Klimatkrisen går att se som en stor möjlighet
Det är dags att lämna våra gamla jag bakom oss
Krig i Europa, galopperande ojämlikhet och klimatförändringar skapar en hopplös stämning i samhället. Men att falla ner i undergångsfantasier är högerns grej – inte vänsterns. I ”Verkligt & möjligt” utforskar Aftonbladets skribenter hur hoppets ljus tränger fram ur en mörk framtid.
Ett av de mest minnesvärda ögonblicken från början av pandemin var när luftföroreningarna sjönk kraftigt i norra Indien och Himalaya plötsligt syntes på platser där man knappt hade sett det på årtionden.
Det var en påminnelse om den typ av subtila och förbisedda saker som fossila bränslen tar ifrån oss och som vi kan ta tillbaka. Det är ett misstag att tro att vi lever i en tid av överflöd och att det som klimatkrisen kräver av oss är åtstramning och försakelse. I själva verket kan man vända på det och argumentera för att vi lever i en tid av försakelse nu och att vi kan gå in i en epok av trygghet, överflöd och skönhet om vi bemöter krisen så som vi borde. Fossila bränslen är trots allt en form av gift: i varje steg förstör, förorenar, försämrar och skadar de oss – från utvinning till bearbetning och transport till förbränning och utsläpp.
Mer än åtta miljoner människor dör varje år av att andas in partiklar från förbränning av fossila bränslen. Barn drabbas av livslånga andningsproblem av utsläpp från raffinaderier och fossila bränslen, och här i USA ledde stängningen av en enda kolanläggning till en omedelbar minskning av akutbesök på det lokala sjukhuset. Fossila bränslen förgiftar arbetarna i kolgruvor, utsätter anställda på oljeplattformar för livsfara, förgiftar anställda vid raffinaderier, släpper ut gifter när ett tåg spårar ur, en pipeline läcker, en oljekälla kollapsar; som BP:s 2010TK vars råolja fortfarande ligger på botten av Mexikanska golfen.
Vi vet nu att förbränning av det som i USA eufemistiskt kallas ”naturgas” – men som vetenskapligt kallas metan – har fruktansvärda hälsoeffekter i hemmet. Jag tror att kommande generationer kommer att se tillbaka med förskräckelse och förvåning över att människor pumpade in detta dödliga ämne i sina hem och hällde en flytande version i fordon som drevs av explosionsmotorer.
På samma sätt kan barnbarnen till de som föds i dag lära sig i skolan om fossil-eran, från ungefär 1800 till 2050, då industri och transporter drevs av förbränning av stinkande saker som grävts upp ur underjorden. Koldioxid som växter drog ner från himlen och begravde under hundratals miljoner år och som vi hänsynslöst slängde tillbaka rätt upp i skyn – även efter att vi fått reda på hur förödande det var för det globala klimatet, oceanerna, isarna, den känsliga balansen mellan växter, djur och för oss.
Klimatkrisen orsakas av de välbärgades glädjelösa överkonsumtion
Fossilindustrin förorenar och korrumperar också politiken. Den ojämna fördelningen av bränslen har skapat vinnare och förlorare, oljemiljardärer och petro-stater. Som använder konsumenternas beroende – som Putin försökte använda Europas – för att manipulera geopolitiken och köpslå om underkastelse. I USA har fossilindustrin donerat miljarder till politiker och spenderat ytterligare miljarder på lobbying, propaganda, inklusive klimatförnekelse, och mediemanipulation. Så om klimatkrisen kräver att vi avstår från något, kanske det är från gift, korruption och förödelse.
För att skydda de mest sårbara platserna, arterna och människorna måste vi göra det som forskarna säger är vägen till att stabilisera jorden vid eller nära 1,5 grader Celsius – och vi måste göra det snabbt. Men fördelarna är fantastiska. Vind-, sol- och vattenkraft är brett fördelade över jorden, så de komprometterade internationella relationer som drivs av fossilbränsleberoende kan upphöra. Konsoliderad politisk makt och konsoliderade kraftkällor för våra maskiner kan ersättas av decentraliserad, demokratiserad energi.
Och eftersom 40 procent av den internationella sjöfarten bara går ut på att flytta runt fossila bränslen, finns det en omedelbar besparing där. Detta plus att eldrivna transporter och maskiner är 40 procent effektivare, plus att det redan är tre år sedan Internationella energiorganet meddelade att solenergi är den billigaste formen av elektricitet vi någonsin har haft. Så ur en praktisk synvinkel kan vi bli rikare i pengar om vi övergår till denna billiga, decentraliserade energi. Kanske även i den fred som kan komma efter de fossila bränslenas förstörande inverkan på vår politik.
Men det är ett snävt sätt att se på saken. Klimatkrisen orsakas av de välbärgades glädjelösa överkonsumtion. Jag vill inte jämföra materiell fattigdom och desperation med något annat, men även de av oss som har det gott ställt är utarmade på andra sätt: av brådskan, den moraliska och visuella fulheten, bristen på hopp och tillförsikt inför framtiden. Lever vi inte i moralisk fattigdom när vi vet att vårt sätt att leva förstör jorden och berövar kommande generationer rätten att njuta av det vi har njutit av: jordens rikedom, skönhet och harmoni? Ser vi inte raseriet och sorgen hos de unga människor som anser att klimatförändringarna har stulit deras framtid? Är det inte plågsamt att läsa berättelserna om eldsvådor, översvämningar, svält och outhärdlig hetta och hur allt kommer att bli värre? Jag anser att vi inte bara kan räkna fattigdom och överflöd som nationell produktivitet och materiella tillgångar.
Det skulle vara ett misstag att tro att allt vi behöver göra är att elektrifiera och lämna de fossila bränslenas era bakom oss. Jag tror att vi också måste lämna en version av vilka vi är bakom oss, den gamla versionen av individualism – som isolering och konkurrens – för att på djupet förstå hur mycket den naturliga världen bygger på samarbete och beroende. Vi måste bli samhällen och kulturer som fattar beslut på grundval av helhetens välbefinnande snarare än jagets, eller – som det alltför ofta visar sig – en minoritet av mäktiga individers fördel. Och den helheten måste omfatta allt liv på jorden och de system som upprätthåller det. Efter att ha ägnat de senaste femhundra åren åt att lära ursprungsbefolkningar att vara mer lika européer och nordamerikaner, har vissa av oss börjat vända på det. Att vi kan lära oss av ursprungsbefolkningarnas betoning av djuptiden, av ömsesidigt beroende av naturen och av att människor är planetskötare. Det är trots allt vi som vårdar planeten nu, på gott och ont.
Jag tror att den gamla versionen av vilka vi är utarmar oss och sprider ensamhet och alienation. Om vi räknar känsla av tillhörighet – till familj, vänner, det större samhället och till våra inre liv – som en rikedom, har vi mycket att vinna. Om rättvisa och hygglighet också ses som en samhällelig skönhet finns det ännu mer att vinna. Klimatkrisen är en nödsituation. Men den är också en möjlighet.
Rebecca Solnit är amerikansk journalist, författare och essäist, senast aktuell på svenska med ”Hågkomster av min icke-existens” (Daidalos 2020)
Översättning: Rasmus Landström