Kultursidorna agerar precis som pöbeln
Kanske var Engdahl ond och Danius god – kanske inte
Det finns ju vissa saker man inte får säga. Men det finns också vissa saker man FÅR säga, som man till och med har kommit överens om att säga. Till exempel: pöbeln på sociala medier håller på med deplatforming á la högaffel.
Det är så att säga öppna dörrar att peka ut dem som galna. Det kan absolut finnas en poäng med att säga det. Folkdomstolar känns så förra millenniet.
Folk med följare måste sluta agera Dackefejden. Eller, vet inte, jag hade i och för sig välkomnat en deplatforming riktad mot monarkin. Det är hursomhelst inte min poäng här, utan jag har en stilla undran: Är det inte dags att avtäcka de andra aktörerna i denna eviga medeltidsvecka som svensk mediedramaturgi har utvecklats till?
Jag pratar givetvis om de som älskar lajva ståndet präster och överstepräster. Alltså etablerad pappersmedia. Kultursidorna.
De som, paketerat som smarta och eftertänksamma, också håller på med deplatforming. Men utan att få kritik för det för att det finns ingen media som granskar media och vissa i detta stånds status är orubblig. De verkar kunna skrämma de flesta, nu senast Dramatens styrelse.
Det kanske har sina poänger, som bara jag är oförmögen att se. Fine. Det jag vänder mig mot är att just nu är de anrika kultursidorna inte är en motkraft till högaffelsocialmedia utan en spegling av dem.
För några veckor sedan publicerades en uthängning med namn och allt på en av kultursidorna, alltså exakt som vad som sker på soc med. Det finns ett stort problem med det; på grund av sina välförtjänta kvalitetsstämplar är de mäktigare. Man lyssnar på dem, och deplatformingen är ett faktum.
Jag tänker på det gångna året. Besattheten av Svenska Akademin. Och jag menar inte gräven och repen, utan att jag varje morgon såg olika kulturchefer med hetsig stämma i tv säga vad som ”bör göras” och vad som ”var fel”.
Det förenar sociala medier och gamla medier.
Jag minns den absurda känslan av att verkligen veta att jag inte visste nåt om Svenska Akademin medan tidningarna skrev som de visste allt och vad som var räddningen. OCH DET MÅSTE GÖRAS NU. Hur visste de?
Nu när Dramaten är på tapeten skriver och uttalar sig lite olika kulturchefer igen om vad som ”bör göras”.
Kanske är det exakt så Dramaten bör göra, kicka chefen. Kanske var Danius god och Engdahl ond. Stridsberg god och Frostenson ond. Kanske inte.
Det jag opponerar mig mot är att jag inte upplever kultursidorna i Sverige som motvikt till sociala mediers sämsta sidor, utan snarare som en part i målet.
Jag förstår nu: Tjejerna på sociala medierna är bönderna. Men kulturcheferna på etablerad media är prästerna. Frågan är vem som är farligast?