Rättvis attack mot en halvblind kritikerkår
Rasmus Landströms bok är en intelligent kartläggning av samhällskritisk litteratur
När jag slår ihop Rasmus Landströms Arbetarlitteraturens återkomst är min spontana känsla – ilska. Rentav ursinne. Jag dänger den faktiskt i golvet på rummet på det sjukhus där jag ligger inne för att tömma lungorna på vätska.
Den historia han berättar, från tidiga arbetarförfattare som Maria Sandel ända till våra dagars motsvarigheter – han ser en formlig våg skölja fram – utgör den starkaste litterära tradition vi har i detta lilla land. Men under långa årtionden har den närapå förträngts i all sin bredd och komplexitet på kultursidorna.
Landström är en försiktig polemiker, han gnäller inte det minsta över läget men det han gör här utmanar faktiskt i grunden de länge förhärskande litterära normerna.
Han gör det via en flitig dialog med den omfattande forskning som gjorts förr och nu kring den alltid lika svårdefinierade termen arbetarlitteratur – men också genom överraskande nyläsningar av klassiker som Ivar Los Godnatt jord, Susanna Alakoskis Svinalängorna eller Johan Jönsons klasshatiska böcker. På ett ställe talar han om denna vittspretande litteratur som bestående av stjärnor – men utan stjärnbilder.
Han har rätt. Tongivande kritiker - vare sig de heter Jonas Thente, Åsa Beckman eller Jens Liljestrand – styrs helt enkelt av ett sedan åttiotalet nedärvt litterärt paradigm som gör dem blinda och döva för både något så krasst men reellt som arbetsmarknadens påverkan på litteraturen – och för den strida ström av ofta kommersiellt framgångsrik arbetarskildring som sedan nittiotalet trätt fram i svensk litteratur, där en Elsie Johansson eller en Kjell Johansson sålt i massupplagor och arbetaröden ofta skildrats i högvis med deckare.
Eller de många arbetslivsskildringar som kommit sedan ungefär Kristian Lundbergs Yarden; jag tänker på allt från Emil Boss poetiska analyser av arbetsprocessen på Systembolaget, Jenny Wrangborgs sånger från restaurangvärlden, Elise Karlssons roman Linjen om den svävande makten över kontorsanställda, Helene Rådbergs omsorgspoesi eller Daria Bogdanskas sprakande serieroman om löneslavar i Malmös restaurangvärld.
Myter om den klassiska arbetarlitteraturen krossas också av en osentimental Landström. Det var inte arbetare som läste Harry eller Moa Martinson på trettiotalet
Oftast handlar det om klass, men litteraturkritikerna har, menar Landström, långt lättare att analysera marginalisering och etnicitet än exploatering och klass. Men att uppnå acceptans av olikheter är något annat än att avskaffa olikheter – klassorättvisor – grundade i ekonomiska förhållanden. ”Det sista arbetarklassen behöver är att samhället erkänner dess ’särart’”, noterar han syrligt i en släng mot ytlig identitetspolitik när kulturellt och ekonomisk förtryck förväxlas.
Landström häpnar över att kritikerkåren så sällan sett denna arbetarlitteraturens återkomst. Men han rör sig med subtila instrument, hämtade från litteraturvetare som Beata Agrell och Magnus Nilsson, när han skriver om böcker som befinner sig till synes en bit bort från traditionen men som tveklöst rör sig i begreppets gravitationsfält.
Det är lyckat. Henrik Bromanders märkliga romaner om explosiva kroppsbyggare och allehanda galningar hamnar då mitt i en lång arbetarlitterär tradition.
Och med Landströms blick ser man hur otillräcklig kritiken ofta är. Ta till exempel den oerhört nedlåtande och korkade anmälan Karin Smirnoffs debut om hemtjänstkvinnan Jana fick i DN – bortsett från ett snobbigt förakt mot bokens grymt stökiga realism var det uppenbart att förståelsen av en lång och spretig arbetarlitterär tradition totalt saknades.
Överallt skulle det där gravitationsfältet behöva uppfattas. Elena Ferrante är således lika mycket en skildrare av napoletansk arbetarklass som en feministisk författare men det nämns sanslöst nog knappt aldrig. Édouard Louis Vem mördade min far blir direkt igenkännbar som en meteorit i det där gravitationsfältet. Och ta Måns Wadensjö, vars romaner brinner när de närmar sig samma fält: den totala resignation inför litteraturens marginalisering han nyligen uttryckt är nog också en effekt av att arbetarlitteraturens alla frågor degraderats av kritikerna.
Myter om den klassiska arbetarlitteraturen krossas också av en osentimental Landström. Det var inte arbetare som läste Harry eller Moa Martinson på trettiotalet. Det var den borgerlighet som insåg att författare ur deras egna skikt inte hade något att säga.
Senare skulle det ändra sig när Folket i Bild bar ut böckerna på arbetsplatserna. Landström ser till och med Dan Anderssons särart, vilket är sällsynt.
Vad finns att invända mot teserna i Arbetarlitteraturens återkomst? Svar: att de fokuserar så hårt på den del av arbetarklassen som har det allra sämst. Behovsanställda, gigarbetare, migrantarbetare.
Därmed missar han en stor fråga: var skildras den stora grupp i en brett definierad arbetarklass som lever hyggliga liv, hyser klasskänslor inför nedrustningar och vd-löner men inte omedelbart hotas av att kastas ut i hemlöshet eller misär?
Att den arbetarklassen ständigt glöms bort är nog åtminstone en delförklaring till överströmningen av LO-medlemmar till högerpopulismen: när vanligt folk inte speglas i medier och i litteratur eller karikeras som lantisar eller ömkas nedlåtande som ”globaliseringens förlorare”, ja då revolterar de blint.
Arbetarklassens symboliska utplåning i medelklassens medier, titeln på en Katalysrapport häromåret, är ett recept på högerpopulism.
Rasmus Landströms bok är en hyperintelligent och subtil kartläggning av en bred ström av samhällskritisk litteratur och en skoningslös anklagelseakt mot en trött och halvblind kritikerkår som visserligen urskiljer enstaka stjärnor på det litterära himlavalvet men är oförmögen att pussla ihop dem till stjärnbilder.
Jag plockar upp hans bok från sjuksalens golv, tittar ut i korridoren där dagens mångkulturella arbetarklass vankar i natten utan att någon i vare sig Babel eller Kulturradion berättat att deras arbetargalax finns skildrad i mycket av den samtida litteraturen.