När jag ser filmen så gråter jag hela tiden
Dokumentärfilmaren Mstyslav Chernovs bilder är omöjliga att glömma
Ingen som sett hans bilder från det bombade förlossningssjukhuset i Mariupol glömmer dem.
För att ha spridit sanningen kallades han ”terrorist” och hamnade på Rysslands dödslista.
Nu har Mstyslav Chernovs fruktansvärda dokumentär om belägringen Europapremiär.
– Vissa människor tror att kameran skyddar dig från stressen och våldet. Det gör den inte, säger han till Aftonbladet.
De körde genom den mörka natten i total tystnad.
Det var en skrämmande stillhet, bara bruten av enstaka lastbilar med cement och stockar till skyttegravarna.
De visste att de körde rakt mot faran. Men det blev ändå mycket värre än de hade förväntat sig.
Under året som gått sedan dess har de sett bilderna om och om igen. Och de har gråtit.
Michelle Mizner, redaktören, har gråtit.
Mstyslav Chernov, regissören, har gråtit.
Jag gråter också. När jag ser dokumentären ”20 dagar i Mariupol” måste jag stänga av tre eller fyra gånger, bara för att få trycket över bröstet att lätta några sekunder.
Du kommer också att gråta.
Varför?
Som skribent är det bara en mening du aldrig får skriva:
Det finns inga ord.
Men det finns inga ord.
Här är ändå några:
Kiril, 18 månader gammal, livlös, pulsen från hjärtstartaren som får hans lilla, lilla kropp att spasmiskt rycka till. En sista gång.
Den lilla kroppen av en nyfödd bebis, ihopvikt i ett knyte, någons hela värld förvandlad till ett stycke kött stuvat i en hög av döda kroppar på golvet i en mörk sjukhuskällare.
En 16-årig pojke som fått benen bortsprängda när han spelade fotboll, pappan som knäböjer vid den unga kropp som livet redan lämnat, och som från djupet av en obegriplig avgrund bara kan ropa ”Son! Son! Son!”
Det är bilder som är omöjliga att glömma. Särskilt om man tagit dem själv.
– Allt är där. För evigt. Det är fast i mig för evigt, säger Mstyslav Chernov.
– Men det är okej, för alla ukrainare är traumatiserade nu. Det är vad krig gör med människor. Det ett bevis för att vi är mänskliga. Det viktiga är att de trauman vi går igenom inte hindrar mig eller andra ukrainare från att fortsätta slåss, eller från att bara fortsätta vårt arbete.
De var en liten grupp. Videojournalisten Mstyslav Chernov, producenten Vasilisa Stepanenko och fotografen Evgeniy Maloletka.
De anlände till Mariupol bara en timme innan Vladimir Putin annonserade sin invasion av Ukraina, på morgonen den 24 februari 2022.
De visste att Mariupol var ett strategiskt mål för Ryssland. De var medvetna om risken. De visste att de kunde bli omringade.
– Vi visste också att de värsta tragedierna, de som absolut måste rapporteras, skulle börja först när staden blivit omringad. Det är då människor blir desperata, dödade och inte kan få hjälp. Det var ett medvetet val.
Vad de inte förväntat sig var att belägringen skulle så våldsam, och bombningarna så urskillningslösa.
– När vi väl insåg det var det för sent.
BB bombades
Ett andra problem blev snart uppenbart. Chernovs team var de enda journalisterna som fanns kvar i staden, och som fortsatte skicka ut sitt material.
– Vi förstod inte att så mycket fokus skulle riktas just mot oss.
Den 9 mars spreds deras bilder från ett förlossningssjukhus i Mariupol över världen. Blödande mödrar som stapplade ut ur den sargade sjukhuskroppen. En höggravid kvinna med krossat bäcken som bars iväg på en bår, hennes nästan födda barn dött i hennes mage.
Reaktionen i omvärlden blev kraftfull. Ryssland hävdade att allt var fejk, och att kvinnorna på bilderna var skådespelare.
Om Mstyslav Chernov dittills trott sig kunna rapportera under radarn, så var det definitivt slut på det.
Vid en tidpunkt omringades de tre journalisterna i ett sjukhus. Från den sjunde våningen kunde de ta bilder av ryska stridsvagnar, målade med bokstaven ”Z”, som sköt mot ett bostadshus.
Ett ukrainskt specialkommando skickades in för att få ut dem ur fällan. De sa att ryssarna hade fått de tre journalisternas namn och att de nu jagade dem, för att tvinga dem att säga att allt de rapporterat var falskt.
”Det blir värre och värre”
Genom dokumentären märks en ambivalens i Mstyslav Chernov.
Å ena sidan tar han och hans kollegor enorma risker och utsätter sig för stora umbäranden bara för att till varje pris få ut sina bilder till världen.
Å andra sidan är han nästan fatalistisk om möjligheterna att det faktiskt ska göra någon skillnad.
”Vi fortsätter filma. Och allt är sig likt. Värre, till och med," säger han i filmen.
2014 var Chernov en av de första på plats vid vraket av passagerarplanet MH17, som sköts ner av ryssarna över Ukraina. Han kände då att det var en händelse som skulle få ett slut på kriget. Att alla skulle se vems fel det var och reagera. Men inget hände.
– Nu är det nio år senare, och saker är ännu värre. Det blir värre och värre, trots den enorma mängden krigsbrott, dokumenterade och bevisade krigsbrott. Allt är sig likt.
Hoppet om förändring finns, förstås, men det är inte längre därför han arbetar.
– Faktumet att filmen är klar, att vi samlat ihop material som kan ge ett större sammanhang än en minuts nyhetsinslag, kommer att ge människor en möjlighet att förstå mer, och skydda sig mot manipulation och falska tolkningar. Det är också ett historiskt dokument. Nyheter formar vår förståelse av det som händer, men filmer och böcker formar vår förståelse av vårt förflutna. Vilket är lika viktigt. Det är vad jag hoppas, att den här filmen blir en del av historien.
”Det här är mitt hem”
För Mstyslav Chernov fortsätter kriget. Och han fortsätter åka till fronten för att rapportera.
– Jag fortsätter så länge det behövs, så länge jag fungerar. Det finns inte en chans att jag kan sluta nu. I Irak, eller Syrien, eller Nagorno-Karabach, kunde jag packa mina saker och åka hem. Det kan jag inte nu. Det här är mitt hem.
Vad har du för hopp för framtiden?
Mstyslav Chernov skrattar spontant åt frågan, gnuggar händerna mot sitt ansikte.
– Jag hoppas att alla kriminella som begått brott i Ukraina kommer att veta, att inga av deras brott kommer att förbli osedda. Det är därför alla journalisters arbete är så viktigt. Att se till att människorna som begår brotten vet, att alla kommer att känna till deras namn, och vad de har gjort. Att de åtalas. Jag hoppas att vår film kommer att bidra till det.
