Liksom J-O Waldner är han det evigt gröna trädet
Årets högtid står för dörren: Min bästis Fredrik Strages födelsedag
Om två dagar blir du 47. Eftersom du fyller år nära julafton är det nästan aldrig någon som firar dig längre. Dessutom vill du nog inte bli påmind om att du enligt Statistiska centralbyrån är exakt 40 år från döden. När en gemensam vän nyligen fyllde 27 gratulerade du henne med orden ”välkommen till klubben!”. Jag förklarade att du är närmare pensionen än rockmusikens mytologiska siffra.
Vi träffades på en studentbar i Flemingsberg för fjorton år sedan. En hiphopskalle tjurade i hörnet när du spelade Santa Esmeraldas tio minuter långa salsaversion av The Animals Don’t let me be misunderstood.
”Titta när jag får tjockisen att dansa”, sa du. Sedan detonerade 2Pacs Hit 'em up i högtalarna. Skallens kropp började skälva; som hade du tryckt play på själva livet. Men egentligen var det mitt liv som startade.
Ett och ett halvt decennium senare har en rynka lagt sig över ditt leende. Ett ärr som inte borde vara där. ”Alla andra utvecklas”, muttrar du. ”De gör liksom vuxna och viktiga saker. Jag gör fan exakt samma sak som 1993.”
Vad du gör är att du skriver som J-O Waldner spelar pingis. Dessutom uppfostrar du två barn till att bli lika tuffa som du. Trots att du aldrig har tid har du alltid tid. När jag är ledsen säger du ”dude, det fixar sig”. Sedan tvingar du med mig på ännu en spelning med något fruktansvärt bodyband från Utrecht. Jag älskar att se på fruktansvärda bodyband från Utrecht tillsammans med dig.
Vår vänskap prövades när vi började dela krönikedag. ”Trots att du har tretusen fler vänner än mig på Facebook så får jag fler lajks än dig!”, textar jag. ”Det kanske beror på att du skriver publikfriande texter om att du hatar rika och att jag skriver om 'South Park'?”, messar du. Sex timmar senare kommer ett nytt meddelande: ”Nu har du bara fyra fler lajks”. ”Fem”, rättar jag och klickar bort min tumme från din status.
Du skulle vara toastmaster på mitt bröllop. Kvällen innan ringde telefonen. En slemsäcksinflammation gjorde dig sängliggande. Jag låtsades som att jag accepterade den där jävla slemsäcken, men jag hatade den. När vi lagt på började jag att gråta för att jag skulle gifta mig utan min bästa vän.
”Det evigt gröna trädet”, kallar kineserna J-O Waldner. Det är du: En långsamt växande ek som tål all slags väderlek. Du bär krokiga grenar och nyfödda löv med samma stadga. Ärret är bara en årsring. Två killar kan tillbringa ett liv med varandra utan att säga vad de menar men jag menar vad jag säger: Jag älskar dig.