Hög tid att prata om fritid
Linn Spross: I dag betraktas arbetet som någonting heligt
I Aftonbladet Kulturs serie ”De onämnbara” har vi bett några skribenter lyfta fram frågorna som saknas i årets valrörelse. När alla politiker springer åt samma håll vill vi vända ljuset mot allt det andra. Frågorna och väljargrupperna som ingen talar om. De onämnbara.
Först ut är Linn Spross, författare och vårdarbetare, som väcker liv i frågan om arbetstidsförkortning
Få saker är så deprimerande som lyckoforskning. Tänk att det storslagna, vidunderliga, mirakulösa i att vara människa och att vara vid liv ska reduceras till hur mycket glädje man känner av variabel A på en skala ett till tio.
För knappt ett år sedan smällde Dagens Nyheter upp rubriker om att för mycket fritid faktiskt gör människor olyckliga. En halvgammal nyhet som fick ny spridning på sociala medier lagom till semestern i år. Lyckoforskare hade nämligen kommit fram till att två timmars fritid om dagen räcker, då slår lyckan i taket för att sedan plana ut och gå ner vid fem timmar.
Kanske kunde det vara för skönt för den stressade nutidsmänniskan att veta att två timmar var tillräckligt bra, att hon inte behövde drömma större än så för sin egen lyckas skull, kommenterade en av forskarna resultatet.
I syfte att vända på skutan publicerades en pamflett som propagerade för vårt behov av arbete, illustrerat med en rastlös man som vankade av och an i ett tomt rum, rökande tre cigaretter samtidigt.
Samma budskap ville Svenska Arbetsgivarföreningen sprida till folket i mitten av 1970-talet. Som alltid bedrev arbetsgivarna ett hårdnackat motstånd mot kortare arbetstider, och var nu oroade över att kravet på sex timmars arbetsdag verkade vinna både politisk mark och den allmänna opinionen.
I syfte att vända på skutan publicerades en pamflett som propagerade för vårt behov av arbete, illustrerad med en rastlös man som vankade av och an i ett tomt rum, rökande tre cigaretter samtidigt. Synbart plågad av tristessen som fritiden innebär.
Vi vet idag att det inte blev några sex timmars arbetsdag. Frågan var kokhet en kort period på 1970-talet, men kom snabbt att svalna. En ekonomisk kris och en högervridning i politiken var effektiva nedkylare. Arbetstidsförkortning är en politisk fråga som har varit döende i decennier.
Inför valet i höst är det knäpptyst, så när som på en harkling från ett och annat ungdomsförbund på vänsterkanten. Trots det vägrar frågan dra sin sista suck. Kommunals medlemmar visade detta på sin kongress i somras, när de gick emot sin ledning och röstade igenom att driva sex timmars arbetsdag.
Så länge vi lönearbetar, och därmed säljer vår tid som arbetskraft, kommer frågan att brinna, om än stundvis på sparlåga. Eftersom tiden och vad vi gör med den är så central för våra liv.
Den första arbetstidslagen kom 1919, inför hotet om en revolution från de svenska arbetarmassorna. Trots att man från arbetsgivarhåll menade att lagen skulle slå näringslivet i bojor, valde politikerna att försöka blidka arbetarna. Att en arbetstidslag kanske skulle kunna få dem att tro på ”det fredliga framåtskridandets väg", som man uttryckte det i en statlig utredning.
Den första arbetstidslagen gällde åtta timmars arbete, sex dagar i veckan. 48 timmars arbetsvecka kom successivt under 1900-talet att förkortas till 40 timmar, och semestern utökades från ingen alls till fem veckor.
Det kallades förr för produktiv socialpolitik, ett begrepp myntat av socialdemokraten Gunnar Myrdal. I detta låg att det var fel att endast se kostnaden för olika sociala reformer, eftersom de lika väl kunde vara en investering.
På detta sätt kom man att argumentera för arbetstidsförkortningar: mer fritid gav mer utvilade arbetare, och det sade sig självt att en bättre utvilad arbetare kunde jobba hårdare, vilket gav ökad produktivitet som kom hela samhället till gagn.
Någonstans under 1900-talet försvann denna idé och sociala reformer i allmänhet och arbetstidsförkortning i synnerhet kom att ses som en kostnad, där den ekonomiska tillväxten dikterade om politiken hade råd med reformerna eller inte. Det ideologiska utrymmet för kortare arbetstider kom att krympa allt mer.
Först kom frågan att handla om mer lön eller mer fritid, underförstått att det inte går att få båda. Idag står frågan om arbetstidsförkortning inte bara mot andra (o)möjliga reformer, utan mot den befintliga välfärden.
detta var länge den rådande synen hos de breda lagren i arbetarrörelsen: att arbetets frukter skulle tillfalla de som arbetade, att det var självklart moraliskt rätt att kräva både mera lön och mera fritid.
Den senaste statliga arbetstidsutredningen, som kom för tjugo år sedan, menade att sex timmars arbetsdag skulle innebära att levnadsstandarden skulle sjunka. Något sådant, slog man fast, kunde väl ingen politiker vare sig vilja, våga eller kunna.
Som vanligt i arbetstidssammanhang byggde resonemanget mer på feeling än på fakta. Det är nämligen mycket svårt att isolera arbetstiden som en enskild variabel ur ekonomin, och därmed mycket svårt att ställa prognoser för dess effekter. Därför har frågan handlat om ideologi, om vad som ska kosta och för vem.
Det är länge sedan arbetstidsförkortning sågs som en naturlig följd av ett ökat ekonomiskt välstånd. Men detta var länge den rådande synen hos de breda lagren i arbetarrörelsen: att arbetets frukter skulle tillfalla de som arbetade, att det var självklart moraliskt rätt att kräva både mera lön och mera fritid. Inget konstigt i att kräva en ökad del av kakan, eftersom de som arbetade hade bakat den. Arbetsgivarna skulle betala kostnaden för ett ökat pris på arbetskraft.
Att propagera för arbetstidsförkortning bara av den enkla anledningen att det är härligt med mer fritid, att man vill ha tid att ägna åt vad man vill, åt sina vänner, sin familj, bilbingo, hundutställningar, äppelympning, scrolla ännu mer på mobilen eller sova middag är i princip onämnbart
Någonstans försvann denna tanke helt ur politiken: att de som arbetar har ett intresse som står i motsättning till dem som köper detta arbete. Någonstans gick de flesta med på att det som gynnar den ekonomiska tillväxten är självklart gott, och därmed vann den sidan som köpte arbete. De kunde alltid säga att de hade näringslivets bästa för ögonen.
Att propagera för arbetstidsförkortning bara av den enkla anledningen att det är härligt med mer fritid, att man vill ha tid att ägna åt vad man vill, åt sina vänner, sin familj, bilbingo, hundutställningar, äppelympning, scrolla ännu mer på mobilen eller sova middag är i princip onämnbart. Alla vill stå upp för den som arbetar hårt och bidrar. Från höger till vänster hyllas den plikttrogna vårdarbetaren som kämpar på, egenföretagaren som aldrig tar semester.
Att arbeta, i vilken form det än må vara, om det är att skriva propaganda för fossillobbyn, medverka till skogsskövling, skapa mjukvara för onlinecasinon eller städa sjukhus, byta blöjor och rita skolor, är otvetydigt gott. Den som inte arbetar ska ha jävligt goda skäl för det, en tydlig diagnos, vara så knäckt som människa att det inte finns någon som helst misstanke om att hen kanske är lite arbetsför men mörkar det hela för att ta del av sådant som andra producerat i sitt anletes svett. Latmaskar och radikaler vurmar ingen för. Trots detta är jag övertygad om att det bor en liten latmask i oss alla.
Teknikhistorikern Lewis Mumford har skrivit att det inte var ångmaskinen, utan klockan, som var den industriella revolutionens viktigaste uppfinning. Den gjorde att arbetet kunde mätas och därmed bli en vara som kunde köpas och säljas. Klockan förkroppsligade en arbetsetik: att tid var pengar.
Någonstans har vi alla internaliserat att stycka upp våra liv i tidsenheter, ge det ett värde och ett pris i pengar, accepterat att reducera det här fantastiska, himlastormande och högst ändliga livet till mätbara små enheter som vi säljer.
En arbetstidsförkortning kanske inte råder bot alla livets problem. Men att få mer tid efter eget huvud, fritt att disponera som man vill, att frigöra och låsa upp aspekter av livet som tidigare var låst till arbete, kanske rent av kan göra människor lyckligare. Det får framtida lyckoforskare sia om i sina enkäter.