Ungdom på glid – återkomsten
Petter Larsson om förorterna, kulturens roll och en polis som bryter nygammal mark
Sedan idén om det som då kallades den sociala frågan importerades från uppnästa franska samhällsvetare på 1800-talet har svenska sociologer och kriminologer i över hundra år lanserat den ena efter den andra teorin om hur kriminalitet och fattigdom kan förklaras.
Men ingen enda har brutit så mycket ny mark som polisen Fredrik Kärrholm gör, när han i en ledarartikel i Svenska Dagbladet (24 juli) pekar ut kombinationen av hip-hop-musik, utländskt klantänkande och brist på dygd som orsaken till förortens problem. Gangsterideal, polishat, sviktande arbetsmoral och ungar utan respekt för ordningsmakten skapar arbetslöshet och kriminalitet, hävdar han.
Det är ett veritabelt intellektuellt alexanderhugg, som ställer de gängse materialistiska kulturteorierna på huvudet genom att sätta kulturen i förarsätet för samhällsutvecklingen, och som samtidigt pekar ut ett nytt forskningsfält för kriminologi och sociologi.
I teoretisk mening faller Kärrholm tillbaka på den typ av idealistiska förklaringar, med nära släktskap med den kyrkliga idén om synden, som initialt dominerade den borgerliga synen på arbetarklassens moraliska förfall kring förra sekelskiftet, men som nu visar sig mogen för fruktbart återbruk, när den politiska vinden åter blåser åt rätt håll.
I förbigående visas här också värdet av en sida i tidningen som inte är bunden av nyhetsjournalistikens hämmande krav på att ”undvika insinuationer och överdrifter” och att ”forskning och undersökningar som vi refererar till ska vara väl underbyggda och framtagen på ett seriöst sätt”, som Svenska Dagbladet håller sig med. I stället kan den agera kanal för teorier som annars mest kolporteras på sverigevänliga interntsajter.
Att Kärrholm trampat på en öm tå bevisas inte minst av att den vetenskapliga ortodoxins pressapologeter genast ser sig nödgade att gå i försvar i såväl Dagens Nyheter som Expressen (25 juli).
Vi tvingas nu revidera stora delar av vår sociala historia och införliva insikter som tidigare mörkats av mainstreammedia. Om hur efterkrigstidens sedeslöshet och sexualrevolution går tillbaka på jazz och blues, med Elvis som epigon. Om hur de lätta drogerna får skrivas på reggaens konto och om hur Clash och Sex Pistols låg bakom såväl Brixton-kravallerna som den djupt olydiga gruvarbetarstrejken. I Sverige måste frågan ställas om vilken roll dansbaneeländet och den bilburna ungdomens musik som förpestade folkhemsidyllen kan förklara den stigande kriminaliteten under rekordåren.
Vi ser fram emot fruktbara studier med titlar som ”Emil och Pippi – förebilder för vardagskriminalitet och auktoritetshat”, eller ”Allsång på Skansen och massarbetslösheten: Korrelation eller kausalitet?” och ”Håkan Hellströms betydelse för den sjunkande kriminaliteten under 2000-talet.”