Mediemonopolet är ett demokratiproblem
Bonnier dominerar nu hela Skåne
Från Ale stenar till Klippans bruk. Från Turning Torso till Kristianstads sjukhus. Från Lunds domkyrka till Hässleholms station.
Allt är nu Bonnierland, inhägnat med en private property-skylt, för att fortsätta låna från Woody Guthrie.
I och med att Gota media och Bonnierkoncernen nu köpt in sig i varann och dessutom tillsammans lagt under sig de fristående tidningarna Norra Skåne och Skånska Dagbladet är mediemonopolet i Skåne komplett.
Det har gått undan.
När jag flyttade till Malmö i slutet av 90-talet fanns inte bara dessa, utan även Arbetet, Helsingborgs Dagblad, NST/Landskrona Posten och Metro som självständiga tidningar.
Nu är de alla utslagna eller uppätna.
Vem som helst kan ju starta en blogg eller en podd, så något demokratiproblem finns inte, alla kan höras!
Drivkraften bakom köpet är renodlat ekonomisk. Man hoppas sälja mer annonser och samtidigt spara pengar, det vill säga sparka folk, när administration, distribution och tryck kan samordnas.
Journalistiskt kommer nyhetskonkurrensen att upphävas. Tidningarna ska koncentrera sig på de orter de redan är starka i och samköra material med varandra (SkD 8 juli). I stället för att två eller tre tidningar bevakar en kommun, kommer det nu att bli en enda.
Det är inte alls svårt att se hur det kommer att se ut på sikt: några få unika sidor lokala nyheter och i övrigt samma texter i alla tidningar.
Den enda som verkar ha förstått innebörden är lokalpolitikerna. "Det är viktigt med en lokal bevakning från flera av varandra oberoende medier, vilket kan försämras" säger en oroad Johan Svahnberg, kommunalråd för Moderaterna i Höör (SkD 8 juli).
Han har helt rätt.
Men debatten är stendöd. Politikerna är livrädda att utmana branschens bjässar med skärpt konkurrenslagstiftning. De har blivit för stora att gå emot, vare sig de heter Bonnier, Gota, Schibsted eller NTM.
Samtidigt som mediekritiken kidnappats av radikalhögern.
Det är rätt talande att när Sydsvenskan kulturredaktion gör sin demokratiska plikt och publicerar en extern kommentator (9 juli) i form av före detta medieombudsmannen Ola Sigvardsson hade texten lika gärna kunnat vara skriven på PR-avdelningen.
Vem som helst kan ju starta en blogg eller en podd, så något demokratiproblem finns inte, alla kan höras! Dessutom är ju journalisterna numera så proffsiga att det inte spelar någon roll vem som äger den ena eller andra blaskan, påstår Sigvardsson.
Nåja, försök nå en masspublik med en blogg den som kan. Och försök gärna finansiera det slags kvalitetskontrollerad journalistik som tidningarna håller sig med.
Professionella journalister är dessutom inget värn mot styrningen av resurser och inriktning. Vill man ha en eller två arbetsmarknadsreportrar, ska man lägga allt krut på sporten, ska kultursidan fyllas med käcka krönikörer eller med litteraturprofessorer? Sådant avgörs, ytterst, av de av styrelserna utsedda redaktionsledningarna.
Men framförallt motiveras de nu framväxande monopolen med att man måste annonskonkurrera med företag som Google och Facebook. Det är därför "inte meningsfullt att voja sig över tidningsaffärerna och ägarkoncentrationen" tycker Sigvardsson.
Det är det eviga hotet, som tillåter tidningsägarna att vifta bort alla demokratiska argument: det måste bli lättare att tjäna pengar!
För all del.
Men låtsas inte som att det inte finns ett demokratiproblem. Medborgarna får nästan all sin information om världen från massmedierna. Ska vi på ett vettigt sätt kunna skapa oss uppfattningar och bilda åsikter krävs en mångfald av medier, som i faktisk konkurrens gör olika prioriteringar, olika bedömningar och som berättar om världen på olika sätt.
I annat fall hade vi kunnat nöja oss med en enda tidning, kanske med namnet Pravda.