Den farliga godheten
Anders Johansson om Teratologen och litteraturens nödvändiga autonomi
Det går inte att komma ifrån att det är något yrvaket både över tidskriften Expos Teratologen-avslöjande, och Magnus Ulléns följande reaktion här på Aftonbladet Kultur (11 juli). Att Nikanor Teratologens Kågedals-svit är fylld av antisemitism, rasism, sadism, pedofili, kvinnohat – you name it – har knappast undgått någon av hans läsare. Och att Teratologen har samma upphovsman som Flashback-avataren Ezzelino var en illa dold hemlighet. Frågan är vad man gör med den informationen.
Det är inte så självklart ens för Ullén. Å ena sidan skriver han att avslöjandet inte gör Teratologens romaner sämre; å andra sidan frågar han anklagande oss kritiker som har hyllat dem hur det kan komma sig att vi ”inte känner igen en fascistoid text ens när den pissar oss i ansiktet?” För att kunna svara på det måste man veta vilken ”text” han syftar på. Är det Ezzelinos alla inlägg på Flashback, är det Teratologens böcker (vilken av dem?), någon av de artiklar han skrivit i nättidningen Kulturen eller rent av hans Nietzsche-översättningar? Ullén hoppar obehindrat mellan texterna – han menar att det är meningslöst att försöka dra en gräns mellan litteratur och andra texter. Jag håller inte med.
Vad som står på spel här är i grund och botten inget mindre än konstens autonomi och separationen av estetik och etik. Ullén avfärdar både autonomin och denna separation. Det resulterar bland annat i att han dömer ut Kågedalsböckerna eftersom den avskyvärde huvudpersonens morfar framställs som hjälte, och för att Pyret, böckernas berättare, minsann är mördare han också.
Om jag har svårt att ta den argumentationen på allvar (med de moraliska glasögonen måste vi rimligen fördöma allt ifrån Iliaden till Karlsson på taket) kan jag ändå instämma i Ulléns kritik av de första reaktionerna på Expos avslöjande. Jag tänker på Martina Montelius upptäckt att det hon trodde ”bara var ett litterärt hysteriskt uttryck” nu visade sig vara ”sant” (Expressen 17 juni). Här har vi den motsatta småborgerliga konstnjutningen i ett nötskal: det är spännande så länge det är på låtsas…
Men saken är ju att Teratologens böcker har varit djupt svårhanterliga redan från början (jag har brottats med dem i fler artiklar och böcker än jag kan hålla reda på), eftersom de så radikalt och subtilt utmanar litteraturens och läsandets egen godhet. Och samtidigt härbärgerar de, i sin totala hopplöshet, en hoppfullhet som är mer hållbar än det mesta. Ullén förbiser detta, till exempel när han felläser avsnittet om ”pyrigheten” som kapslas in: han ser inte dialektiken, dekonstruktionen, rörelsen. Det är helt enkelt dålig kritik.
Det ligger i och för sig i linje med hans underliga argumentation för att kritiken, i vid bemärkelse, bör ersättas av filologin. Det är lite som att tycka att sotaryrket borde läggas ner eftersom polisyrket är viktigare. Problemet är dessutom att Ullén inte gör det han utfäster sig: att utsätta alla typer av skrivande för samma textkritiska granskning. I stället behandlas Flashback som det facit från vilken litteraturen kan dömas: titta, här ser vi vad romanerna egentligen betydde! Plötsligt tänker han exakt som Montelius: ”Teratologens världsbild är på riktigt”!
Det är mot den bakgrunden det litteraturbegrepp och den litteraturkritik Ullén avfärdar måste försvaras. Konstens autonomi är inte, som Ullén får det att låta, ett teoretiskt påfund som man kan välja bort. Den är en realitet, själva förutsättningen för sidor som denna, för statligt litteraturstöd, för stadsbibliotek, för mitt och Ulléns yrke och hela den här diskussionen.
Det hindrar självfallet inte att litteratur, som Ullén förordar, kan och måste relateras till allt annat. Det vill säga: vi kan läsa Inger Christensens poesi sida vid sida med dataspel eller porrsajter om vi vill det, men att förneka att de har olika status, historia och inre logik är bara korkat. På samma sätt kan man läsa Äldreomsorgen i övre Kågedalen bredvid Ezzelinos Flashback-inlägg – det är givetvis mindre långsökt – men om man tror att sanningen om den förra finns i de senare, varför ska man då bry sig om den förra över huvud taget?
Om Ullén vill riva ner litteraturens gränser så bygger hela hans resonemang på en annan gräns som hela tiden är underförstått självklar: gränsen mellan det acceptabla och det förkastliga, det liberala och det fascistoida. Ja, är det inte där debattens underliggande syfte ligger: vi ska alla samlas, enas, och med rynkade pannor ännu en gång konstatera att det dåliga är dåligt.
Så ok, för tydlighetens skull: att döma av Expos citat är Ezzelinos antisemitiska Flashback-skriverier motbjudande och fullständigt oförsvarbara. Det är en lovvärd insats att lyfta fram det. Ändå är det inte den sortens fascism som oroar mig mest i dag. Det är snarare den liberala chauvinism som får riksdagspartierna att tävla om vem som är mest för ”svenska värderingar”. Visst, varje samhälle förutsätter någon form av delade ideal, men när samhället blir blint för ”ondskan” i den egna godheten, för sambandet mellan frigörelse och förtryck, så ligger fascismen närmare än vi tror. Det är därför jag värderar Kågedalsböckerna så högt. Inte för att de är en del av det dåliga, utan för att de glimtvis lyckas ställa sig utanför hela samsynen.
Men det mest tidstypiska med hela den här affären är hur den förskjuter fokus från litteraturen till författaren. Om nu Kågedalsböckerna är fascistoida, varför skrev Ullén då inte det för ett år sedan, eller tjugo? Mitt svar: för att hans argumentation inte bygger på någon kritisk granskning, utan på en liberal-romantisk idé om författarsubjektets primat. Det är den yttersta konsekvensen av hans resoluta avfärdande av kritiken som kunskapsform och litteraturens sanning. Det som återstår blir att skilja de onda åsikterna från de goda, och i förlängningen de skyldiga individerna från de oskyldiga. ”Titta, där är han, den Onde! Och vi är de Goda.”
Men en av de stora poängerna med litteratur är, för att uttrycka det enkelt, att det är ett tänkande som är lösgjort från sin upphovsman. Vi kan gå in i en roman oberoende av om författaren är ett svin eller en hedersknyffel, vacker eller ful, fascist eller kommunist, död eller levande. Författaren är ovidkommande; hen var bara den förmedlande instansen för vad som i grund och botten är ett samhälleligt uttryck.
”Är det du som har gjort den här?” lär en tysk officer ha frågat Picasso när han stod framför Guernica. ”Nej, ni” svarade Picasso. Jag tänker på det ibland när jag läser Teratologen.
