Putin säger internjet
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-02-06 | Publicerad 2014-09-26
Mika Velikovskij om Putins attack mot fria medier och obekväma sajter: Han vill släcka hela nätet
”Vi strävar efter total informationssuveränitet i Ryssland, sade nyligen Nikolaj Nikiforov, den ryske ministern för kommunikation och massmedier, under ett besök på det annekterade Krim.
”Det kommer att ta oss tre till sju år. För att uppnå ett sådant ambitiöst mål kommer Ryssland att behöva en miljon it-specialister”, lade ministern till.
Trots att Nikiforov i detta fall endast diskuterade totalt stopp för import av internationell mjukvara (en åtgärd som aldrig tidigare skådats) var det ganska uppenbart att det revolutionära begreppet informationssuveränitet inte skulle förstås så smalt. I den ryska verkligheten blir allting numera ”suveränt”. Från mat och medicin till Nikiforovs egen maktsfär – internet och medier.
Vad gäller konventionella medier är en sådan syn inget nytt. Att tysta högröstade felfinnare har varit Putins patenterade stil redan från början.
Den har bara blivit allt fulare med åren.
”En länk till i de förbannade kedjorna”, sade Filipp Dzyadko, chefredaktör för magasinet Bolsjoj Gorod och syftade på den våg av förändringar för medier som ackompanjerade den tredje installationen av Vladimir Putin 2012.
Dzyadko sparkades tillsammans med många andra fritänkande redaktörer från olika medier. Några ersattes av mer lojala kolleger, andra försvann tillsammans med sina publikationer.
I de flesta fall var den officiella orsaken ”brist på ekonomiska framgångar”. En märklig formulering som användes såväl om svaga som blomstrande publikationer. Ett så enkelt sätt att ändra kurs, och så svårt att ifrågasätta, hade blivit möjligt endast på grund av de nya ägandestrukturerna i ryska medier.
På senare år har andelen privata medier som ägs av ”tämjda” oligarker eller statliga företag växt dramatiskt. Till exempel kontrollerar ”Gazprom-Media holding” (namnet talar för sig självt) numera ungefär en tredjedel av den ryska mediemarknaden.
Föga förvånande har Krim-affären och konflikten med Ukraina gjort saker och ting värre. Om attackerna tidigare riktade sig mot uttalade kritiker av makten så kan i dag till och med neutraliteten vara farlig. Alla förväntas välja sida. ”Är man inte med oss är man mot oss” – så lyder undantagstillståndets logik.
Den tydligaste exemplet är historien om Lenta.ru – en nyhetssajt som tillhör Afisha-SUP-Rambler-gruppen och ägs av miljardären Alexander Mamut. Den mest populära och citerade nyhetssajten i Ryssland (femma i Europa) med tre miljoner unika besökare per dag – dessutom uttalat neutral – kastrerades över en natt.
Trots stadig, exponentiell tillväxt av läsare sparkades chefredaktören sedan femton år, Galina Timtjenko, i mars, tillsammans med tre fjärdedelar av de anställda.
Ingen förklaring gavs.
Det påföljande tappet av läsare var enormt. I dag är Lenta.ru ungefär hälften så stort som under sina glansdagar. Men det är så mycket mera lycksaligt för en ägare att ha en domesticerad kanal med en medioker läsarskara än en oberoende med mångmiljonpublik, eller hur?
Ett annat typexempel var hur den enda oberoende kanalen Tv Rain togs bort från alla större kabelbolag för att de dristade sig till att ställa en tittarfråga: ”Var det nödvändigt att ge upp det belägrade Leningrad i syfte att rädda hundratusentals liv?”.
Kanalen blev tvungen att försörja sig på crowd funding, vilket förlängde dess existens på internet ett par månader. När resurserna nästan var slut, visade Putin plötsligt nåd mot kanalen som ”begick några misstag, låt oss vara uppriktiga, inte bara misstag utan förolämpade ett stort antal av våra medborgare”.
Alltså återvände TV Rain till kabelnätverken. Men inte för alltid. I juni skrev Putin under en lag som förbjuder kabelkanaler att tjäna pengar på annonsering. Från och med 1 januari 2015 är detta privilegium endast reserverat för eterburen tv. Med häpnadsväckande allvar kallas några av dessa eterburna kanaler dessutom ”obligatoriska”.
Pengarna som intjänas genom denna uppdelning av annonsmarknaden kommer säkert att bli ett välbehövligt tillskott till de närmare två miljarder statliga subventioner kanalerna får varje år.
Men även om eterburen tv rensades från alla former av politisk uppvigling redan för ett halvt dussin år sedan måste de göra än flera eftergifter i den nya eran.
Det legendariska programmet ”Veckan” som sändes varje söndag i elva år på REN-tv, vann oräkneliga utmärkelser och ansågs som den sista bastionen för … well … låt oss säga att i skarp kontrast till andra nyhetsprogram på rysk tv så avstod det från direkt ljugande. Men en sådan approach till nyhetsrapportering ansågs utdaterad. Den 1 augusti förklarades programmet dött. Dess efterträdare hette symboliskt nog ”Vänlighet i sändning”.
Dessa händelser är inte några undantag, utan bara exempel på en mycket större trend. Varför blir vi förvånade över att när historien om de tio ryska soldater som tillfångatogs av den ukrainska armén på ukrainsk mark briserade så rapporterade inga större ryska medier någonting innan en officiell ståndpunkt formulerats (vilket tog två dagar).
Knappast någon berättar om zink-kistorna som fortsätter att strömma in i Ryssland. Journalister som gör det tar en allvarlig risk: de hotas, och några av dem – Lev Shlosberg från Pskov – misshandlas svårt. Situationen med soldatbegravningarna speglar perfekt logiken i det blodiga kriget mellan Ryssland och Ukraina – tekniskt sett händer det inte. Alltså händer inte stora delar av nyheterna.
Även om vissa mindre mediekanaler fortfarande kämpar för att överleva och behålla sitt oberoende i denna sköna nya ryska värld så är de utan tvivel dömda att i slutändan ersättas med översvallande ”vänlighet”.
Samma sak gäller internet. För flera år sedan ansågs användarna vara en ynklig minoritet – alltså tilläts internet leva enligt sina egna självpåtagna lagar. Men angreppet mot konventionella medier sammanföll med en teknikutveckling som innebar att antalet ryska internetanvändare ökade till 68 miljoner – i runda tal halva befolkningen. Något måste göras för att göra den virtuella världen lika ”suverän” som den verkliga.
Under Putins tredje period började trycket från lagstiftarna att öka.
Först skickades en testballong upp då ett gäng sajter förbjöds för att skydda barn från skadligt innehåll. Ju fler desto bättre. Nu har vi en hel hög med lagar som gör nästan samtliga internetanvändare föremål för åklagarnas intresse.
Föreställ dig att du ser någons Facebook-inbjudan till en demonstration. Slagorden ser oskyldiga ut: ”Make love not war”, ”Justin är coolare än Britney” eller ”Norsk lax 4 ever”… Äh, låt oss göra det ännu enklare … Uppdateringen du ser är en inbjudan till att fira din väns bröllop någonstans i en park eller på något torg i stan. Du klickar ”like” eller till och med ”dela”.
Hoppsan! Du har nu gjort dig förtjänt av en femårig fängelsedom!
Publika sammankomster (mer än två personer på gatan träffas ”överenskommet på förhand”) måste numera sanktioneras av de lokala myndigheterna. Genom att gilla eller dela detta sprider du information som – i det fall ”organisatörerna” saknar tillstånd – faller inom anti-extremist-lagen. Dura lex sed lex.
Myndigheterna sparar inte några ansträngningar för att skydda medborgarna från att frestas.
Det är det ”stopp-listorna” är till för. Sajter som innehåller skadlig information blockeras helt enkelt. Ingen domstol behövs. En begäran från en åklagare räcker alldeles utmärkt.
Alltså förhindras i dag nästan 80 000 länkar från att visas i Ryssland. Enligt organisationen Roscomsvoboda har 94 procent av dem blockerats av misstag – bara för att de råkar ha samma ip-adress som de ”läskiga” sajterna. De som förklarats skadliga per se inkluderar ett flertal oppositionella nyhetssajter, ett par populära antikorruptionsbloggar, sju Wikipedia-artiklar (bland andra ”Självmord” och ”Kokain”) samt ett antal märkliga sajter som till exempel skämtaffischen ”Ryssland åt katterna”.
Från och med den 1 augusti måste varje bloggare eller användare av sociala nätverk som har mer än 3 000 besök per dag registrera sig som ”medieorganisation”. Det ger inte henom samma rättigheter som en riktig medieorganisation åtnjuter, men personen får samma skyldigheter. Bland annat måste hen samla all statistik över besökarna i ett halvår, i händelse att den begärs ut av myndigheterna.
Samma regelverk infördes för publika wifi-nätverk från och med 15 augusti.
Nu måste kaféägaren eller butiksinnehavaren som vill dela sin hotspot med kunderna be varje kund att identifiera sig och sedan behålla loggarna över deras internetaktiviteter i sex månader.
Snart kommer en ny lag som tvingar utländska internetföretag att lagra ryska data på rysk mark. Sajter som kräver lösenord måste då förlägga sina servrar till Ryssland. Lagen var tänkt att träda i kraft i mitten av 2016, men parlamentet planerar att tidigarelägga den till januari nästa år.
De flesta av dessa lagar är så rörigt formulerade och omöjliga att upprätthålla att de i praktiken ignoreras nästan överallt. Alltså fortsätter denna svärm av internetanvändare med sina små virtuella liv. Samtidigt finns en svärm av lagens väktare som nu har perfekta skäl till att utpressa i princip vem som helst (av politiska skäl eller kanske bara för att utkräva lite ”tacksamhet”).
Men alla är inte nöjda.
Några lagstiftare har redan börjat diskutera ”vit-listning” av sajter baserat på antagandet att ”det som inte är tillåtet är förbjudet” kanske fungerar bättre.
Det är ju så man gör i skolorna.
Att utvidga denna regel till att omfatta hela den vuxna befolkningen skulle definitivt vara ett stort steg mot ”total informationssuveränitet”.
En ny rysk politik som om man tänker efter noga faktiskt kan passas in i den Orwellianska tiraden: krig är fred, frihet är slaveri och okunnighet är styrka. I förlängningen kan internet som helhet vara hotat. Putin tycks vilja kunna släcka nätet när han vill. Starka rykten gör gällande att han kommer att ta upp detta i oktober i Rysslands säkerhetsråd.
Mika Velikovskij är journalist på det ryska veckomagasinet Russkij Reportir. Översättning: Martin Aagård
I morgon: Svenska mediebolaget som profiterar på Rysslands strypta yttrandefrihet
Mika Velikovskij