Livs levande musik för den snart döda Östersjön
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-08-23
CLAES WAHLIN om en festival i världs-klass
I en tid när tekniken skryter med en allt mer verklighetstrogen bild- och ljudåtergivning, kan det vara dags att påminna om att ingen dvd eller Ipod i världen, varken nu eller i framtiden, kan ersätta den fysiska närvaron i en konsertsal. Live-upplevelsen, som man säger, är unik och varje annan återgivning förlorar erfarenhetens dimension.
När Martin Fröst låter sin klarinett ljuda i Mozarts Klarinettkonsert (K. 622) tycks tiden mättas. Lika luftig som kompakt fylls både rummet och tiden av Frösts ljuvliga exekvering i vad som var Östersjöfestivalens invigningskonserts höjdpunkt i söndags. Det betyder nu inte att Manfred Honecks framförande av Sjostakovitjs femte symfoni var sekunda, tvärtom så var det länge sedan jag hörde den musiken med en sådan självklar intensitet, liksom innesluten i sitt allvar i stället för att nosa på fyrverkeriets retorik.
Att uruppförandet av Victoria Borisova-Ollas Open Ground har en fot i just Sjostakovitj blev också extra tydligt. Verket, som ska få en fortsättning, är inspirerat av Salman Rushdies roman Marken under hennes fötter, vilket föranleder associationer till både lekfullhet, visualitet och klangrikedom.
Ett sätt att karaktärisera Verdis opera Falstaff är att se den genomgående musikaliska vitaliteten, för att inte säga kvickheten, som en översättning av förlagans Falstaff-figur i Shakespeares The Merry Wives of Windsor och, framför allt, King Henry IV 1 och 2. Den absoluta närvaro som präglar Shakespeares antihjälte hörs i varje ögonblick i Verdis musik: hur de disparata solisterna i terzetter, kvartetter och ensembler förenas i det musikaliska bejakandet, liksom besegrade av det utmejslade partituret.
Gergiev och Mariinskijteaterns utsökta orkester förenar också en förnämlig attack med en aldrig sviktande precision. Likväl tycks den ryska musiktraditionen försiktigt, liksom oundvikligt svagt färga in Verdis italienska lätthet. Elegansen får ett mörkare stråk i klangen, som om sorgen i Shakespeares porträtt av vivören Falstaff slunkit in bakvägen.
Men visst är det livfullt i detta halvsceniska utförande, där stolar, några skynken och vederbörligt antal dryckeskärl räcker som rekvisita. Solisterna befinner sig på en skala mellan utmärkta och lysande, där till de senare måste räknas Tatiana Pavlovskaias Fru Ford, Olga Trifonovas Nannetta, Larisa Dyadkovas Fru Quickly och Michail Petrenkos Pistola. Edem Umerovs Falstaff och Vasily Gerellos Ford är båda av god halt, men något ojämna.
Tveklöst uppvisar hur som helst denna fjärde upplaga av Östersjöfestivalen en skönhet som står i exakt omvänd proportion till den närmast livlösa Östersjön, som Esa-Pekka Salonen lamenterade över i sitt korta inledningsanförande i söndags. Om musik kan väcka döda till liv så...
Konsert
Claes Wahlin (kultur@aftonbladet.se)