Korankrisen måste få ett slut
Men alla vägar framåt har ett pris
Koranbränningarna har kastat in Sverige i en allvarlig utrikespolitisk kris.
Ambassaden i Irak stormas och sätts i brand. Svenska företag och varor hotas med bojkott. Diplomater kallas hem. Poliser uppmanas att vara vaksamma inför terrorhot.
Och här på hemmaplan känner sig många muslimer trängda. Har de ingen plats i sitt eget land?
Den utrikespolitiska stormen måste regeringen rida ut med diplomati.
Att vika sig för protesterna i andra länder och inskränka våra rättigheter skulle bara innebära att de flyttade fram positionerna, väl medvetna om att Sverige kan pressas också nästa gång något misshagar dem.
Diplomatisk tandagnisslan och tappade marknadsandelar är trots allt ett lågt pris för våra rättigheter.
Regeringens linje att å ena sidan fördöma koranbränningarna offentligt och å andra sidan hålla fast vid att de är och ska vara lagliga är den enda rimliga. Må vara att dess diplomatiska trovärdighet stympas av att man regerar på nåder av ett islamofobt parti, vars företrädare hetsat på för fler koranbränningar.
Detta akuta problem ska dock skiljas från den mer långsiktiga och på många vis mycket svårare problematiken kring yttrandefrihetens gränser.
I tre år har koranbränningar pågått i Sverige, inte sällan med kravaller som följd. Högerextrema provokatörer har hittat ett enkelt, billigt och lagligt sätt att de facto angripa landets muslimer.
Men politikerna har stuckit huvudet i sanden och hoppats att det är en övergående plåga.
Därför står de nu lika handfallna som när Rasmus Paludan först dök upp på Öresundsbron.
Jag är ingen yttrandefrihetsfundamentalist. Utan lagar mot hot, förtal, uppvigling och hets mot folkgrupp väntar barbariet.
Men då talar vi om att skydda människor, inte abstrakta fenomen som symboler, ideologier och religioner. De har inte, och ska inte ha, några rättigheter. Både majoriteter och minoriteter måste finna sig i att det de håller för gott och heligt inte bara kan kritiseras, utan också hånas och häcklas.
Problemet nu är att koranbränningarna utger sig för att vara legitim religionskritik, samtidigt som ingen kan låtsas att det är något annat än muslimhat som uttrycks.
Tre vägar framåt kan urskiljas ur den pågående debatten. Ingen av dem är tillfredsställande. Vanligtvis kunniga ock kloka intellektuella famlar och har svårt att ta tydlig ställning. Jag våndas själv. Vi står inför ett genuint dilemma när principer om yttrandefrihet, antirasism, sekularism och religionsfrihet kolliderar i en komplex konkret verklighet.
Den första linjen är att inte göra någonting, utan hoppas på att lagen om hets mot folkgrupp redan täcker in koranbränningar fastän ingen förstått det förrän nu. Som bland andra Mattias Gardell påpekat här i Aftonbladet vore det vore det i linje med lagens syfte.
Jag uppfattar det som en lite undvikande hållning, eftersom man slipper gripa sig an de svåra avvägningarna mellan två goda ting. Man vill både äta yttrandefrihetens kaka och ha den kvar. Och vem vill inte det?
Det är ju möjligt att det visar sig stämma vid en domstolprövning. Men dels skulle det i så fall i praxis skapa en inskränkning av yttrandefriheten som vi känner den. Dels är jag inte övertygad, då juristkåren med något undantag tycks anse att det nog ändå krävs en lagändring.
Provokatörerna har lika stor rätt att bränna böcker vare sig de har polistillstånd eller ej
Den andra vägen, som lanserats av justitieminister Gunnar Strömmer, är att lämna grundlagen orörd, men istället ändra ordningslagen så att polisen får större möjligheter att vägra ge demonstrationstillstånd.
Det är ett sidospår som inget löser. Yttrande- och mötesfriheten garanteras av grundlagen. Provokatörerna har lika stor rätt att bränna böcker vare sig de har polistillstånd eller ej.
En sådan ändring skulle också riskera att träffa mycket annan legitim opinionsbildning. Särskilt om man börjar laborera med ”hot mot rikets säkerhet” eller risk för ordningsstörningar någon helt annanstans än där demonstrationen äger rum. Det skulle ge demonstranternas meningsmotståndare makt över situationen genom att hota med oroligheter och säkerhetspolisen veto över vår demonstrationsrätt. Det är svårt att tänka sig att en hängd Erdogan-docka skulle tillåtas om risken fanns att den turkiska regimen surnade till, för att ta ett aktuellt exempel.
En tredje möjlighet vore att skärpa lagen om hets mot folkgrupp, vilket Civil Rights Defenders nyligen föreslog, för att tydligare ta i beaktande det bredare sammanhang koranbränningarna äger rum i. Det skulle då inte bara handla om det uttalade syftet med en aktion, utan kanske även sådant som att den riktas mot en redan diskriminerad minoritet och i ett klimat av invandrarfientlighet.
Det är inte direkt oproblematiskt det heller, inte minst för att det vore svårt att skilja den som bränner en koran för att hen hatar religionen islam från den som bränner en koran för att hen hatar muslimer. En skärpt hetslagstiftning måste dessutom rimligen även träffa en rad andra aktionsformer riktade mot en religiös grupp än just bokbränning: karikatyrer, konst, satir.
Troligtvis är det ändå den mest framkomliga vägen.
Det finns ju inga åtgärder som inte har ett pris, här ges inga alexanderhugg. Att stoppa koranbränningarna kommer på det ena eller andra viset att innebära att yttrandefriheten inskränks, i lag eller i ny praxis. Men för varje nyhetsrapport om konsekvenserna, från påskkravaller till ambassadbränder, växer övertygelsen hos mig: Så här kan vi inte ha det i framtiden.