Klassfrågan slår igenom även i klimatpolitiken
Socialdemokratin spelar bort det solidariska ansvaret och rättvisan medan finanskapitalet tar över
Klimatet är det här århundradets ödesfråga. Efter 30 års upplysningsarbete, sedan Rio 1992, har denna insikt spritt sig till folkmajoriteter över hela världen och vid klimattoppmötet i Glasgow lovade så gott som alla världens regeringar att göra något åt den.
Allt tyder på att den breda medvetenheten om klimatkrisen kommer att leda till omfattande förändringar av världens socioekonomiska system. I vilken utsträckning dessa kommer att bespara oss ödesdigra effekter av den redan utspydda uppvärmningen av jorden är en annan fråga.
Klimatpolitiken sitter fast om än inte orubbligt i den ”vanliga politiken” och dess maktspel, där frågan bara är ett chip bland andra som måste hanteras i spelet om makten. Socialdemokraternas nya partiledare och statsminister såg i sitt linjetal på partikongressen och i sin regeringsförklaring främst två saker i klimatkrisen:
1. ”en global klimatkapplöpning … och just nu springer Sverige i ledarklungan”.
2. ”upptakten på en grön industriell revolution i Sverige”.
Samma lättsinne och självbelåtenhet återfinns hos de andra nordiska socialdemokratierna och den tyska. Till sammanhanget hör att de här skrytsamma lagen är bland de bästa av dem som inte kommer att kvalificera sig, det vill säga de som inte med utlovade åtgärder kommer att klara 1,5-graders uppvärmning.
Den nordeuropeiska socialdemokratin har övergett den koppling mellan solidariskt klimatansvar och social jämlikhet och rättvisa som hittills präglat klimatrörelsen. Idén om det gröna folkhemmet blev aldrig mer än en kampanjslogan, men där fanns ändå ett försök att göra socialdemokratin relevant för 2000-talet.
Klimatkrisen aktualiserar som aldrig förr frågor om planetarisk solidaritet och global medmänsklighet.
Andersson och hennes samtida kolleger håller på att spela bort den chansen. Som avslutning på en kritisk men sympatisk recension av Andreas Malms How to blow up a pipeline (London Review of Books 18 nov -21), efterlyste samtidshistorikern Adam Tooze ”social democratic policies of emergency”. Svar: Det finns inga.
Ändå har klimatkrisen med utsläppen av växthusgaser en stark klassdimension, till och med för det upplysta kapitalet. Ju mer privilegierad, desto större utsläpp och orsakad skada samt desto lägre personlig risk.
Klimatkrisen aktualiserar som aldrig förr frågor om planetarisk solidaritet och global medmänsklighet. Krisen kräver minskade sociala klyftor, stora offentliga investeringar och ett nytt, utbrett offentligt regelsystem – erkänt även av Bill Gates. Detta borde utvecklas till andra regleringar för att överallt ställa människors lika värde och rätt till välfärd och välbefinnande före privata vinstintressen.
Medan de nordeuropeiska socialdemokraterna abdikerar från en klimatpolitik med social rättvisa och gör sig till hejarklack åt en liten men rik företagarminoritets teknikfetischism, lägger det atlantiska finanskapitalet ett bud på hela världen. Den 3 november i fjol förkunnade Glasgow Financial Alliance for Net Zero att 130 biljoner dollar i privat kapital nu var ”engagerade för att omvandla ekonomin för 0 koldioxidutsläpp netto”.
GFANZ är en organisation av fondförvaltare och bankirer ledd av två av FN:s ”speciella sändebud”, den amerikanske miljardären Michael Bloomberg och före detta riksbankschefen i Kanada och i Storbritannien, Mark Carney. 130 biljoner, ”för tre årtionden”, är nästan sex gånger USA:s BNP och cirka 140 procent av hela världens.
Enorma kapitalsummor har anhopats, från pensionssparare och försäkringstagare och kapitalister, stora och små. Det sammanlagda kapitalet hos de två största privata kapitalförvaltarna i världen är 25 gånger större än Sveriges BNP!
Detta stora projekt ingår i ett ännu större, som sedan den senaste finanskraschen utvecklas av kapitalets internationella organisationer med Världsbanken i spetsen. Agendan kan sammanfattas i två slagord, ”infrastruktur som vinstobjekt (asset class)” och ”utveckling som finansialisering”.
Unga aktivister som Greta Thunberg har all rätt att säga att det enda som hittills åstadkommits är bla bla
”Infrastruktur” har hittills varit public service, vägar, vatten och avlopp, skola, vård och omsorg. Nu ska den främst bli privata vinstobjekt. Ekonomisk och social utveckling omdefinieras till ”de-risking”. Staten skall se till att privat kapital garanteras en pålitlig vinst för sina vägbyggen, skolor och sjukhus.
Klimatrörelsen i vid mening är en unik, världsomspännande opinions- och praxisbildande rörelse, med fem åtskilda, interagerande, men knappast samspelande komponenter.
1. Tyngst väger staterna i FN, och deras 50 år av läpparnas erkännande av problem med mänsklig åverkan på naturen, alltsedan miljökonferensen i Stockholm 1972. På 90-talet fick denna mellanstatliga rörelse fokus på klimatet.
2. Den kognitiva drivkraften i rörelsen är klimatvetenskapen, som med FN-apparatens stöd engagerat sig hårt utanför akademin.
3. Den sociala dynamiken kommer frånen mångfacetterad, mer eller mindre vänsterpräglad aktiviströrelse, parlamentariskt flankstödd av miljöpartier och grön vänster.
4. Klimatrörelsen innefattar även en betydande lokal praktik, en stadskommunal rörelse för grönare städer och kommuner.
5. En komponent av ökande tyngd är en växande, klimatrealistisk minoritet av storkapital utanför den fossila energisektorn, anförd av Bill Gates och Michael Bloomberg. Dess närvaro i Glasgow, med individuella private jets, var påfallande.
Unga aktivister som Greta Thunberg har all rätt att säga att det enda som hittills åstadkommits är bla bla, och trots sitt ”engagemang” har till exempel världens största kapitalförvaltare, Blackrock, konsekvent röstat mot stopp för avskogning i bolagsstyrelserna.
Men pratet på COP26 är inget att nonchalera. Världen är på väg mot ett historiskt energiskifte, en genomgripande ekonomisk-social omvandling – som kan gå åt diametralt olika håll.
Den amerikanska klimatrörelsen har jämfört sig med kampen för slaveriets avskaffande. Slavkapitalets storlek i den amerikanska ekonomin i mitten av 1800-talet var större än fossilkapitalets är i dag, hälften av all förmögenhet i sydstaterna, en femtedel av all privat förmögenhet i USA 1860. Det är ingen uppmuntrande liknelse. Kapitalismen överlevde slaveriet och gick in i ”rövarbaronernas tid”. De svarta fick ingen jord att leva på, och blev snart fråntagna nästan alla medborgerliga rättigheter. Efter slaveriet kom apartheid.
Klimatkrisen dramatiserar kapitalets härjningar i natur och samhälle. Klimatrörelsens aktivister är nästan de enda som ser detta, men de är utan inflytande på de styrande politikerna och dessas kapital- och teknikfixerade världsbild. Om alla uppror blir inställda kommer den upplysta minoriteten av kapitalet att sluta oroa sig.
Medan vi sannolikt överlever två graders uppvärmning, kan den postfossila, digitala övervakningskapitalismen, där medborgerliga rättigheter ersätts av finansiell förmåga, komma att likna Jim Crow-lagarna eller apartheid.