Jag orkar inte med tre år till av gnäll på SD
Det är oanständigt av sossarna att rasa mot regeringens politik när den egna är så lik
Min kompis unge tog sig igenom skolan tack vare en elevassistent som fanns bredvid i klassrummet, för att stötta och lugna ner. Den personens arbetsinsats räddade både barnet, läraren och resten av klassen. Jag vet andra barn som inte fick den hjälpen, för att skolan inte hade råd. Jag tänker på hur högt priset blir.
Runt om i Sverige planeras nu massiva uppsägningar av specialpedagoger, elevassistenter, extrapersonal och lärare. Detta i klasser som redan är för stora, där lärare och barn kämpar på under allt för svåra förutsättningar.
Jag undrar ofta: vad är det för mening med debatter om kulturkanon eller litteraturkritik när vi i detta land av miljardärer inte ens ser till att barn får lära sig läsa ordentligt?
Andrev Walden skrev nyligen i DN att han ville bilda en ny skattebetalarnas förening för medborgare som inte längre accepterar dessa ständiga nedskärningar och krav på ”effektiviseringar” i detta stryparsamhälle.
Jag går gärna med i den föreningen. Men jag frågar mig också: vad skulle det spela för roll?
Det går jättebra för Socialdemokraterna i opinionen just nu. Det beror på krisen, och på att regeringen bluffat och gör ett uselt jobb. Men kanske också på att folk tror att sossarna står för något annat, ett anständigare samhälle.
Om det är någon känsla som jag har kvar i kroppen efter debatten om Lena Anderssons text om gröt och fattigdom så är det ett slags obehag. Jag tyckte illa om texten eftersom den var ohederlig i sin låtsade okunskap om hur den skulle bli läst.
Men det var trots allt bara en text.
Språket är ett bekvämt slagfält, skrev författaren Zadie Smith en gång. Striden om orden är inte oviktig, men den hotar samtidigt att dölja något. Ska elevassistenterna få vara kvar i skolan? Specialpedagogerna och lärarna?
Jag tittar i Socialdemokraternas budgetmotion från i höstas och den som kom i våras. Där finns inga förslag som skulle stoppa uppsägningarna av lärare eller vända krisen i vården. Det finns några miljarder mer till välfärden, men långt ifrån så att det räcker. Till 1 maj kom sossarna med ett förslag om att höja barnbidraget temporärt över sommaren. Det är inget fel med det, men ändrar inget i den logik Walden beskriver där vi överallt skär ner och skär ner och skär ner och kallar allt för effektiviseringar.
I sossarnas vårmotion står det att det är viktigt att ”fortsatt slå vakt om det finanspolitiska ramverket och inte utmana statsfinansernas styrka”. Däremot finns det ingen satsning som garanterar skolan resurser så att elevassistenterna ska få finnas kvar. Eller – sjuka tanke! – som gör att skolan faktiskt får mer pengar än idag.
Det är så absurt med denna zombiepolitik från 90-talet. Den är så extrem i sin passivitet och brist på nytänkande.
Magdalena Andersson har på senaste tiden skruvat upp retoriken gentemot SD, de ska göras till politisk huvudmotståndare. Jag har inget emot detta heller, i sak. Det är bra att SD tvingas ta ansvar för den regering och den politik de nu kontrollerar. Marknadsskolan, färre vårdplatser, nedskärningar i äldreomsorgen.
Men det jag inte står ut med, från vänster, är tre år till med högljudd kritik av Jimmie Åkesson utan svar om vad som ska göras annorlunda. Och med svar menar jag inte att rasa mot regeringens senaste, ej genomförda skattesänkning, samtidigt som i stort sett all annan brunblå politik accepteras. I Agendas partiledardebatt nyligen gick Andersson till frontalangrepp mot Kristerssons skattesänkningar för de som tjänar mest – men började mumla när hon fick frågan om hon ville ta bort dem om hon får makten.
Socialdemokraterna har de senaste mandatperioderna regerat med stöd av nyliberalerna i Centerpartiet, och under en tid till och med på en borgerlig budget. Det såldes till väljarna som en nödvändighet, en kompromiss under galgen. Nu är den politiska tvångströjan borta, men politiken ligger i stort sett kvar. Varför? I den politiska debatten rasas det, högljutt och indignerat. Men skillnaderna är små när man lägger Tidögängets ekonomiska politik och den socialdemokratiska bredvid varandra. Två versioner av fortsatt stryparsamhälle, det ena med hjälp av SD och den andra utan. I inget av alternativen finns någon plan för hur elevassistenterna ska finnas kvar eller hur skolsegregationen ska brytas.
När konflikter om makt och pengar upphör så är det som återstår kulturkrig och ja, indignation. Jag vet inte hur man ska förflytta striden från ord till pengar, eller från gårdagen till framtiden. Ord kostar ingenting, alla kan bjuda över varandra. Men är det inte oanständigt, på något sätt, att rasa mot regeringens ekonomiska politik när den egna är så lik?