Det slutar alltid med ett gäng garvande snubbar
Det kommer nya generationer sportjournalister – men grabbigheten består
När denna tidnings Kristoffer Bergström analyserar den nya podcast-serien ”Kriget på pressläktaren” kallar han den för sönderkokt potatis. Berättelserna om Sportbladet har redan serverats, både av de direkt inblandade och i liknande reportage. Jag håller inte med – reportern Sara Olsson har breddat en intressant tid inom både journalistik och fotboll. Då Aftonbladet och Expressen var som Montague och Capulet i striden om lösnummer, de tidiga bloggarna bidrog till en ökad personfixering och satsningarna på profiler i krönikespalterna ytterligare förstärkte konkurrensen.
De intervjuade utgör än i dag landets mest lysande profiler – Bank, Frändén, Niva och Lund. Sådana som stod mitt i en brytpunkt utan att förstå det själva, och som numer blivit en självklar del av det mediala landskapet. Folkkära, kanske man till och med kan säga. De var unga och ärelystna, och äran fick de.
I dag är en ny grupp redo att om inte ta över, så åtminstone dela plats på tronen. Vi skulle kunna kalla dem för podd-killarna. Tutto Balutto går i täten. Programledaren Gusten Dahlin har redan blivit nytt ankare hos C More, efter trotjänaren Ola Wenström. Historien går igen. Drivna personer, ytterst kompetenta inom sitt område. De har byggt upp något från grunden, som i början inte var mycket att väsnas om. Två mikrofoner, två snubbar som snackar fotboll. Först i efterhand går det att ana ett paradigmskifte som tog fart.
Liksom Filip & Fredrik har utformat sitt eget språk (ibland kallat ”nexikanska” efter deras produktionsbolag Nexico) där alla medarbetare (som själva blir medieprofiler, till exempel Emil Persson) säger saker som att ”gasa sig ur krisen” eller ”femplus-anekdot”, har även Tutto Balutto sina fraser om ”min gubbe” eller ”glowdown”. Det sipprar ner till de mindre aktörerna, som den relativt nya men redan inflytelserika plattformen TuttoSvenskan, som lägger sig till med sina egna ”fina, fina fredagsölen” eller ”Man ÄLSKAR ju Thomas Berntsen”. Och så vidare.
Det låter som en bagatell, men frågar ni mig, vilket ni gör, så är språket performativt. Det formar verkligheten och tiden. Och tiden är … grabbig. Fortfarande. Sportbladets historia och framväxt var extremt grabbig, men bidrog också till en ny form av sportjournalistik. Niva, Frändén och Bank förmådde ta ett steg ifrån referaten till en mer analytisk, ibland sociologisk syn på idrott, som än i dag står sig stark. Det kan man bara vara tacksam för.
En sak är dock beklämmande oförändrad, och det är frånvaron av kvinnor. I ”Kriget på pressläktaren” intervjuas främst Johanna Frändén och Jennifer Wegerup, och trots att dokumentären skildrar en tid för ungefär tjugo år sedan är det knappast någon revolution som skett sedan dess. Robert Laul och Mathias Lühr heter numera Christoffer Svanemar, Christopher Kviborg, Adam Pihntorp, August Spångberg. I många fall har de jobbat sig upp från grunden. Skrivit bloggar i det tysta, poddat för ingen, för att till sist hamna i finrummet. Beundransvärt, men varför slutar det alltid med en grupp flabbande snubbar? Är kvinnorna ointresserade? Knappast.
Killarna som satt längst bak i klassrummet har slutat kasta suddgummin och hyrt en studio i stället. De är polare, gästar varandras poddar tills man knappt minns vilken som tillhör vem, och jag tror att miljön helt enkelt varken är särskilt enkel eller lockande för kvinnor att ta sig in i. Stundtals får en Vicki Blommé gästa här, en Therese Strömberg där. Men det är med samma pliktskyldighet som inför de stora damturneringarna. En kort stunds intresse. Sedan kan man pusta ut och återgå till att snacka bakfyllor och de bästa köttrestaurangerna i San Sebastián.