Tysk liberalism har skapat detta elände
EU-makten andas ut, men 85 miljoner fattiga fortsätter driva missnöjet – Olle Svenning analyserar helgens val
I väntan på valresultaten i EU läste jag en uppmärksammad fransk bok, Furstens återkomst. Fursten är den auktoritäre politiske ledaren med en mytisk direktrelation till folket. Han eller hon är den av försynen utvalde.
Matteo Salvini, Marine Le Pen och Viktor Orbán är högerpopulistiska furstar, Emmanuel Macron är den liberale prinsen, inkarnationen av EU:s ljusa framtid. EU-valet skulle avgöras i en kraftmätning mellan denna sorts furstar. Ett ”ödesval” mellan öppenhet och nationalism. Brutalitet mot förfining.
Så var det sagt.
Valstrategin var riskabel och på förhand dömd att misslyckas. Macron förlorade förnedrande nog mot Le Pen. Orbán krossade det lilla som finns av motstånd. Salvinis väldiga seger i Italien slog sönder Femstjärnerörelsen, suddade ut det som finns kvar av Berlusconi och erövrade stora delar av det röda Emilien.
Vad kan läsas ut av sådana valresultat? Har europeiska medborgare blivit alltmer ignoranta i förhållande till demokratin? Är xenofobi och moralkonservatism på väg att erövra politikens centrum? Önskar sig väljare ett Europa med murar och befästningar mot omvärlden? Plågsamt nog är svaret ”ja”, men ännu ett ”ja” i minoritet.
EU-makten andas ändå ut: Det kunde ha blivit värre.
Anspråken är måttfulla och självkänslan låg efter Brexit, den förfärande inhumana flyktingpolitiken och den sociala nöd euro-systemet alstrat.
De välmående EU-länderna lever på en svindlande mycket högre nivå än medborgarna i Europas periferi. I Grekland är levnadsnivån 23 procent lägre än före finanskapitalismens sammanbrott 2008.
Det finns en materiell och en klassbetingad förklaring till det folkliga missnöjet. Det är mätbart: 85 miljoner EU-medborgare är fattiga, enligt EU:s egen statistik.
Allt oftare beskriver ekonomer vår tid som präglad av stagnerande löneutveckling, av dramatisk omfördelning från arbete till kapital. De välmående EU-länderna lever på en svindlande mycket högre nivå än medborgarna i Europas periferi. I Grekland är levnadsnivån 23 procent lägre än före finanskapitalismens sammanbrott 2008.
Jan Zielonka, en av vår tids ledande liberala samhällsvetare sammanfattar i sin bok Counter-revolution. Liberal Europe in retreat: ”Nyliberalismen betraktas fortfarande som helig trots att den skapade finansbubblan 2008 och har inneburit socialt elände för miljontals européer.”
Flera miljoner unga, välutbildade har lämnat de baltiska länderna, Rumänien, Bulgarien, Ungern, Grekland och Italien – länder som slitits sönder av påtvingad antisocial ekonomisk politik. Rekommenderad av finansvärlden, verkställd av EU:s teknokrati, ofta i samarbete med internationella ekonomiska institutioner.
Den stora, demokratiska befrielsen av Öst- och Centraleuropa 1989 följdes inte av demokratiska reformer utan av rövarkapitalism. Ur denna växte moralkonservatism och nationalism, förenad med ett visst patriarkalt socialt ansvar, i varje fall för de ”etniskt” pålitliga.
”Europa måste bli socialt, annars blir det aldrig verkligt”, betonade François Mitterrand och hans generation av socialdemokrater. Det var ett av skälen att under det sena 1900-talet hoppas på EU och se fram emot svenskt medlemskap.
Välfärds- och jämlikhetsdimensionen, länge så dominerande i efterkrigs-Europa, har inom EU-systemet dock aldrig blivit annat än en ”social pelare”. EU har skyddat kapitalets rörlighet och den inre marknaden
Det är inte en slump att majoriteten av arbetarklassen och den lägre medelklassen är de mest kritiska till EU-systemet. De utgör enligt ekonomen Thomas Piketty 80 procent av denna heterogena nej-front.
Från den kommer också det dramatiskt växande missnöjet med kristdemokrater och nordeuropeiska socialdemokrater, de som en gång skapade Unionen. Den socialistiska vänstern misslyckades helt med att mobilisera det sociala missnöjet.
I Sverige tävlade de främsta kandidaterna om vem som kan bygga högst murar mot flyktingar, ge minsta möjliga makt och ekonomiska bidrag till EU och vem som bäst kan försvara den svenska välfärdsmodell som under betydande samförstånd redan är under snabb avveckling.
För att den ska bli framgångsrik måste tyskarna ge upp sin ordoliberalism, den som skapat EU:s sociala elände.
Inför EU-valet fanns det därför skäl att ställa den desillusionerade testfrågan: Vem kan man rösta på , om man är anhängare av demokrati, ekonomisk rättvisa, solidaritet med omvärlden, drastiskt nödvändiga ekologiska reformer och dessutom vill ha mer av europeisk federalism. Och önskar att medlemsstaterna avsätter betydligt mer än löjligt låga 1 procent av bruttonationalinkomsten till EU. Betydligt mindre än till EU-ländernas överdimensionerade militärmakt.
Det bästa alternativet jag fann var det lilla socialistiska partiet Frankrike, lett av Raphaël Glucksmann, men tyvärr finns det inga transnationella valsedlar. Som svensk väljare kunde man inte ens rösta på någon av de så kallade Spitzenkandidaten, den person som ska bli EU-kommissionens ledare.
Lyckligtvis gjorde många väljare mer realpolitiska kalkyler än jag; de röstade på gröna partier, särskilt i Tyskland, EU:s helt dominerande makt efter Macrons valfiasko.
För miljöpolitiken är det tyska exemplet betydelsefullt. Landet har sagt definitivt nej till kärnkraft och söker modeller för hållbar utveckling. För att den ska bli framgångsrik måste tyskarna ge upp sin ordoliberalism, den som skapat EU:s sociala elände.