Brottsoffrens anhöriga ska inte agera domare
Åsa Linderborg:
I sina bästa stunder kommer kvällspressen folk nära på ett sätt som få andra medier. Som i Aftonbladets just avslutade serie om åldringsvården – engagerande faktabaserad journalistik som bygger på ett ärligt intresse för människor.
I sina sämsta stunder frossar kvällspressen i nattsvarta folkliga opinioner. Som i Aftonbladet häromdan, när sex kvinnor med varsitt foto i hand vädjar: ”Släpp inte ut våra döttrars mördare.” Livstid, menar de, är ett ord som måste tolkas bokstavligt.
Utan att förringa vare sig de anhörigas tragedi eller rätt till uppmärksamhet – den de tidigare förnekats – måste vi diskutera mediernas ansvar för att vi går mot en amerikansk situation där de sörjande får agera domare. För det är i allt högre grad medierna som avgör vem som ska anses farlig och som piskar upp ”en lynchmentalitet” som riskerar att sätta hela rättsstaten ur spel, konstaterar Mattias Hagberg i den lite naiva men tänkvärda Släpp fångarna loss (Atlas 2006). I somras ansökte Mattias Flink, som under en psykos sköt ihjäl sju personer i Falun 1994 och har avtjänat 18 klanderfria år, att hans straff ska tidsbegränsas till 24 år. Under medietrycket avslogs hans begäran av hänsyn till de anhöriga.
Det finns inget ”allmänt rättsmedvetande”, utan flera. De olika synsätten är grovt uttryckt en fråga om klass. Välutbildade, som sällan själva utsätts för yxmord, omfattar oftare upplysningsidén att straff och rehabilitering är bättre än vedergällning – och när man avtjänat sitt straff ska man ges en andra chans – än medlemmar ur arbetarklassen, som hellre ser hårdare tag (se till exempel Stefan Svallfors Klassamhällets kollektiva medvetande, Boréa 2004). Åsiktsmönstret blir tydligare i kristider, när folk behöver rikta sin frustration mot någon.
Det är bara i populärkulturen som det dödliga våldet ökar. I verkligheten har det varit konstant sedan 1970-talet, man kan till och med skönja en minskning de senaste tre åren, visar Brottsförebyggande rådet i en färsk rapport. Det här är glädjande uppgifter som Aftonbladet borde göra journalistik på. Att politikerna tiger om det är dock fullt begripligt.
I nyliberalismens tidevarv är nämligen kriminalfrågan det enda område där de folkvalda fortfarande kan visa handlingskraft. När man inte kan ge väljarna social trygghet kan man i alla fall lova trygghet på gatorna. Men löften om lag och ordning kräver att folk faktiskt känner sig hotade. Det är ingen slump att regeringen, oavsett om den är borgerlig eller socialdemokratisk, tävlar med Sverigedemokraterna om vad som minner om Nationella frontens skrämselpropaganda.
Fenomenet är globalt. Rädsla säljer. Det vet både populister och publicister.