse som utredarna ville höra. Det om något kan leda till ånger hos transpersoner.
Graden av könskonservatism skiljer sig i dag åt mellan mottagningar runt om i landet. Den könsutredning jag genomgick för ett par år sedan, vid Anova i Stockholm, fokuserade snarare på att lindra det lidande som kallas könsdysfori.
Om inte minnet sviker mig så fick jag få frågor om barndomen, en del om tonåren, men desto mer talade vi om förväntningar på testosteronbehandlingen. Hur föreställde jag mig mitt liv efter insättandet? Var mina förväntningar verklighetsförankrade och rimliga? Hade jag stöttande sociala sammanhang?
Det är talande att Uppdrag granskning aldrig intresserat sig för könsutredningarna under alla de år som transpersoner lidit av dem
Jag önskar inte framlägga några anekdotiska bevis. Min upplevelse av transvården kan inte tala för en hel grupps, lika lite som Aleksa Lundbergs kan det, eller någon annan av de personer som uttalat sig i Uppdrag granskning. Ändå måste vi tala. Jag är glad för varje röst. De som talar genom Uppdrag gransknings program kan inte göras ansvariga för redaktionens inramning.
De uppgifter som kommer fram i programmet är inte helt utan guldkorn. Det behövs mer forskning om hur hormonbehandlingar påverkar hälsan på lång sikt, ingen har mer intresse av det än vi som genomgår behandlingarna.
Men det är talande att Uppdrag granskning aldrig intresserat sig för könsutredningarna under alla de år som transpersoner lidit av dem, utstått alla möjliga vidriga integritetskränkande frågor för att bevisa sig som ”äkta” kvinnor eller män, för att därefter tvångssteriliseras av staten.
Nu undrar jag i vilken riktning Uppdrag gransknings tranståg leder. Bör transvården bli mer könskonservativ igen, så att bara de som kan berätta om barndomar med ”könskonträra” lekar får diagnos och hjälp? Ett direkttåg utan uppehåll, mellan binära kön, där biljetter bara säljs till folk över tjugofem år, till en hög personlig kostnad? En stor del av oss som blir hjälpta av behandling skulle utestängas. Till exempel jag själv. Resultatet blir knappast en säkrare resa.
Det är delvis hormonbehandlingen jag har att tacka för att mitt flöde fylls av bilder till stöd för Rojava. Det minskade skavet i sociala grupper har gjort organisering möjlig, och det psykiska måendet mer stabilt. Men mer viktig än testosteronet är de senaste årens ökade kunskap om trans inom politiska grupper på vänsterkanten.
När könsdysforin hålls stången, av oss gemensamt, så slipper jag tänka på mig själv. Då går det att koncentrera sig på att kämpa tillsammans med andra i en tilltagande fascistisk värld. Den gemenskapen känns, mitt i all skit, euforisk.