Vi följer Jesus ut i öknen
Tomma kyrkor, isolerade äldre och Tegnell som påve – visst är coronan en apokalyps
Ordet apokalyps betyder inte undergång. Det betyder en uppenbarelse om fördolda ting. Det grekiska ordet apokalypsis är bildat av apo ’bort’ och kalyptein ’dölja’.
Ta bort det som döljer.
Uppenbarelseboken är Bibelns sista bok och den har förvirrat läsare i alla tider. Ingen sansad människa torde någonsin ha begripit den, sammanfattar Alf Henrikson i sin bibliska historia. Men för siaren Johannes, landsförvisad till ön Patmos någon gång i slutet av det första århundradet, synliggör de underliga detaljerna en stor sanning: änglar som blåser i basun, bokrullen som smakar sött som honung, gatorna av guld.
I en artikel i veckan i brittiska tidskriften Spectator återvänder Stephen Cottrell, ärkebiskop av York, till kristendomens första århundraden och öknens eremiter som lärde kyrkan mycket om sig själv i sin isolering.
Nu ber ärkebiskopen om att städer och kyrkor får bli öknar denna påsk när ingenting är som vanligt. ”Vi gör det först och främst av omsorg om varandra. I andra hand för att lära oss något av öknen när vi följer den Jesus som själv drog sig undan där”.
Det är något oerhört att inte kalla till kyrkorna.
I England har det inte hänt sedan 1208, då i en maktkamp mellan kungen och påven. När det här är över, skriver ärkebiskopen och man känner hans knutna näve darra i luften, må Gud bevara oss från att ’gå tillbaka till det normala’: ”Vi emotser en uppståndelse.”
Det kristna språket är tätt på mening. Man måste bryta sönder det, uppenbara det fördolda
Biskopens ord om öknen förklarade för mig varför det känns så rätt att många församlingar i Sverige helt slutar samla folk till gudstjänst nu. Ett är nödvändigt, säger Jesus till Marta som springer runt och fixar i hemmet i stället för att sätta sig vid människosonens fötter och lyssna på honom. Var befinner sig Jesus? Just nu är han isolerad i öknen.
Det kristna språket är tätt på mening. Man måste bryta sönder det, uppenbara det fördolda. Då finner man det inuti vår verklighet också.
Samma stoff som vi har att laborera med i dag är vad de hade som skrev ner de religiösa urkunderna för tusentals år sedan. Samma jord, samma natur, samma människa, samma liv, samma död. Listiga tänkare har noterat att klimataktivismens språk påminner om det religiösa, men det är väl just vad aktivisterna säger själva, kristna eller ej. Vi har bara den här jorden. Vi har bara dessa förutsättningar.
Förra året gjorde jag en bok ihop med baptistpastorn Joachim Elsander, På väg. Han var döende i cancer. Den sista resan jag hann med före coronan var till hans begravning. Trehundra gäster i samma missionskyrka där han gifte sig med sin Emma tjugofem år tidigare. Tjockt med folk. Sedan for jag hemåt genom landet. Det stod handsprit utplacerat överallt men annars var det mesta likt. Dagen efter, sa en vän, kändes Stockholm helt öde. Det var den 9 mars.
Först handlade allt om smittan, sedan kom ekonomin. Nu tror jag att vi måste tala om etiken
Ju längre det här har pågått, desto mer har allt pekat på en viss grupp: de över 70 år. Synen på dem, deras självbild, villkoren i äldreomsorgen, allt blir synligt. Den svenska isoleringen, ensamhushållen, häckandet framför skärmar. Det som framställs som tragiskt, det räddar oss nu. De äldre som förstår sig på appar och kan videosamtala med barnbarnen, de landar mjukare. De vars kontakt med världen bestod i att gå ut och handla, prata lite med folk, gå på kyrkans våffelkafé eller årsmöte i någon förening, deras vardag ställdes in från en dag till en annan. Nu sitter de med tv:n där somliga säger de gräsligaste saker, som att det är bra att viruset främst går på de äldsta.
Först handlade allt om smittan, sedan kom ekonomin. Nu tror jag att vi måste tala om etiken.
Jag vet till exempel inte hur nödvändigt det är att diskutera prioriteringar i vården i alla kanaler när dem det gäller har lämnats ensamma på obestämd tid. Var är pressetiken? En kvinna berättar i radio hur en främling, en sjuksköterska, ringt upp henne och meddelat att hennes mamma inte får respiratorvård om hon insjuknar i covid-19. Var är vårdetiken i det?
Alla måste ha en vårdplan, tydligen. De ansvariga säger så. Jaha, det är säkert rationellt. Men nu talar vi om livet. Till dig som hör till gruppen äldre vill jag därför säga: om något av det här har fått dig att tro att ditt liv är mindre viktigt så är det inte sant.
”Teologiskt är döden något onaturligt”, skriver Joachim Elsander på ett ställe i sin bok. Detta radikala påstående, att döden inte har sista ordet, det tror jag att många egentligen känner. Visserligen lever vi med en kronologisk syn på livet. Vi har intecknat år framöver och tänker oss att genomsnittsåldern för den statistiska döden också är den rättvisa slutpunkten för vårt eget liv. Det är statistik, inte liv. Sannolikheter, visst, men det är inte vad liv är.
Du som är gammal, som nu uppmanas att isolera dig i öknen, vet detta: teologiskt sett är döden något onaturligt. Det du känner när du, trots att du förnuftigt räknat på åren och ser att du nog har rätt få kvar, trots att du sturskt hävdar att ”jag har ju levt mitt liv, det är viktigare att de unga överlever”, och trots att det kanske i någon mening är så, det motstånd som du ändå känner inför alltihopa, det är det naturliga. Det är döden som är onaturlig. Det är sant att kroppen ska dö. Min kropp, din kropp. Men livet kan inte dö, eftersom det är livets egenskap att leva. Teologiskt sett.
Skulle någon ha försökt skriva den berättelsen innan allt det här hände skulle den ha framstått som lika obegriplig som Johannes uppenbarelse
Ja, coronan är en apokalyps.
Den uppenbarar för oss underliga detaljer i en verklighet som otroligt nog är sann. Skulle någon ha försökt skriva den berättelsen innan allt det här hände skulle den ha framstått som lika obegriplig som Johannes uppenbarelse: den rökta ålen, flygbolagen som slutar flyga, kontorister som bygger visir av OH-blad. Och ritualen med Folkhälsomyndighetens presskonferens varje dag klockan två med statsepidemiologen som en samlande påve, och grafer och statistik folk närläser som heliga skrifter.
Det är klart att det påminner om religion. Inget konstigt med det. Vi har bara samma gamla stoff att laborera med nu som i alla tider. Samma jord, samma natur, samma människa, samma liv, samma död.
Samma trotsiga hopp, denna påsk som inte liknar någon annan och ändå gör den det: livet segrar. Det är löftet i dag som alla andra dagar.
