Dags att komma tillbaka, socialliberaler!
Den progressiva borgerligheten försvann: Kan bilda block mot högern – igen
Borgerligheten är inte en enda reaktionär massa, brukade Hjalmar Branting säga till de socialdemokrater som i alla lägen krävde klasskamp.
Den optimismen kan olyckligt nog vara svår att dela i vår tid. I Sverige, för att göra en nationell begränsning, finns ett uttalat reaktionärt politiskt block som samlar runt 45 procent enligt opinionsmätningarnas börsnoteringar, ungefär jämnstort med Donald Trumps republikaner, om vi ska söka internationella jämförelser.
Störst i det blocket är Moderaterna, det parti som i flera decennier bekämpade demokrati, fri och allmän rösträtt. Ett svart ironiskt minne i år, då vi celebrerar 100-årsminnet av det första demokratiska valet.
Branting och liberalerna hade en gemensam motståndare: högern. Liberalerna anslöt sig till kampen för demokratin. Arbetarrörelsen demonstrerade sitt stöd för liberalernas ledare Karl Staaff när högern, de bondekonservativa och kungen förberedde en statskupp 1914. Liberalen Nils Edén bildade regering med socialdemokrater och den genomförde inte bara demokrati utan också åttatimmars arbetsdag och en rad betydande sociala reformer.
Efterkrigstidens folkpartister stred med socialdemokratin om regeringsmakten men var inget antisocialt parti, aldrig i närheten av den nyliberalism som länge predikats från Wien av ekonomen och filosofen Friedrich Hayek och hans allierade. Folkpartiledaren Bertil Ohlin lärde i stället ut John Maynard Keynes ekonomi och William Beveridges välfärdsteorier; bådas tänkande var avgörande för socialdemokratin och socialliberaler. Och för välfärdssamhället.
Sammanbrottet för socialliberalismen följde efter några avgörande och svårartade ideologiska och strategiska misstag. Det liberala partiet, som en gång i tiden bildat arbetarinstitut och samlade arbetarliberaler, bekämpade 1958 pensionsreformen ATP och väljare flydde partiet. När Thorbjörn Fälldin och kärnkraftsmotståndet vann valet 1976 tilläts moderaterna inte inta en enda central ministerpost. Partiledaren Gösta Bohman marginaliserades. Liberalerna höll fortfarande distans till högern.
Revanschen blev hård och brutal. Moderaterna lämnade inte bara regeringen; de tog med sig och beslagtog liberalismen som ideologi. Gösta Bohman förvandlade sig till uttolkare av det liberala idéarvet: antistatligt, motstånd mot jämlikhet, något socialdarwinistiskt, föraktfullt mot internationell solidaritet: ”Fattiga i södern kunde bo i plåtskjul och äta bananer”, sa han.
Det privata näringslivet och marknaden representerade en högre form av individuell medborgarfrihet än den ”kollektivistiska” demokratin. Övertygelserna sammanföll reservationslöst med Arbetsgivareföreningens militanta avantgarde.
Liberaler, en gång dominerade av socialreformister, jämställdhetsaktivister, u-landsengagerade och kulturradikala protesterade inledningsvis mot den ideologiska stölden men gav upp och upphörde ganska snart som folkparti. Den politiska liberalismen ersattes av liberal marknadsekonomi, kapitalismen.
Partiledaren uppträder som den privata företagsamhetens lobbyist och den stora liberala morgontidningen citerar klena Timbrorapporter
Den fråga den lilla liberala partikadern ställer sig nu är om den ska bryta upp från den mycket måttfulla samverkan med Socialdemokraterna och åter bli ett bihang till högern.
Kanske vore det mer relevant att pröva om den länge framgångsrika socialliberalismen kan vara ett alternativ till ett högerblock, dominerat av främlingsfientlighet, auktoritära ambitioner, ignorans för den hotande ekologiska katastrofen och primitiv nyliberalism.
Den liberala omprövningen tycks dessvärre bli svår och tung. Partiprogrammet är i allt väsentligt ett illa skrivet PM från Svenskt näringsliv. I EU-gruppen samsas liberaler med en tjeckisk oligark. Partiledaren uppträder som den privata företagsamhetens lobbyist och den stora liberala morgontidningen citerar klena Timbrorapporter, samlar på nyliberala skribenter; knappast en enda socialliberal röst hörs därifrån.
Energin ägnas åt att kräva ökad statlig centralmakt riktad mot kommuner och regioner, inte mot privata välfärdsexploatörer och skatteflyktingar. Nyliberalism, utrustad med en stark stat och ett rättssystem som skyddar den ekonomiska ordningen är en vanlig ordning, till exempel i EU-systemet. Statsapparaten måste hålla kontroll på och kräva disciplin från marginaliserade och segregerade medborgare i förorterna. Principen är hårdhänt repression, inte ekonomiskt-sociala insatser mot orsakerna till missnöjet, det sociala sönderfallet, stigmatiseringen och fattigdomen.
Det behövs ett liberalt parti och en progressiv borgerlig kraft, inte en kopia av nyhögern, Livets ord-gapighet eller nykapitalism. Socialliberaler som en gång var med om att bygga upp den offentliga skolan kan väl inte på allvar sympatisera med skolmodeller som bygger på kapitalistisk rovdrift eller på ett vårdsystem som marginaliserar fattiga och gynnar stora koncerners intressen.
Demokratiska liberaler borde inte försvara marknadssystem som förvandlar medborgaren till kund och omvandlar mänskliga och samhälleliga angelägenheter till varumarknader, där den välbeställda alltid har flest valmöjligheter och ständigt större makt. Demokratin representerar dess motsats; i den finns ingen gradering av medborgarna. Alla har en röst, ansvar kan utkrävas och valda ombud väljas bort.
Det finns skäl att påminna om vad de upphöjda och kanoniserade nyliberala tänkarna Hayek, Ludwig von Mises och ordoliberalen Wilhelm Röpke stod för. De var i avgörande avseenden antidemokrater och rasister.
Mises hyllade Mussolini för att han ”återerövrade den europeiska civilisationen” och han stödde den klerikalt-fascistiske Dolfuss i Österrike. Röpke var propagandist för apartheidregeringen i Sydafrika: ”En vit bastion värd att upprätthålla.” Apartheidmotståndarna måste bekämpas; de skulle nämligen inte ge sig, sa Röpke, ”förrän en kannibal fick ordet”.
Hayek hyllade den lilla vita rasistregeringen i Rhodesia och motsatte sig all bojkott mot den. Som han sa till sin sekreterare: ”Jag tycker inte bättre om svarta än om judar.” Milton Friedmans entusiasm för Pinochetdiktaturen i Chile är ju väl belagd. Med något undantag försågs dessa gestalter med ekonomipris till Alfred Nobels minne. Assar Lindbeck styrde. Bland pristagarna finns också Robert Vogel som visade välvillig entusiasm för slaveriet i USA: ”Det var både lönsamt och produktivt.”
(Den som vill veta mer om dessa predikanter rekommenderas Quinn Slobodians bok Globalists: The end of empire and the birth of neoliberalism).
Bengt Westerberg skrev nyligen i Liberal Debatt, att liberaler alltid förlorar val när de samarbetar med eller identifieras med högern. Det är inget dåligt argument för att ompröva dagens strategi och ideologi och det borde vara bråttom. Socialliberalismen förvaltas numera främst av socialdemokratin och så har det varit i minst två decennier; socialdemokrater har givit upp socialismen. Något självupptaget vill jag hänvisa till en bok jag skrev för tjugo år sedan, Europavänstern – de nya liberalerna?.
Frågetecknet är numera överflödigt. Mellan socialdemokrati och socialliberalism finns dock ännu en central skillnad: Förhållandet till fackföreningsrörelsen. Linjen är rak från Karl Staaffs klassövergrepp vid storkonflikten 1909 till senare tiders ständiga försök att inskränka fackliga fri- och rättigheter. Liberaler tror på social harmoni, inte på intressemotsättningar. Anders Ehnmark uttryckte tanken väl: ”Om arbetaren bara är enskild så är han eller hon en bra person men när de sluter sig samman, då blir de för jävliga.”
Nu sker en omvandling av fackföreningsrörelsen, kanske i riktning mot en mer enhetlig organisation av arbetare och tjänstemän. Ett gemensamt tema på arbetsplatser av alla slag är kravet på respekt för professionen och medbestämmanderätt, om man är lärare, undersköterska, professor eller metallarbetare. Det finns motstånd mot tidsödande, ofta meningslös, administration, mot övervakningssystem som new public management, mot usla anställningsvillkor och mot att antalet ”fattiga arbetande” växer. En allt större del av medelklassen oroas av deklassering.
Det är från denna breda löntagarklass som missnöjet och protesterna mot den dominerande nyliberala ordningen växer sig starka och det kommer att ändra det politiska landskapet drastiskt. Denna politiska förnyelse har redan skett bland kvinnor. Männen är som alltid lite långsammare; de förblir mer av en ”reaktionär massa”.