”Verklighetsfrånvända aktivister ”
Margareta Popoola och Björn Johnson kritiserar idén att nedmontera polisen. Ida Nafstad och Amin Parsa svarar.
Bör polisen monteras ner? Är det önskvärt med en omfördelning av polisens resurser till sociala insatser?
Det är inte lätt att begripa vad Ida Nafstad och Amin Parsa, båda rättssociologer vid Lunds universitet, egentligen förordar. I en debattartikel i Sydsvenskan den 18 juli skriver de att ”bara minimala problem i samhället behöver lösas med hjälp av våldsmakt” och att större delen av polisens verksamhet därför bör ”skalas bort”. De hävdar också, utan belägg, att den svenska polisen använder sig av systematiskt rasistiska tekniker och arbetssätt.
Den 24 juli publicerade Nafstad och Parsa ett förtydligande i Aftonbladet. Förslaget om att polisen borde ”nedmonteras” skulle inte förstås som en önskan om att avveckla polisen. Formuleringen berodde på ett översättningsproblem av uttrycket ”defund the police”, ett uttryck som handlar om omfördelning av resurser från polis till andra myndigheter eller lokala organisationer. Med inspiration från USA beskriver de ett nollsummespel mellan polisiära och sociala insatser.
Men Sverige hör redan till de länder i EU som har lägst andel poliser i förhållande till folkmängden. Sverige har ca 20 000 poliser i dag, vilket är ungefär samma antal som för tio år sedan, trots att befolkningen har ökat med 10 procent under samma period.
Hur är det med våldsbrott och sexualbrott, ska de också hanteras genom medling?
Nafstad och Parsa förordar en omlokalisering av polisens resurser till sociala insatser och lokala lösningar där invånarna själva medlar i konflikter. Att sociala och förebyggande åtgärder är viktiga är självklart, men det är inget som kan ersätta polisen och rättsväsendet. Ska bränder och stenkastning, egendomsbrott och stölder bli föremål för medling? Hur ska samhället i så fall kunna garantera att alla får en likvärdig behandling? Hur är det med våldsbrott och sexualbrott, ska de också hanteras genom medling?
Det är svårt att föreställa sig hur ökad rättvisa och jämlikhet ska uppnås genom att rättssamhället abdikerar och ersätts av medlingsinsatser som sköts av invånarna själva. En sådan utveckling skulle med stor sannolikhet förstärka de parallellsamhällen som redan i dag utgör ett betydande problem för det svenska rättsväsendet.
I Nafstads och Parsas debattartikel finns frågor som hade förtjänat en mer seriös behandling än de får där. Hösten 2013 avslöjade Dagens Nyheter att Skånepolisen under lång tid ägnat sig åt en slentrianmässig och olaglig registrering av romer, något som inte hör hemma i ett rättssamhälle. Varken register eller tekniska hjälpmedel är en garanti för att alla medborgare bedöms likvärdigt. Teknik som trots avsevärda brister används som om den vore objektiv ska självklart granskas kritiskt.
Tyvärr riskerar viktiga synpunkter som dessa att tappas bort, när de framförs inom ramen för ideologiskt motiverade utspel
Det kan också finnas anledning att ifrågasätta nyttan av operation Rimfrost och andra insatser, som riktas mot brottslighet i vad som benämns socialt utsatta områden och som samtidigt riskerar att drabba lokalbefolkningen. Denna typ av insatser måste utvärderas och diskuteras ur olika perspektiv, både när det gäller deras direkta effekter mot brottsligheten och deras mer indirekta effekter, exempelvis om de bidrar till ökad stigmatisering av dem som bor i dessa områden.
Tyvärr riskerar viktiga synpunkter som dessa att tappas bort, när de framförs inom ramen för ideologiskt motiverade utspel utan forskningsstöd. I sin debattartikel framstår inte Nafstad och Parsa som kritiska samhällsforskare, utan som verklighetsfrånvända aktivister.
Margareta Popoola, docent i internationell migration och etniska relationer, Malmö universitet
Björn Johnson, professor i socialt arbete, Malmö universitet
SVAR DIREKT: Vi behöver en kritisk debatt om hur vi hanterar brott och sociala problem – medling kan vara ett sätt
Medling är inte en utopisk eller aktivistisk idé. Medling i straffrättsliga fall rekommenderas av både EU och FN som en allmänt tillgänglig tjänst, i alla faser av straffrättsprocessen och med tillräcklig autonomi inom straffrättssystemet. Norge till exempel har lång erfarenhet av medling, huvudsakligen genom den statliga institutionen Konfliktrådet. Olika former av kriminella eller civila konflikter (till exempel våld, stöld, hot, gängkonflikt, granntvist) hanteras av Konfliktrådet. Denna form av reparativ rättvisa är baserad på ideal om närhet, deltagande, och gemenskap.
Begreppet parallellsamhälle är emellertid inte bara ideologiskt och ovetenskapligt, utan också en importerad term till Sverige. Det upplevda hotet från ett "samhälle inom samhället" användes redan under andra världskriget för att legitimera antisemitism. Det liknande konceptet parallellsamhälle skapades i Tyskland under 1990-talet, och används nu för att beskriva andra minoritetsgrupper.
Parallellsamhälle är en kontroversiell term som betecknar pluralistiska samhällen som ett hot, och har använts för att legitimera lagar och poliskontroll riktad mot minoriteter. Vi har sett konsekvenserna av detta i de danska ”gettolagarna”, baserade på parallellsamhällskonceptet. De ska nu prövas mot Europakonventionens förbud mot diskriminering på grund av etniskt ursprung.
Att använda dessa begrepp okritiskt, och att profilera hela stadsdelar och befolkningsgrupper riskerar att reproducera strukturell rasism. Vi behöver en öppen debatt om hur vi bäst använder samhällets resurser för att hantera sociala problem.
Ida Nafstad, filosofie doktor och biträdande lektor vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.
Amin Parsa, juris doktor i folkrätt och forskare vid rättssociologiska institutionen på Lunds universitet.