Det är otroligt ohyfsat att störa med klimatet
Politikerna visar att de kan agera med kraft – i alla frågor utom en
Ett isflak stort som Los Angeles kollapsade häromveckan när temperaturen på Antarktis låg 40 grader högre än normalt för årstiden.
Som engagerad i klimatfrågan reagerade jag som de flesta andra. Det vill säga nästan inte alls.
För det har blivit normalt.
Klimataktivister limmade fast sig på centralbron i Stockholm förra måndagen och blockerade E4:an i onsdags. I fredags blockerades Stockholmstrafiken på nytt. Det tycktes nästan vara värre, en arg Jan Emanuel Johansson började handgripligen lyfta bort aktivisterna.
De störde! Bilarna kom inte fram! Så ohyfsat.
Störde gjorde också den klimataktivist som – iklädd en tröja med budskapet ”Just stop oil” – i mitten på mars surrade fast sig med buntband vid en målstolpe under fotbollsmatchen mellan Everton och Newcastle.
Jävligt irriterande! Tog lång tid innan matchen kunde spelas vidare. En åskådare hoppade in och försökte nita aktivisten.
FN:s klimatpanel IPCC kommer under måndagen med en ny rapport där titeln är Att begränsa klimatförändringarna. Brutal läsning, så mycket vet vi redan innan den publicerats. Men kommer rapporten att störa någon? Troligen inte, tyvärr.
Naturvårdsverket presenterade nyss en färsk bedömning av den svenska klimatpolitikens effekter. DN:s prisade klimatreporter Alexandra Urisman Otto sammanfattade slutsatserna kärnfullt: ”Regeringens politik är mycket långt ifrån tillräcklig för att klara klimatmålen, mål som enligt forskare i sig är helt otillräckliga i relation till Parisavtalet. […] Gapet mellan vad målen kräver och regeringens politik uppskattas till 26 miljoner ton koldioxid per år efter 2045. Det är mer än hälften av våra årliga territoriella utsläpp som då skulle vara kvar vid noll-året.”
Politiken vill uppenbarligen inte heller vara till besvär, inte vara ohyfsad när det gäller klimatpolitiken.
Det är lika idiotiskt fördelningspolitiskt som klimatpolitiskt: De allra rikaste bilisterna får åtta gånger så mycket som de fattigaste
Tvärtom agerar alla partier för att köpa sig lugn och ro i relation till väljarna. Utom Miljöpartiet, som framstår som ett allt mer radikalt alternativ i relation till de andra. Särskilt när Vänsterpartiet bestämt sig för att det är rätt att staten betalar drivmedel även för de allra rikaste när priserna stiger.
Ingen riktad satsning mot låginkomsttagare på landsbygd. Nix, oljebidrag till alla, och Sverige ska verka för att hela EU:s klimat- och skattepolitik ändras till det sämre. Bränslesubventionerna till bilister efter Putins invasion kostar redan Europas skattebetalare nio miljarder euro.
Det är lika idiotiskt fördelningspolitiskt som klimatpolitiskt: De allra rikaste bilisterna får åtta gånger så mycket som de fattigaste. Det hindrar inte Vänsterpartiet från att ropa: Mer till de rikaste bilägarna!
Sossarna ger samtidigt klartecken till nya gruvor och ger alla med bil en slant, bara för att de har bil, inklusive miljardärerna. Lägligt nog kommer utbetalningen en månad innan valet.
Det är radikal och ingripande politik som presenteras, sånt som tidigare sågs som nästan omöjligt. Men det radikala görs alltså för att tillåta fortsatta utsläpp – inte för att få till livsnödvändig omställning. Det ter sig närmast sinnessjukt, som ett dåligt skämt, för den som tagit in allvaret.
Här ser vi plötsligt att politiken faktiskt kan.
Men vi ser det inte i klimatpolitiken utan i underminerandet av den.
Sanktionerna mot allt ryskt och bojkotterna av allt som ens känns lite småryskt visar än tydligare hur mycket som är möjligt att göra på kort tid. På samma sätt som de åtgärder som kom på plats för att möta pandemin.
Samhällen kan gripa in, har vi blivit varse.
Katastrofer kan mötas.
Det blir inte alltid rätt men det är i alla fall politiskt möjligt. Utom när det handlar om klimatet. Där kan vi inte ens bojkotta Ryssland medan de bombar civila i Ukraina. Flygbränsle, olja och gas är överordnade behov, precis som det varit i relation till andra aggressiva diktaturer.
Privatpersoner och organisationer kan mobilisera, limma fast sig, vägra flyga och ta till direkt aktion. Mathias Wåg skrev på den här sidan att klimatrörelsens mobilisering bör ske på gatorna snarare än inom etablissemanget.
De som nu ignorerar klimatmål och nonchalerar livsbetingelserna för kommande generationer kommer att skrivas in i historieböckerna
Jag tror att han har rätt. Men jag tror samtidigt inte att makten kommer att lyssna. De vet ju redan tillräckligt. De vill bara inte störa, inte vara ohyfsade mot väljarna.
Det är svårt att förlika sig med det som sker, de förändringar som uteblir. Vår omedelbara samtid har bevisat att politiska möjligheter att förändra allt på kort tid faktiskt finns.
Det enda som blivit lättare är att peka ut våra makthavares ansvar och skuld. De som nu ignorerar klimatmål och nonchalerar livsbetingelserna för kommande generationer kommer att skrivas in i historieböckerna med ett smutsigt arv.
Än värre än för de bolag och makthavare som i detta nu plågas av sitt tidigare gullande med Putin och den ryska regimen. Alla vi andra, som avstår från att limma fast oss och blockera trafiken, bär också ett ansvar. För medlöperiet och för att vi valde den kortsiktiga bekvämligheten.
Naomi Klein skrev i sin essä på den här sidan att ”epoken då den vita, manliga delen av mänskligheten fick härska oinskränkt” är över. Kanske är de folkvaldas fåfänga det enda vi har kvar att hoppas på. Deras insikt om att den gamla tiden är förbi och rädsla för att i framtiden buntas ihop med mördare och skurkstater. I bästa fall kan det slå mot deras ego och självbild.
Det är ett halmstrå. Men hur vi annars ska få till förändring är svårt att se när protester och aktioner mest ses som dåligt hyfs.