”Jag har alltid varit ockult”
2020 års Cornelisstipendium går till en låtskrivare som förändrade svensk musik i grunden. Kjell Höglund. Aftonbladet kultur har träffat honom i Västerås.
– Titta, det är min pappas händer.
Först tror jag att de är reumatiska. Ett finger på vardera hand kröker sig mjukt in mot handflatans mitt, men nej, det är inte det. Alla fingrar rör sig mjukt och stilla. Det finns inga typiska knölar på lederna.
– Jag vaknade i morse och tittade på dem och då såg jag för första gången… det är min pappas. Med ådrorna och allt.
Han sitter på sängkanten i sin etta med kokvrå i centrala Västerås. Den stekheta förmiddagssolen silas in genom gardinerna. Det är så där märkligt tyst som det blir mitt i en värmebölja. Ingenting rör sig.
Lägenheten delar han med Clary, som han bokstavligt talat ramlade in i för tio år sedan. Hon fångade upp honom i en trappa på en Kinarestaurang. Båda hade överlevt sina makar och de gifte sig snabbt.
De har inte många ägodelar. Hans ockulta bibliotek är nedpackat i en källare. Bredvid sängen hänger en akustisk gitarr. Den spelar han aldrig på. Bara Clary.
– Jag är en hösäck, säger han på sin lätta och precisa norrländska.
– Sanningen skall segra. Jag är en hösäck!
Han är precis så rolig och lätt till sinnet som alla sagt.
Till att börja med trodde jag att alla var kommunister. Men så upptäckte att jag det var ganska egendomligt att vara kommunist.
Solen gassar och hans pappas händer sluter sig om en promenadkäpp.
Det är en bagares händer.
Pappan var bagare i Rossön, inte långt från Strömsund. Han var kommunist. Medlem i partiet. Och politiken var hans livspassion. Mamma läste Bibeln.
– Till att börja med trodde jag att alla var kommunister. Men så upptäckte att jag det var ganska egendomligt att vara kommunist. Först när jag hamnade på universitetet i Stockholm träffade jag andra som också var kommunister.
Där kände han sig hemma.
– Så det har jag varit hela tiden. Men jag har inte varit kommunist på det sätt som du tror.
Det var en lycklig barndom. Oerhört lycklig, till och med.
– Ja… suckar han längtansfullt.
– Jag har alltid varit glad.
I Rossön skrev han sina första sånger. Eftersom han inte kunde göra musik stal han melodier från kända schlagers och skrev egna texter.
När tyckte du första gången att du skrivit något bra?
– Det tyckte jag redan från början. Jag har aldrig funderat på det.
Vad ville du åstadkomma, egentligen?
– Jag var som alla poeter, om jag nu får kalla mig det. De vill skriva för att de vill skriva. De känner att här vill jag lägga mitt liv. Och så kände jag också.
Självklart är han en poet. En av de stora, till och med. Man kan göra jämförelser med Västerås-sonen Tomas Tranströmer om man vill. Bägge är utbildade psykologer. Och när jag trasslat in mig i en lång fråga om psykologi och den magiska sången ”Slutstrid”, där en man överfalls av sitt eget undermedvetna och utkämpar en sorts freudiansk dödsmatch, svarar han bara:
– Tack.
Och ler ett vänligt leende. Inte ens outgrundligt, ler han. Bara vänligt.
Precis som han gör varje gång hans sånger kommer på tal.
– Tack så mycket.
Och varför skulle han ha mer att säga? Han minns ju ingenting.
Stora delar av Kjell Höglunds liv är borta. Clary har lärt sig en hel del. Hon har lagt vänners och flickvänners namn på minnet. Årtal. Men det mesta är försvunnet. Han minns sångerna, men inte hur de skrevs. Han nynnar aldrig på dem. Lyssnar inte, läser inte, spelar inte.
Han minns Dylan, hjälten som fick honom att vilja göra musik trots att han inte kunde spela. Ibland svarar han bara, rakt ut i luften:
– Dylan.
Och även om jag inte begriper det direkt är det ett bra svar på många av mina otydliga frågor.
Den gåtfulle Kjell Höglund har tillägnats flera Searching for sugarman-liknande tv- och radiodokumentärer. Många har försökt begripa var han kom i från och hur kunde bli den han blev. Och varför han slutade.
De första två albumen spelade han in själv. Han tryckte dem själv, signerade varje exemplar och gick runt och sålde dem på Gärdet i Stockholm för tio kronor. Där var det alltid fest och alltid folk. Året var 1971 och den genuint antikapitalistiska gör det själv-attityden imponerade på generationskamraterna.
Han upptäcktes av producenten Janne Hansson som jobbade på Atlantisstudion, där ABBA spelade in sina största hits. Om nätterna smugglades Kjell in för att föreviga sina sånger.
– Han hade ju nycklar till sin arbetsplats. Det var inget konstigt med det.
På deras första inspelningar klev han plötsligt fram som en svensk Leonard Cohen. En oerhört intim sångare, beväpnad med rent hisnande rim och formuleringar.
På nästa album fanns den femton minuter långa ”Häxprocess”, som delar in svensk musikhistoria i ett före och ett efter. På det tredje kom signaturmelodin och mästerverket ”Man vänjer sig”.
Det skulle bli fjorton fullängdsalbum. Diktsamlingar. Böcker. 1989 kom svensktopps-genombrottet med ”En stor stark” – en bottenlöst tragisk sång om en man som inte har något annat kvar än alkoholen. Det blev en av de märkligaste partyhittarna i svensk historia.
Han genomförde aldrig en konsert utan att ha pärmen med texter framför näsan. När han var sommarvärd pratade han om dunkla provencalska sekter. Trots att han gjorde i princip allt i sin makt för att undvika det, blev han till slut folkkär.
Men 2008 tog det slut.
Minuter innan han skulle gå på scenen för ett fullsatt konserthus i Östersund fick han ett epileptiskt anfall. Epilepsin hade debuterat sent. Första gången det inträffade var i en turnébil i 150 knyck någonstans i Skåne. Det var dramatiskt så klart. Vid ratten satt hans mångårige kompanjon och medmusiker Johan Johansson.
När ambulansen hämtade honom avslutades också Kjell Höglunds karriär.
Då hade han för länge sedan skrivit sin sista sång.
Blir det verkligen inga fler? Har du inga anteckningar någonstans?
– Men alltså… jag blev ju klar. Tänk dig att man ska skriva en bok. När man satt sista ordet då har man skrivit boken. Då är den klar. Så blev det för mig. Jag skrev sång efter sång efter sång. Och till sist blev jag klar.
Det är den jag letat efter hela livet. Förbundsarken. Men jag har aldrig hittat den.
I nästan alla de där sångerna öppnas en dörr mot det okända, trots att de beskriver de mest vardagliga situationer. Något fullkomligt obegripligt. Ibland skrämmande.
Det ockulta har länge varit hans följeslagare.
– I de kretsar där jag umgicks var det inget konstigt med spöken eller att man levde flera liv. Jag tror på att man överlever döden. Sen får man ett nytt liv. Så kör man på det.
Det ockulta har tagit med honom på resor runt om i världen.
Under en tid sökte han efter Förbundsarken i Syrakusa på Sicilien. Teorin var att de skulle finnas i en särskild kyrka, innesluten i en sarkofag mitt i kyrkorummet, och på så sätt synlig för alla besökare.
– Men jag hittade den inte.
Sökandet fortsatte i Egypten. Han fann den inte där heller.
– Det är den jag letat efter hela livet. Förbundsarken. Men jag har aldrig hittat den.
Han har skrivit en bok där han uttolkar medeltids-mystikern Nostradamus profetior. Han kommer bland annat fram till att den franske andeskådaren redan på 1500-talet förutspådde ABBA.
Vansinnigt? Ja, utan tvivel. Men hans esoteriska skrifter är skrivna i samma precisa, resonerande stil som hans sånger. De svävar fram på samma muntra gungfly över avgrunden. Kjell Höglunds vansinne har en tydlig metod.
Han gillar ABBA förresten. Mycket.
Jag svävar i det blå. Det har jag alltid gjort. Mer eller mindre.
Under vårt samtal ger han några glimtar från ett liv som vagabond. I Danmark försörjde han sig på att föreläsa om New age-filosofen ”Martinus”. När han dejtade en psykolog i New York sov han på Manhattans parkbänkar.
Är du en hippie?
– Jag skulle vilja säga nej. Är jag det?
Nä, men du har nog fan varit det, säger Clary.
– Ja, det kan hända. Jag svävar i det blå. Det har jag alltid gjort. Mer eller mindre.
Det låter som en Kjell Höglund-refräng när han säger det.
Din okuvliga livsglädje kan få en att misstänka att du är frälst?
– Det är jag ju på sätt och vis. Jag har alltid trott på Gud. Jag är en religiös människa.
Hur ser din religion ut?
– Det är väl något påhittat tjofsanhejsan.
Klockan slår tolv och vi bryter upp för att gå till Bankiren. Kjell använder käppen men har spänst i stegen. ”Där både äter och dricker vi varje dag”, förklarar Clary.
Bankiren är ett perfekt destillat av alla svenska kvarterskrogar som någonsin existerat. Lunchbuffén har dukats upp mellan Jack Vegas-maskinerna och skyltarna om att man måste hålla Corona-avstånd trots att man är packad.
I samma ögonblick som Kjell och Clarys rumpor nuddar stolsdynorna ställs två glas husets vitt framför dem.
I garderoben säljer de Kjell Höglund-tröjor.
Samtalet trevar sig vidare längs Kjells glesa minnesboulevard. Vi skrattar ibland. När Jerker fotograferar honom vandrar han i väg.
Han kommer tillbaka.
– Jag har druckit mycket i mina dagar. Och det pinsamma är att min första kontakt med alkohol, det var att jag fick nattvarden. Då fick man en sup, en klunk med vin och… ”wow”, tänkte jag… det här gillar jag!
Var det då du blev ockult?
Han får plötsligt något allvarligt i rösten.
– Nu har jag ju dåligt minne som sagt, så jag minns egentligen ingenting, men som jag upplever mitt liv har jag alltid varit ockult. Till och med som barn.
Vi befinner oss mitt i en Kjell Höglund-sång.
Där sitter en gåtfull sfinx på Bankiren i Västerås. Med glaset ständigt påfyllt. Om man inte fixerar honom med blicken försvinner han ut genom dörren.
Ett liv som ingen tror på
Som ingen tycker verkar värt besväret
Ett tillbakadraget liv
Långt ut i marginalen*
* Citatet är från Kjell Höglunds sång ”Ett tillbakadraget liv” från albumet ”Inkognito” (1995)