Hoppet om skönhet lever i en brittisk byxa
Samtidigt som den svenska offentligheten förfulas visar Paris modevecka att en vacker värld fortfarande existerar
Lördagkväll i juli.
I Sverige oroar sig en fryntlig skribent (Per Gudmundson) över invandringens påverkan på IQ-nivån. En annan (Ivar Arpi) upptäcker invasiva människoarter i Stockholm City.
Gudmundson ursäktar sig med att han druckit några öl. Arpi ursäktar sig inte alls. På tv och radio reciteras Esaias Tegnérs patriotiska ”Svea” från 1811.
Detta är det incestuösa Sveriges slutstation. Våra mest inflytelserika debattörer har upphöjt föraktet mot samtiden och ointresset för omvärlden till rättfram rasism. Men de är blott medskyldiga: Tiden förfäktar allt utomsocknes som ”konstigt” och därmed ”dåligt”. I den minsta gemensamma nämnarens urtvättade stund får vi den offentlighet vi förtjänar – trångbröstad och misstänksam, korkad och inskränkt.
Alltså själva motsatsen till det erbjudande ett liv i kulturens tjänst en gång gav mig.
Ett decennium efter Lee McQueens självmord har England fått en designer som är lika kommersiellt gångbar som estetiskt självlysande
Samtidigt har Paris herrmodeveckor nyss avlutats. En förlösande kreativ explosion, accentuerad av bland annat Benjamin Husebys och Serhat Isiks GmbH, Fendis rakbladssnitt och Dries Van Notens vuxna hedonism, liksom Hermès minutiösa styling.
Men framför allt visade en 28-åring från sydöstra London att hon är en av Europas mest begåvade kreatörer. Byxa för byxa ritar designern Grace Wales Bonner om modebranschens traditionstyngda referenskanon. Sedan genombrottet för fem år sedan har Wales Bonner bland annat gjort kläder baserade på den amerikanske författarens Ishmael Reeds roman ”Mumbo jumbo” från 1972.
Hon har hämtat kraft i Ben Okris magiska realism, tolkat kröningen av den etiopiske kejsaren Haile Selassie I, studerat den kubanska musikgenren mambo och skildrat Storbritanniens västindiska diaspora. Samtidigt klär hon Meghan Markle.
Ett decennium efter Lee McQueens självmord har England fått en designer som är lika kommersiellt gångbar som estetiskt självlysande – en trilsk auteur, skolad i traditionell brittisk sömnadskonst, med historien under armen och absolut modernitet i blick.
För kollektionen 2022 har Grace Wales Bonner vänt blicken mot kulturlivet i Burkina Faso under mitten av förra seklet. Under några få år var dåvarande Övre Volta en subkulturell hub, där musikgenrer som r’n’b, fransk yeye, disco och jazz krockade med ett analt intresse för skjortlängder och byxskärningar. En överbliven och av majoriteten bortglömd belle epoque, fram till ögonblicket då Grace Wales Bonner placerade den på sina tunnspunna klänningar och patenterat förlängda kavajer.
Det var länge sedan jag krävde något särskilt av världen, men jag önskar att du som ännu tror på skönhet låter dig omslutas av Grace Wales Bonners drömmar, vävda i silke och satin.