Alla borde få sitt hjärta krossat på ett dansgolv
Klubbdöden berövar de unga på viktiga upplevelser
Det är på sätt och vis en händelse som ser ut som en tanke att Robyns ”Dancing on My Own” av P3 utses till tidernas bästa låt, ungefär samtidigt som nyheten att den sista nattklubben i Blekinge oceremoniöst stängt sin verksamhet sipprade ut i medieflödet.
Circo hette den visst. I lokaltidningen BLT resonerar sociologilektorn Sébastian Tutenges kring skälen bakom att inte bara detta Karlskronaetablissemang utan nattklubbar över hela Europa kämpar för sin överlevnad. Dels, menar han, bär kidsens ofta påtalade minskade alkoholkonsumtion skuldbördan. Dels har dejtingapparna berövat klubbarna deras raison d'être: man behöver inte längre supa sig plakat till Dua Lipa för att få knulla.
En annan faktor som inte lyfts av forskaren men som väl spelar sin roll i sammanhanget – åtminstone enligt bedömare i Storbritannien där bara i år 65 klubbar stängts – är skenande hyreskostnader. En annan är att dagens unga är lika inflationsskadade som alla andra. De har helt enkelt inte har råd att bränna sina resurser på utekvällar.
Men även om klubbvärlden inte mår toppen i London, Berlin och Stockholm har dessa städer ännu inte förvandlats till totala nattliga wastelands. I Blekinge däremot får man gå hem till sitt när puben The Fox and the Anchor stänger för kvällen.
Min känsla är att Karlskrona, i likhet med min hemstad Kalmar, är en ljuvlig stad att växa upp i men som för många känns som världens ändhållplats när man närmar sig slutet av gymnasietiden. Och att man efter studentutspringet flyr fältet med sina bedårande dialektala talfel snabbare än någon hinner säga ”andrahandslägenhet på Möllevångstorget”.
De där klubbnätterna rev upp en glipa till något annat, skingrade ledan några timmar
Robyns ”Dancing on My Own” släpptes 2010, händelsevis samma år som jag tog studenten, och när jag hörde den på dansgolven tyckte jag att nog att det var den bästa låten jag hört i mitt liv. Hur sjukt det än känns att tänka på det i dag, fanns det då faktiskt ganska goda möjligheter att supa sig full på klubbar framåt småtimmarna i Kalmar. Även om jag och mina vänner kände att staden blivit ”för liten för oss” var det som att de där klubbnätterna rev upp en glipa till något annat, skingrade ledan några timmar.
Ovanpå detta skulle jag säga att Kalmars intensivt mediokra nattklubbar erbjöd mig och mina vänner en praktisk utbildning i känslornas estetik som jag i efterhand är mycket tacksam för. Att vara olyckligt förälskad på ett dansgolv, för att därefter vandra ensam hem i natten, full och förkrossad och upprymd under gatlyktornas sken, är en upplevelse som ingen ungdom bör vara utan. Och utan de upplevelserna förblir tyvärr en stor del av den allra viktigaste pop- och dansmusiken, inklusive ”Dancing on My Own”, stängd för lyssnaren.
Kamrerssjälar har vi redan ett överflöd av det här samhället. Bleksiktiga rationella jävlar som inte gör någon människa glad. Nattklubbarna kan förstås inte stoppa deras framfart, men att kidsen utanför storstäderna inte längre kan bejaka sina patetiska sidor och eventuellt stora känslor i dessa miljöer kommer sannerligen inte göra saken bättre.
Som kompensation för den blekingska tragedin borde man förälder tvinga sina ungar att arrangera ett open air för att mota Olle i grind.
Café Bambino: Sveriges regering bryr sig inte om muslimska liv
Sveriges regering bryr sig inte om muslimska liv