Vi får inte nog av världens undergång
Dystopierna dominerar i den påkostade kortfilmssatsningen ”2121”
I ett futuristiskt funkishus med ymnig grönska från golv till tak, vattnar den åldrade herr Moro sina krukväxter – och genomgår en inre kris. Han har fått reda på att hans förlorade kärlek, Adrian, är på väg tillbaka in i hans liv. Adrian blev sjuk och lät frysa ner sin kropp, för att kunna tinas upp och botas när forskningen hade gått framåt. Nu är den dagen här – 43 år senare.
I kortfilmen Lyckad upptining av herr Moro (i regi av Jerry Carlsson) krockar den futuristiska drömmen om odödlighet med mer handfasta relationsproblem. Vad har två människor egentligen att säga varandra efter 43 år isär? Kommer Adrian att vara samma person efter en halv livstid i fruset tillstånd, och hur ska han reagera på den grånade versionen av mannen han älskade? Inte undra på att herr Moro försöker skjuta upp avfrostningen, frigöra tid att tänka.
Filmen ingår i den påkostade kortfilmssatsningen 2121, där sex svenska filmare har fått fundera på hur den mänskliga tillvaron kan te sig om hundra år. Resultatet är lika delar suggestiv science -fiction – undervattensstäder, superintelligent AI och dödsbringade meteorer – och människans eviga grubblerier.
Som i Pella Kågermans Reckless, om en framtid då Stockholm har lagts under vatten och huvudstadsborna har fått flytta ner i tunnelbanan. Där pågår livet, trots den nya kringskurenheten, och nu när stjärnfallen inte längre syns är det i stället dropparna från taket som man får önska sig något på, tills de plötsligt blir alldeles för många.
Framtiden är en fantasieggande spelplats – dels för att den per definition är oskriven, dels för att den kommer, vare sig vi vill det eller inte. Genom fiktionen får vi en chans att öva oss, fundera över konsekvenserna av ny teknologi och hur den kommer att förändra våra liv.
I boken Films from the future: The technology and morality of sci-fi movies utforskar Andrew Maynard, forskare inom ansvarsfull innovation, kopplingen mellan sci-fi-genren och teknikutvecklingen.
Men att placera en film i framtiden kan också skapa ett avstånd till det som pågår i vår tid, och öppna för nya möjligheter. Det märks tydligt i kortfilmsprojektet 2121.
Han ser filmer som Minority report (2002) och Ex Machina (2014) som en öppen kanal för kommunikation mellan forskare och teknikentreprenörer, och en filmpublik som består av vanliga människor. Det är ett viktigt samtal, eftersom det är dessa människor som kommer att drabbas när deras privatliv förvandlas till ”big data” eller när intelligenta maskiner tar över deras jobb.
Inte minst är det angeläget, enligt Maynard, att prata om klass i relation till innovation. I filmen Elysium (2013) skildras ett samhälle där de rikaste rika har dragit sig tillbaka till en lyxig rymdstation där alla sjukdomar kan botas med en knapptryckning, medan resten av mänskligheten försmäktar i kåkstäder på en brännhet och förorenad jord. Om framtiden ska kunna tillhöra alla, måste också alla vara inbjudna till samtalet. Och vad är mer inbjudande än Matt Damon som plågad rättvisekämpe?
Positiva framtidsberättelser, med undantag för det bekymmerslösa jordelivet (med medborgarlön) i Star Trek eller HG Wells-klassikern Tider skola komma (1936), har aldrig slagit an samma sträng hos biopubliken som de bistra dystopierna. Det finns något slags självplågeri i hur vi slukar berättelser om den mänskliga civilisationens undergång.
Dystopierna blir också en sorts övning, i att värdesätta allt det som vi annars tar för givet. Det är först när vi har mist något som vi förstod vad det var värt.
En av filmhistoriens mest bitterljuva framtidsskildringar är Den tysta flykten från 1972, där en magnifik Bruce Dern spelar Freeman Lowell, mänsklighetens sista trädgårdsmästare. Han basar över ett enormt växthus i rymden, och träden och blommorna som han kärleksfullt sköter om är allt som finns kvar av jordens biologiska mångfald.
Men det är bara Lowell själv som värdesätter sitt livsverk. Kollegorna på farkosten hånar honom när han ratar den vanliga syntetiska födan till förmån för färsk frukt från den egna odlingen, och snart är han på kollisionskurs med hela människosläktet. Den som har sett filmen kan aldrig mer betrakta en nätmelon med samma blick.
Den tysta flykten gav oss en försmak på den våg av science fiction-filmer som hjälpt oss att begripa klimatkrisens allvar, med katastroffilmen The day after tomorrow (2004) som pedagogisk guldgruva. Precis som historiska filmer så speglar framtidsfilmerna lika mycket sin samtid och de frågor som vi går och grubblar på nu. Militarism, elitism och slavarbete får en snärtigare siluett när de kläs i fräcka framtidskläder i filmer som Starship troopers, Gattaca och Moon.
Men att placera en film i framtiden kan också skapa ett avstånd till det som pågår i vår tid, och öppna för nya möjligheter. Det märks tydligt i kortfilmsprojektet 2121. Det är ingen slump att den amerikanska presidenten i Patrik Eklunds absurdistiska Finito är en svart kvinna, eller att Baker Karim utforskar afrofuturism i den ödesmättade Jordbundna. När 2121 visades på Filmhuset i Stockholm menade Karim att ”framtiden är mycket mer accepterande av den svarta kroppen”.
Kanske önskar vi att vi bara kunde hoppa framåt till bättre tider, utan att behöva anstränga oss så mycket för att komma dit. Men nedfrysning är nog ingen lyckad lösning – fråga herr Moro.