Hennes dikter förblir ett nu – utan början eller slut
Friederike Mayröcker är död 96 år gammal
”Jag skriver, alltså är jag till” kunde vara det österrikiska poetfenomenet Friederike Mayröckers motto. In på sitt 97:e år levde hon (när hon orkade) med sin skrivmaskin bland lappar och blad i ”skrivhålan”. Lät anteckningarnas tankespår korsas med minnenas, fotografiernas och vardagsblickens till en svirrande text, alltid på väg vidare i tiden. Nu har handens rörelser stannat, men orden lever om.
Och de är många. Mayröcker efterlämnar romaner, barnböcker, radiodramer och memoarböcker, fast hon är mest prisad för sin lyrik. Det handlar om en textart som gör lite vad den får lust med – och som hellre visar sitt kynne sig grafiskt, med hjälp av versaler, kursiver och parenteser, än strukturerar sig tematiskt.
Dikten ter sig som ett avtryck av en passionerad hjärna. Varken det mest privata eller stora kategorier som natur och död undkommer skriftens yviga men också preciserande rörelser. I de sena dikterna finns rullatorn med, men tanken löper fritt mellan forna vänner som Derrida, parkens blommor och korn från ett liv nedsänkt i konst.
Tänk att hon var hela 42 år när hon publicerade sin första diktsamling, Tod durch Musen. Dessförinnan hade hon varit krigssekreterare för Luftwaffe samt gått handelshögskola minsann, men sedan blivit engelsklärare. Detta brödjobb behöll hon till 1969, alltmedan fritiden blev skrivtid och snart krävde förtidspension.
Via publiceringar i kulturtidskrifter sögs hon in i Wiener Gruppe-kretsen som ville starta om stadens kulturscen efter krigets bankrutt. Experiment med rötter i Dada och Surrealism blev modellen. Snart blev hon duo tillsammans med särbon Ernst Jandl, även han ordlekande kollage-poet. De gjorde hörspel, liv och kärlek ihop fram till hans bortgång år 2000. Hans (o)död gör avtryck i nästan allt hon skriver därefter.
Att dyka in i Mayröckers texter såhär efteråt ger ingen sorgkantad känsla av tillbakablick. Läs någon av Ulla Ekblad-Forsgrens fina översättningar (Vill ej mer gå i vall, Om omfamningar, Scardanelli) och du ska märka det. Dikten är och förblir ett mångskiktat nu, utan början, utan slut.