Far och flyg, liberaler
Anders Johansson om klimatkrisande krönikörer: Ett synsätt som bara förvärrar läget
Så har den globala uppvärmningen nått även Expressens kulturredaktion. Jens Liljestrand meddelar läsarna att han och barnen ska sluta semestra i Afrika. Korallrevens färg är ju borta. Och Isobel Hadley-Kamptz har slutat flyga till Italien, trots att hon inte vill något hellre. Anna Hellgren säger det som måste sägas – deras uppoffringar är missriktade – vilket inte hindrar henne från att skruva upp offermentaliteten ännu ett steg.
Men okej, även om det, som Josefin Holmström träffsäkert påpekar i Svenska Dagbladet, finns en slående medelklassighet i dessa texter, varför vara så avog? Grundproblemet är vi ju eniga om: atmosfärens värmehöjning är inget skämt. Om folk flyger mindre så är det givetvis utmärkt. Visst, men Expressens artiklar får mig att inse varför den sortens uppoffringar inte är övertygande, vare sig etiskt, politiskt eller ens som ekologisk strategi. Faktiskt allra minst som ekologisk strategi. Att jag skriver det här beror på att jag tror att deras synsätt rent av förvärrar läget.
”Går de inte i själva verket mest ut på att forma ett godare själv, med klimatet som hävstång?”
Liljestrand och Hadley-Kamptz förstår givetvis att deras personliga val inte gör någon skillnad. Tanken är, förmodar jag, att deras krönikor ska påverka läsarna, bidra till att skapa en ny ekologisk medvetenhet. Och det är ju precis vad som behövs, men då ska det just vara en ny medvetenhet, inte mer av det gamla.
Det råder emellertid ingen tvekan om att artiklarna är tidstypiska snarare än originella. Det finns en uppsjö av snarlika ställningstaganden där moraliskt sinnade krönikörer har börjat äcklas av sin egen livsföring. Bakom dem ligger föreställningen om att vi håller på att förstöra jorden, klimatet, naturen, etc. Det uttrycks lite olika, men tankesättet är det samma: något därute ska räddas av oss ställningstagande individer, av mig och dig. Och titta: nu föregår jag med gott exempel genom att köpa en elcykel eller äta ekologiskt eller sluta flyga!
Det största problemet med den hållningen är inte självupptagenheten. Det största problemet är att den bara är en fortsättning på samma gamla naturbehärskning som har fört oss hit. Naturen är det som vi lägger under oss, det vi kontrollerar och exploaterar, sedan tusentals år.
Till sist går det upp för oss att denna kontroll – förmågan att tämja elden, att smida järn, att bygga förbränningsmotorer, att konstruera enorma flygplan, att göda en turistindustri – slår tillbaka mot oss själva. Polarisarna smälter till och med. Fan också! Vad gör vi? Vi kontrollerar oss själva, lägger band på våra begär (det vill säga vår inre ”natur”), av ”omtanke” (Liljestrand) om världen.
Detta omtänksamma kontrollerande bygger på ett antal uppdelningar som bör skärskådas: natur och kultur, gott och ont, passivt och aktivt. På den ena sidan de västerländska individerna som antingen betvingar och exploaterar eller också räddar och tar ansvar; på den andra sidan allt det passiva (djuren, naturen, klimatet, världshaven, u-länderna) som behöver räddas. Agensen finns hos oss, det andra är bara ett stumt material för vårt agerande.
Det är så vi tror att världen fungerar, vill säga, men om det nu är en medvetandeförändring vi vill åstadkomma så är det just denna illusion vi måste ta oss ur. Vi tänker oss gärna naturen som blommande ängar, jagande isbjörnar och färgsprakande korallrev, däremot inte som hiv-virusets utbredning, Donald Trumps narcissism, metallerna i våra telefoner, Expressens löneutbetalningar eller införandet av konstgödsel i jordbruket.
Hur kommer det sig att denna romantiska barnboksbild är så livskraftig? För att vi vill att naturen ska vara det andra, det passivt harmoniska där ute, det som vi kan rycka ut och rädda eller fortsätta exploatera, allt beroende på vår politiska inställning.
Ekoteoretikern Timothy Morton går i sin bok Dark ecology så långt som till att ge detta natur-begrepp skulden för den globala uppvärmningen: ”naturbegreppet är inte bara osant; det är ansvarigt för den globala uppvärmningen”. Naturen är en tolvtusen år gammal mänsklig produkt, både föreställningen om naturen, och ”naturen” som historiskt tillstånd. Den globala uppvärmningen – eller det som i dag ofta går under namnet ”antropocen” – är inget annat än naturen i dess mest toxiska form.
Ekologisk medvetenhet handlar i det perspektivet inte om att sluta flyga och därmed bli lite godare. Så länge vi stannar kvar inom det naturbehärskande, jordbrukande paradigmet (agrilogistics som Morton kallar det) gör den sortens uppoffringar varken till eller från. Kanske bidrar de snarare till att allt kan fortsätta som förut: vi lever kvar i villfarelsen att det finns en natur från vilken vi är skilda genom vårt förnuft och vår moral. Vill vi förstå vår prekära belägenhet, och till och med förändra vårt medvetande, så måste vi tänka det mänskliga subjektet och dess förbindelser med allt annat på andra sätt.
”Titta: nu föregår jag med gott exempel genom att köpa en elcykel eller
äta ekologiskt eller sluta flyga!”
Hur då? Det är så klart den svåra frågan. Morton sätter bland annat visst hopp till konsumismen, för att den, i motsats till liberalismen och dess förment aktiva, ställningstagande individ, inbegriper en avgörande passivitet. En förlust av kontroll, en hållning där makten lämnats över åt tingen som konsumeras.
Låter det fatalistiskt och bakvänt? Ja, kanske det, men hur rättvänd och trovärdig är den retorik om ”hållbar utveckling” som dagens politik biter sig fast i? Kanske har Morton ändå en poäng i att konsumerandet i det långa perspektivet är en bättre modell för ekologisk samexistens än den form av tillkämpad handlingskraft som alla dessa engagerade krönikor visar upp. Går de inte i själva verket mest ut på att forma ett godare själv, med klimatet som hävstång?
”Att ha ägnat en livstid åt att forma sig själv, bara för att finna att ens själva miljö var formen”, detta är kanske den verkligt jobbiga insikten, föreslår Morton. Insikten att vi är produkter, inte agenter, hur stor makt vi än trodde oss ha i egenskap av upplysta individer. Samma sak gäller förnuftet: det är inte skilt från, utan en del av, sin omgivning. Vårt förnuft, skriver Morton, befinner sig likt Jona i valfiskens buk. Vi kallar den biosfären.