Kroppen väger för lätt i dagens socialdemokrati
Jag hoppas Magdalena Andersson lämnar finansdepartementets teknokrati bakom sig
När jag jobbade på finansdepartementet i början av 00-talet var en av de stora diskussionerna de ökade sjukskrivningstalen. Det talades om en svensk sjuka, om bidragsfusk, en ”epidemi”. Samtalen ägde rum i fönsterlösa sammanträdesrum fulla av tjänstemän i kostym. Språket var distanserat, tekniskt. Det talades om bördan på de offentliga finanserna, om hur de sjuka åt upp det så kallade reformutrymmet. Grafer visades och tal med procentsiffror. Kurvorna pekade alltid åt fel håll.
Egentligen beskrev kurvorna en verklighet där 90-talskrisens stora nedskärningar satte sig i ryggar, axlar och i magarna på kvinnor i den offentliga sektorn. Men målet i rummet var inte att leta djupare förklaringar till varför de inte klarade av att arbeta längre. Målet var att hålla utgiftstaket, budgetdisciplinen.
På klimattoppmötet i Glasgow krigar unga just nu för sin framtid och i Stockholms förorter fortsätter skjutningarna. I Göteborg har Socialdemokraterna, det parti som alltid varit mitt, sin kongress. De senaste åren har ett allt större glapp uppstått mellan mig och S och jag har funderat mycket på varför.
Politiken behandlas ofta som något skilt från kroppen, den handlar om miljarder och satsningar. Diskussionen förs av professionella politiker, ekonomer och experter som betraktar verkligheten ovanifrån.
I sina bästa stunder har arbetarrörelsen kombinerat expertkunskap från sociologer, ekonomer och statsvetare med krav underifrån
Politikens misstänksamhet mot kroppen är delvis nödvändig. Det går inte att bygga ett reformprogram utifrån varje människas upplevelser, det behövs mekanismer som sammanfattar och väger samman. Men frånvaron av kropp handlar också om politikens professionalisering. Den som skolas in i politiken i dag kommer via ungdomsförbund eller en tjänstemannakarriär. Det som belönas där är inte erfarenhet utan ett analytiskt förhållningssätt där samhällsproblemen beskrivs i kurvor snarare än i levd, komplex verklighet.
I sina bästa stunder har arbetarrörelsen kombinerat expertkunskap från sociologer, ekonomer och statsvetare med krav underifrån. Fackföreningsrörelsen har inte bara varit nödvändig som motvikt till arbetsgivarna i en förhandlingssituation, utan också för att föra in arbetets verklighet i politiken.
Men på 90-talet hände något. Ekonomerna blev allt viktigare, deras perspektiv gavs extra tyngd. I den nya rapporten Vi skär ner i välfärden för att rädda välfärden från tankesmedjan Katalys beskriver forskarna Åsa Plesner och Niklas Altermark hur budgetdisciplin, nedskärningar och effektiviseringskrav, från början verktyg som behövdes i en akut krissituation, steg för steg blev mål i sin egen rätt. Att ta ansvar blev för socialdemokratin synonymt med att spara, skära och effektivisera. Samtidigt fanns det gamla politiska språket kvar riktat mot väljarna, det som handlade om jämlikhet och rättvisa.
Filosofen Jonna Bornemark skriver i sin bok Det omätbaras renässans om den sorts kunskap som inte fångas av kurvor och effektivitetskrav. Hur sätter man siffror på behovet av tröst? På vikten av att långsamt bygga förtroende med ett barn eller en dement patient i omsorgen? På trygghet och gemenskap på en arbetsplats? Vissa saker går inte att mäta, fångas inte av siffror.
Högerns svar är rädsla och repression. Vad är socialdemokratins?
Ju äldre jag blir, desto mer skeptisk är jag till ekonomernas överdrivna roll i politiken och samhällsdebatten, och jag tror att en stor del av socialdemokratins problem är att man inte längre hittar motvikter. Att erfarenheten, kroppen och smärtan väger för lätt.
I resten av världen gör man nu upp med 90-talets ekonomiska dogmer utifrån insikten att faran i dag inte är att göra för mycket. Den akuta risken finns i status quo, i att inte ingripa. Demokratin hotas av ökande klyftor mellan fattiga och rika. Segregationen permanentar fattigdom och utanförskap. Klimatet kräver att vi bygger om hela samhället. Vi lever i algoritmernas tid, och rövarkapitalismens. Högerns svar är rädsla och repression. Vad är socialdemokratins?
Själv sa jag ingenting under mötena på finansdepartementet. Jag var så ung, om detta är en ursäkt. Jag tänker att många i det där rummet säkert kände samma obehag som jag inför det sterila och avskalade i diskussionen. Kanske hade de en utsliten undersköterska i familjen, en gnagande oro för en vän eller släkting. Men där och då fanns inget språk för detta. Det fanns inget sätt att ifrågasätta logiken.
I längden är det farligt med alltför stora glapp mellan ord och politik, mellan det de folkvalda menar är ansvar och det folk tror att det betyder. I glappet växer uppgivenheten, inte bara om den egna livssituationen utan om själva politikens möjligheter.
Nu väljs Magdalena Andersson till partiledare för S. Hon kan bli historisk som Sveriges första kvinnliga statsminister. Hon har tillbringat många år av sitt liv på just det där finansdepartementet. Jag hoppas vid gud att hon nu lämnar det bakom sig.