De vill återvända snart – ingen vet om de kan
Femåringen från Ukraina är en bricka i krigets dominospel
Det är drygt två månader sen Ryssland anföll Ukraina och över fem miljoner ukrainare har flytt landet. 32 000 har sökt skydd i Sverige, av dem är 12 000 barn.
Två av alla dessa flyktingar, en kvinna och hennes femåriga dotter, bor sedan ungefär en månad hemma hos min syster och hennes familj. Det är en tillfällig lösning, snart får de flytta in i något eget som vänliga människor lånar ut. Från sitt hem i Odessa fick de med sig vad som ryms i en kabinväska och två små ryggsäckar. Kvar är familj, vänner och precis allt annat som utgör ett vanligt liv.
Trots den tragiska bakgrunden till att de är här så är femåringen, vi kan kalla henne Tanya, som vilken annan femåring som helst: hon älskar godis, pryder sig gärna med halsband hon trätt själv med färgglada pärlor och hon tvingar min systers tonåringar att vara ”sjuka” så att doktor Tanya får bota. Och hon är en riktig liten pratkvarn. Hennes modersmål är ryska och hon maler hela tiden, obekymrad om att ingen utom mamma förstår (även om sagda tonåringar nu förstår sådant som som ”Får jag …?”, ”Kom!” och ”Tack”).
Enda gången hon tystnar, berättar min syster, är när kriget visas på tv-nyheterna. Då lyfter hon blicken mot rutan och tittar koncentrerat. Så nu slår de av nyheterna om Tanya är i rummet. Hennes mamma får ändå veta allt som händer hemma via sin mobil. Hon står i ständig kontakt med de som är kvar, följer via en särskild app varningar om attacker mot Odessa – läget kan vara grönt eller rött. I deras hem bor numera inte bara kvarvarande familj utan även internflyktingar från Ukrainas östra delar; krigets sotsvarta dominospel.
Den här babbliga femåringen med sina pärlhalsband, vart kommer Putins vansinne att skicka henne? Jag tänker på en tidigare kollega som för några veckor sen skrev på Twitter då det var exakt 30 år sen han och hans familj kom hit, från ett Sarajevo som snart skulle vara belägrat. ”En vecka”, hade hans mamma sagt, sen skulle de vara hemma igen. Nu har det alltså gått 30 år.
Tanyas mamma räknar också med att återvända till Odessa så snart det går. Kanske blir det bara en vår i Sverige, som i Tanya sätter sig mer som en association än ett minne; vitsippsbackar förknippas med hennes mammas tårar, eller svenska fraser som ringer långt bak i medvetandet.
Eller så blir hon kanske här ett par år, börjar skolan, lär sig svenska och sen blir Odessa det främmande att vänja sig vid när hon kommer tillbaka.
Eller kommer hon också om 30 år kunna berätta om när hon kom till Sverige? ”Jag är född i Odessa vid Svarta havet men precis innan jag fyllde fem så …”