Här säkras en fristad med poesin som stöd
Ortens bästa poet är en plantskola och en kärleksförklaring
Alla står längs väggarna. Alla sitter på golvet för att stolarna inte räcker till. Dörrarna har öppnats till entrén så att de som inte lyckats få plats kan kika in mot scenen.
Fyrahundra personer riktar blicken mot de åtta poeterna. Längst fram sitter ett barn och gapar.
Poeterna kliver in.
Den yngsta är femton.
En pratar om gud.
En läser en text till sin mamma i publiken.
En pratar om någon hon känner som har mördats. En annan pratar också om någon som har mördats.
Det är en söndag i november på Arena 305 i Malmö och åtta poeter tävlar om att bli ortens bästa poet.
”Ord, är de något, ändå? Något litet? Betyder de något?”
I boken En civilisation utan båtar frågar sig Johannes Anyuru vad språket har för betydelse, när vi använder orden ”som om vi lever i en helt annan värld, en värld där ’människor’ inte kan spärras in mellan murar, där ’människobarn’ inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa.” Han befinner sig i Aten, tillsammans med en rad aktivister som väntar på klartecken att få åka till Gaza. Anyurus roll är poetens. Han ska betvinga orättvisan, omformulera det ofattbara våldet till poesi. Men språket vittrar sönder.
Murar har den effekten, även på den som har turen att befinna sig på rätt sida. Alla repressiva system fängslar till slut också tanken. Den där akuta instängdheten har känts påtaglig den här hösten. Ord, är de något? Vad har språket för mening i detta land, när språket blivit maktens vapen? Där språket är ett test du måste klara för att bli medborgare, och där medborgarskapet i sin tur är förutsättningen för att betraktas som människa?
Ända sedan Ulf Kristersson räknade upp regeringens ambitioner – hemliga tvångsmedel, visitationszoner, dubbla straff – har jag försökt förstå vad det är som försvinner när rättigheter dras tillbaka. Jag slogs av hur de försöker upprätta en ny sorts människa – någon som inte anses kunna förändras, utan i stället blir tilldelad sitt öde vid födseln. En homo staticus.
I denna nya värld står ordet [brottsling] för någonting man blir redan innan man begår ett brott och fortsätter att vara efter utmätt straff.
I denna politikernas nya ordbok är [förorten] en plats som saknar språk och därför behöver tilldelas nya adjektiv. (Se: gängkriminell, utvisningsbar, hemligt avlyssnad)
Men trots denna människosyn, med sina sorteringsmekanismer och sitt brinnande frihetsförakt, är det inte sant att vi lämnas ordlösa. I stället har någonting annat skett – språket har återvänt som stridshandling och motbok. På en scen i Malmö står en 17-årig poet från Lorensborg. Han heter Malick Secka.
”Så lyssna noga
Det här är mer än bara en tävling
Det här är mer än bara en text
Det här är mer än hur jag haft det svårt
Det här är mer än vår jobbiga uppväxt”.
Ortens bästa poet har återvänt, just när språket började vittra sönder. Poesitävlingen som kämpade i motvind redan innan Tidöavtalet utnämnde förorten till fiende.
För fyra år sedan fylldes Ungdomens hus i Rinkeby av 2 500 personer som ville se finalen. Arrangörerna, Förenade förorter, berättade att de inte längre orkade fortsätta. Trots att poesitävlingen växte för varje år var de underfinansierade och motarbetade. De vittnade om bristande samarbetsvilja från stadsdelsförvaltningen och trakasserier från polisen.
Men de kom tillbaka, för att konstatera vad vi egentligen alltid har vetat. Ord betyder något. Men de betyder ingenting om de formuleras i ensamhet. Språket är ett pågående grupparbete.
Utan sammanhang är poeten bara en ensam diktare. Hur ska hon veta vad människa kommer betyda i morgon? Hur ska hon kunna säga någonting om saknaden efter en mördad släkting, när varje förlust utnyttjas av dem som vill tala om straffsatser?
Ortens bästa poet måste förstås som plantskola och kärleksförklaring till poesin. Genom poeter som Nora Khalil som gick från medverkan i Ortens bästa poet till att bli Augustprisnominerad författare.
Genom den 19-åriga poeten Illari Jozwikowska när hon säger:
”Var är Fresh nu
Sex meter under marken i en kista
På muslimska begravningsplatsen i Rg
Jag är inte där så ofta som jag vill
Men när jag är där så snackar jag med dig”
Men poesitävlingen måste också förstås som någonting annat: ett praktiskt arbete för att säkra en språklig fristad. Poesin är uttrycksmedlet, men den möjliggörs genom lokala nätverk i hela landet, genom Förenade förorters envishet att trots allt fortsätta, genom det ideella arbetet och samarbetsorganisationerna. Genom de tusentals människor som samlas och blir omskakade, eftersom de lyssnar till någonting de aldrig hört förut.
Det är mer än en tävling, precis som Malick Secka säger; det är en infrastruktur för att återerövra språket.
– Det handlade inte om poesi i början utan mer gemenskap, säger poeten Mirna Dirawi som gick vidare som en av två finalister från Helsingborg. Och hon läser: Jag har drömmen som bär frukten, du äter med ögon, jag äter i stunden
– Det är ett språk man skapat för att känna sig hemma nånstans, säger den andra Helsingborgsfinalisten Mayar Qaddori. Och hon sjunger från scenen: Jag vill leva, jag vill dö i orten.
– Jag tror inte skrivandet behöver vara ensamt, säger Illari Jozwikowska som gick vidare från Malmö. Och hon skriver: Min bror sa: sträva inte efter att bli välkänd utan värd att känna till.
– Politikerna målar upp en bild av oss som att vi är kriminella. De har inte kommit till förorterna och frågat hur vi mår. Men Ortens bästa poet gör att vi samlas, alla vi som haft det svårt i livet. Du behöver inte vara själv med det, säger Malick Secka.
Och han säger: Tack till alla mammor som fick oss att äta innan dom fick smaka på sin egna mat.
På söndag kommer poeterna mötas i finalen i Örebro.
Och där, i de förmodligen fullsatta lokalerna, kommer orden kännas betydelsefulla.
Johannes Anyuru hittar förresten tillbaka till språket till slut, i boken En civilisation utan båtar. Inte genom ensamhetens skrivro, utan genom kollektivets möjliga horisonter. Han kommer aldrig iväg till Gaza. Men Atens gator fylls av människor som protesterar mot de grekiska sparpaketen. Först när han återfinner hoppet om människan hittar han tillbaka till poesin. Hon var inte statisk, trots allt. Det går att beskriva henne med vilka adjektiv man vill.
Anyuru beskriver [människan] så här: ”Jag vill leva i en värld där människor finns, och människor är namnet på varelser som talar och vandrar ut i mörkret för att tända eldar och sjunga och som äter med sina munnar och älskar en enda eller många och tar hand om varandra ibland, så att döden inte alltid segrar.”