Spionspänning som flirtar med Guillou
Sommaren 1973 kidnappas den svenska medborgaren Simon Krezensky. Samtidigt sker tre märkliga mord. De sammanhängande händelserna har historiska motiv. Det förflutna tycks ha hunnit ifatt några av de många förintelsehantlangare som tillåtits gå under svensk jord, och nu ska hämnd utkrävas.
Inget är emellertid så enkelt som det verkar. Krezensky – en man med behagliga manér som behärskar både närstrid och ett drygt dussin språk – var aldrig bestialisk SS-officer, utan sovjetisk underrättelseman och antifascistisk superhjälte. Kidnapparna är förmodligen mest nyttiga idioter. I skuggorna skymtar en oskön förening av militanta högerspöken och samhälleligt högvilt.
Att det hela verkar väl fantasifullt beror på att berättelsen utgör stommen i spänningsromanen Vredens dag. Helt fritt fabulerar dock författaren Magnus Alkarp inte.
Mellan raderna märks att den mångsysslande arkeologen – som tidigare skrivit om bland annat nazism och antinazism i krigets Uppsala – vet en hel del om förintelsen. Och han är väl bekant med historikern Mats Delands forskning om Sverige som fristad för andra världskrigets förbrytare, liksom och det Natostyrda antikommunistiska paramilitära nätverket Stay-behind.
Alkarp flirtar flitigt med Jan Guillou och Leif GW Persson (såväl en redlig pensionerad parkbänkssittande säkerhetspolis som en stridslysten vänsterjournalist vid namn Erkki Pontilainen förekommer). Han använder precis som sina förebilder spänningsgenren för att presentera bisatssanningar om samtiden och peta på ömma svenska punkter: selektivt historiskt seende, moralisk självgodhet, antisemitism och realpolitisk naivitet.
Om det inte vore för de historiska tillbakablickarna (dyra att filma) hade boken bums blivit tredelad serie på SVT, vilket som bekant inte automatiskt betyder att den är bra.
Som nyligen diskuterades i tidskriften Respons (3/2015) rymmer historiska romaner ofta sanningsanspråk som formar vår förståelse av det förflutna, utan att det görs klart vad som är dikt respektive verklighet. Nu låter sig litteratur knappast skrivas på något annat sätt, varför det vore rättshaveristiskt av en historiker att rycka fram med rödpennan. Att Alkarp ibland framställer efterkrigshistorien som en enda konturlös konspiration kan ändå kritiseras.
Värre än sensationssensmoralen är det halvdana hantverket. Genreklichéerna är många, de komplexa karaktärerna få. Språket är effektsökande, men aldrig elegant (”Dagen skimrade. Stilla steg den upp ur sitt morgonbad”).
Tidigt står det klart vartåt det barkar, transportläsningen blir lång. Inte ens om allt som står i den skulle vara sant, känns Vredens dag särskilt angelägen.