Lars Vilks och Yasin ekar i Meidell-debatten
Diskussionen om verket och verkligheten förenklas igen
Ska man bedöma ett konstverk för vad det är eller vad det gör? Är det verket i sig eller dess effekter som ska värderas? Kan man alls göra en sådan uppdelning? Det är en klassisk fråga, men det är också en fråga som har genomsyrat de flesta av de senaste årens mest laddade kulturdebatter: Handke, gangsterrappen, ljudboken, Vilks och nu senast debatten om Sara Meidells bok Ut ur min kropp.
Boken har kritiserats för att ha ett potentiellt farligt inflytande på de läsare som är fast i samma anorexi som boken skildrar. Meidell har försvarat sig med att litteraturen måste ha plats även för svåra berättelser som denna, och inte bara det ofarliga.
Intressant nog är hon därmed på ett sätt enig med sin hårdaste kritiker: Mikaela Blomqvist menade att Meidells bok är dålig på litterära grunder. Båda två föreställer sig alltså litteraturen som något självständigt och avgränsat. Boken ska bedömas genom en immanent analys, inte på grund av dess eventuellt skadliga effekter.
En sådan gränsdragning är enkel, tydlig, bekväm, rent av rimlig (i sak håller jag dessutom med Blomqvist i hennes beskrivning av boken), men är den inte också bedräglig? För vad är egentligen de ”rent litterära” problem Blomqvist talar om? Även om gick att destillera fram en sådan litteraritet, skulle det inte innebära att man också rensade bort allt som gör att Ut ur min kropp alls är värd att diskutera?
Så sett påminner mottagandet av Meidells bok om debatten som blossade upp när Sveriges Radio nominerade Yasin till P3 Guld förra året. Det vanligaste argumentet då, inte bara från SR:s egna representanter, var att man måste skilja på ”verk och person”. Okej, artisten är kanske grov brottsling, men låt oss ändå njuta av musiken och (de usla) texterna!
Snarlika gränsdragningar gjordes i Handke- och Vilks-debatterna: konsten måste försvaras oberoende av om den får människor att känna sig kränkta. Konsten är autonom, den ska inte legitimeras moraliskt eller politiskt! Det är inte bara på kultursidorna det argumentet har framförts, utan även i gedigna böcker som Mårten Arndtzéns aktuella Konsten är vi och, utanför Sverige, Hanno Rauterbergs Hur fri är konsten? från 2019. Det är lätt att hålla med (och till en viss punkt argumenterar jag likartat i min bok Litteraturens slut från 2021), men det finns också skäl att problematisera försvaret av autonomin.
För det första för att historiens gång inte bryr sig om kritiska försvarstal. Autonomin är ingen valmöjlighet. Naturligtvis var det rätt att försvara Nobelpriset till Handke (det var vad jag själv gjorde), men det faktum att konsten, litteraturen eller de kulturella uttrycken i stort allt oftare ifrågasätts på moraliska grunder är en del av en förändring som ingen riktigt styr över. Och den kritiska uppgiften kan i det läget inte bara vara att försvara det gamla, utan också att försöka förstå utvecklingen.
Skilj på verk och person! Inse att det bara är konst! Välj en bra skola! Ta avstånd från allt dåligt!
Poängen, i det här perspektivet, är alltså inte så mycket vem som har rätt eller fel i alla dessa debatter, utan att debatterna och verken i sig vittnar om en förskjutning av litteraturens funktion och premisser. I korthet ser det ut som att autonomin håller på att försvagas. Eller bättre formulerat: att begreppet ”autonomi” håller på att förlora sin förklaringskraft. Innebär det konstens slut, eller innebär det snarare att vi måste hitta andra begrepp för att förstå dess förbindelser med allt annat?
På samma gång som konstens autonomi krymper, inskärps, på allt fler områden och med allt större emfas, subjektets autonomi (författaren, läsaren, användaren, konsumenten, etc). De två tendenserna går, tror jag, hand i hand: om gränserna i tillvaron överallt luckras upp och överskrids (mellan fakta och fiktion, mellan böcker och strömningstjänster, reklam och underhållning, välfärd och vinstintressen…), så åläggs det den enskilde individen att upprätthålla dem – genom sin fria vilja och sitt goda omdöme – i enlighet med rådande värderingar och normer. Skilj på verk och person! Inse att det bara är konst! Välj en bra skola! Ta avstånd från allt dåligt!
Den gängse förståelsen av 1980-talets videovåldsdebatt som ett uttryck för naiv ”moralpanik” är kanske det tydligaste exemplet på det synsättet. Typ: ”Det är klart att man inte blir våldsverkare av att se på film! Man kan faktiskt skilja på verklighet och fiktion!” Ja, så klart kan de flesta det. Fast vad ska vi alls med kultur till, om vi nu inte blir påverkade av den?
Om det finns ett genomgående tankefel i allt detta så handlar det om en blindhet för tillvarons dialektik, en oförmåga att se att både konsten och individen är fria och ofria på samma gång. Autonomin har alltid varit både en realitet och en illusion.
Intressant nog dyker autonomibegreppet upp även i Meidells bok, bland annat när hon placerar in sig själv i en tradition av självsvältande hjältinnor (Blixen, Woolf, Didion, Spears): ”Vi som alla är autonoma, vi som alla har våra skäl. Vi som är månfarare, alkemister, vi hysterikor, vi sierskor, vi livräddare, vi som räddar oss.”
Tja, kanske är varje människa autonom om man ser det så, inte bara de som lider av anorexia. Men bara om vi inser att vi på samma gång är heteronoma: beroende, hjälplösa, oorginella. Produkter av omständigheterna. Räddningslöst förlorade, i synnerhet när vi tror oss vara fria.
Det som trots allt är upplyftande med Meidells bok är att debatten faktiskt har lett någonstans. Olika infallsvinklar har korsats, konkurrerande perspektiv öppnats. Det får man tacka Meidell för, men också hennes kritiker.