Nu måste politikens mitt flytta åt vänster
Ojämlikheten och missnöjet växer – men socialdemokratin lever fortfarande i förnekelse
”För mycket invandring.”
I den nya boken Det svenska missnöjet har Lisa Pelling och Johanna Lindell pratat med människor som bor i det som brukar kallas socioekonomiskt utsatta orter. De har varit i Ronneby och Landskrona, Haparanda och Ljusnarsberg, Rannebergen i Göteborg och Holma och Almgården i Malmö.
Det är nedrustade förorter och avfolkningsbygd, platser där samhället dragit sig tillbaka. Det är inte bara jobben som har försvunnit utan affären, arbetsförmedlingen, biblioteket och skolan.
Läget är hopplöst, livet blir långsamt sämre. Vart har alla pengar tagit vägen? Budskapet är entydigt och konsekvent när frågan ställs. Det är invandringens fel, det är där det landar.
Detta är misslyckandet. Jag pratar inte om SD:s framgångar nu. Jag pratar om fattigdomen och hopplösheten och förtvivlan. Det är ett svek, det går inte att säga något annat.
Idag är det första maj, detta pandemins andra år. Vi är på väg in i en ny tid. Hur ska den se ut?
Det finns en vilja till något annat, en insikt om att detta inte fungerar. I en undersökning av väljaropinionerna i USA, Tyskland, Frankrike och Storbritannien säger mer än hälften att de vill ha en radikal omläggning av ekonomin.
I USA svarar politiken med en radikal vänstersväng. I Tyskland är De gröna lika stora som de konservativa.
Vad blir svaret här?
Förra året visade Per Molanders stora jämlikhetsutredning samma sak som det människorna i Det svenska missnöjet sätter ord på. Att ojämlikheten skenat de senaste decennierna och att det ger sämre välfärd och hälsa. Möjligheten att göra klassresor försvinner. Kriminaliteten går upp. Konflikter ökar och tillväxten hämmas.
Förklaringen är inte globaliseringen eller något annat diffust. Vårt alltmer perversa klassamhälle har vi byggt själva, bit för bit.
Det har gått fort, under min livstid har Sverige gått från att vara relativt jämlikt till att ha ekonomiska klyftor på 1800-talsnivå
I många andra länder pågår nu en uppgörelse med det långa 90-tal som tagit oss hit. I en essä i London Review of Books skriver en av vår tids mest skarpsynta analytiker, ekonomhistorikern Adam Tooze, att nyliberalismens framgångar och den exploderande ojämlikheten inte kan förklaras med Milton Friedman eller skyllas på högern. Sedan 90-talet har de som upprätthållit ideologin snarare varit mittenpolitiker och mainstreamekonomer som gått mellan tankesmedjor, investmentbanker, akademi och politik.
Den tredje vägens politik handlade allt mer om att vinna en allt större, rikare och mer trolös medelklass. Den tungfotade välfärden skulle konkurrensutsättas. Det politiska projektet förpassades till det ”reformutrymme” som uppstod i marginalen.
Här etablerades huvudkonflikten för den tid vi lever i nu, där politiken oberoende av vem som styr ”är densamma i en slags tyst men de facto allians inriktad kring samma allt kapitalstarkare medelklass” som ekonomhistorikern Jenny Andersson skriver i essän Vad kommer efter socialdemokratin? (Verbal förlag).
Mitt eget farväl till 90-talet kom först med finanskrisen. Men också av att år för år se min omgivning slitas isär. Av att se hur några lyckas och lever liv i totalt överflöd, helt utan koppling till arbetsinsats. Och där andra hela tiden lever på marginalen, eller under den, trots ett liv av hårt arbete och slit. Där den som blir sjuk blir fattig om den inte har en bra försäkring, där de som jobbar i vården eller skolan hela tiden trycks ned av besparingskrav.
Detta skifte har, tyvärr, svensk socialdemokrati varit med och administrerat. I politiska termer är de (vi?) därmed medskyldiga till den politiska och sociala katastrof vi nu lever med.
Katastrof? Är det inte stora ord, för tunga, ”polariserande” rent av?
Jag tycker inte det.
Det har gått fort, under min livstid har Sverige gått från att vara relativt jämlikt till att ha ekonomiska klyftor på 1800-talsnivå.
I sin essä påminner Jenny Andersson om att för socialdemokratins viktigaste tänkare, Wigforss och Karleby, så var kritiken av kapitalismen central och mångbottnad. Det var en moralisk kritik av marknadssamhällets orättfärdighet. Det var också en social kritik av konkurrensens effekter på sammanhållningen – en bra illustration av motsatsen är marknadsskolan. Slutligen var den en pragmatisk ekonomisk kritik av kapitalismen som ineffektiv och kostsam, med dåligt fungerande marknader och produktion av fel saker.
Dessa perspektiv försvann till stora delar på 90-talet. Men i en tid där kapitalismen liknar det den var för hundra år sedan är de mera aktuell än någonsin. Folk vill inte ha det så här, de vet att det är fel.
Invandringen då?
I Det svenska missnöjet beskrivs hur fattiga kommuner får ta emot nyanlända och blir en slags avstjälpningsplats för medelklassens problem. Att det stämmer vet alla som rört sig i landet de senaste åren.
Socialdemokratins dilemma är att den inte verkar veta om den vill göra upp med det långa 90-talet eller inte. Ofta skylls det pliktskyldigt på samarbetet med Centerpartiet
De människor som kommit till Sverige de senaste åren ”är en mycket stor resurs för folkhushållet”, sa Per Molander när jämlikhetsutredningen presenterades. Men bara om de som kommer får kosta pengar, och ges en verklig chans till integration. Samtidig kan det inte, som socialdemokraten Erik Nises skrev i Aktuellt i Politiken i veckan, vara arbetarklassen i Borlänge som betalar. Så ser det ut idag.
Socialdemokratins dilemma är att den inte verkar veta om den vill göra upp med det långa 90-talet eller inte. Ofta skylls det pliktskyldigt på samarbetet med Centerpartiet och på väljarna, men jag köper inte det, för jag ser inte den djupgående samhällskritiken där bakom.
Under coronapandmin har regeringen Löfven släppt på budgetdisciplinen. Företagen ska räddas, många miljardpaket har lanserats. Men det är ingen verklig omsvängning som sker, och finansministern är noga med att säga att det snart är dags för ansvar igen. Människorna i boken Det svenska missnöjet kommer inte märka någon större skillnad.
Stefan Löfven laddar nu för en valrörelse där kritik av Sverigedemokraterna står i centrum, inte kritik av kapitalismen. SD är ett radikalt, rasistiskt parti med rötterna i nazismen och det är bra att motstånd görs. Men utan idéer om hur livet ska bli bättre för de missnöjda så blir avståndstagandet otillräckligt. Vad hjälper det, vad ändrar det?
Jag vet inte om det går att återföra diskussionen till frågor som makt, resurser och fördelning. Vi har en offentlighet där algoritmerna driver hatet och kulturkriget, och en järnaxel mellan högerns kapitalintressen och Sverigedemokraterna, som vill detsamma.
I USA krävdes det Trump, en pandemi och en organiserad vänsterfalang för att mitten skulle förskjutas. Jag vet inte vad som krävs här, bara att vi är kvar i förnekelsefasen och att inga nya pressmeddelanden om ”satsningar”, angrepp på Björn Söder eller avtal om att inte röra marknadsskolan kommer att förändra verkligheten i Ljusnarsberg och Almgården.