Roligt om kvinnors existentiella smärta
”Amningsrummet” ringar in samtidens dubbeltabu – skammen över att skämmas
”Amningsrummet” handlar om depression, sexism och att tvivla på att man älskar sin familj.
Men det är humorn jag fastnar för. SVT-serien, med manus och regi av Caroline Ringskog Ferrada-Noli, är rolig på ett sätt som känns nytt.
Tiden är häromåret, platsen är ett vinterkallt Stockholm, oftast den värmande lägerelden NK mitt i stan. Det är där amningsrummet finns och där möts fyra innerstadskvinnor i åldrarna 26 till 42.
Vera har haft en traumatisk förlossning och blivit deprimerad. Jassi lider också av förlossningsdepression, hon är dessutom ofrivilligt bunden till barnets pappa som försörjer henne. Theresa plågas av ätstörningar och åldersångest och oroar sig över karriären som Dramatenskådis. Den sista i gänget, Carro, grubblar fortfarande över om hon alls vill ha barn.
Vad är det då som är så roligt?
För att ta ett exempel: Vid ett tillfälle funderar Theresa högt över varför hennes pappa presenterar henne som just sin dotter. Är han verkligen stolt, eller är det för att han inte vill att folk ska tänka att de är ihop och att han ”inte kan få något bättre”?
Det är typisk avspänningshumor. Vi skrattar åt den skruvade repliken för att den blir som en ventil för ett verkligt tabu.
Det typiska för serien är att det (bortsett från incestanspelningen) rör sig om ett tvåsidigt tabu: å ena sidan kvinnligt ”förfall”, å andra sidan att bekymra sig så mycket om sitt åldrande. Ångesten över ångesten, om man så vill.
Här laborerar serien med ett utbrett samtidsfenomen: skam över att man skäms, oro över att man oroar sig, förtvivlan över att man inte vet om man är lycklig.
Kvinnor förväntas ta ansvar för att inte reproducera förtryckande normer, och resultatet blir ett annat förtryck
Den utmanar också ett samtalsklimat där kvinnor skuldbeläggs när de uttrycker ångest för att bli tjocka, åldras fult eller vara dåliga mammor. Kvinnor förväntas ta ansvar för att inte reproducera förtryckande normer, och resultatet blir ett annat förtryck – att deras upplevelser inte tas på allvar.
Som karaktären Vera säger: Om en man vädrar självhat antas det dölja en intressant historia, kanske att han är ”en stor konstnär”. Om en kvinna säger att hon hatar sig själv eller sin kropp, eller underkänner sig själv som mamma, viftas det bort med uppmuntran: ”Starka kvinna!”
Att kvinnors existentiella mörker ska erkännas och skildras är ett tema som återkommer hos Caroline Ringskog Ferrada-Noli, även som författare och poddare. Och hon lyckas bäst när det är mindre explicit.
Jag skrattar gott när singelkvinnan Carro levererar sin värdelösa tröst till de deppiga vännerna: ”du är SÅ smal”, lovar hon när Theresa bekänner att hon bulimi-kräks.
”Jag kommer inte att ringa soc”, försäkrar hon generöst när Vera gråter över att hon inte älskar sitt barn nog.
Det är som att humorn rör sig inom ett kvinnligt rum. Det innebär inte att män inte skulle kunna förstå den. Det betyder bara att själva utgångspunkten inte är att skoja om kvinnors liv utan att skoja inom dem, studsa mellan smärtan och självironin.
Både karaktärerna och serien tar ett tag att tycka om, men efter att ha vistats några kvällar i ”Amningsrummet” märker jag att jag gärna återvänder.
Caroline Ringskog Ferrada-Noli medarbetar i Aftonbladet med podden ”En varg söker sin pod”, därför skriver Ida Ölmedal, kulturchef på HD och Sydsvenskan.