Fiaskot skolplattformen är en total katastrof
Här blottas okunskap, monopoltänkande och prestige
Året är 2011. Stockholms stad har under flera år utvecklat ”Skolwebben” – en webbplats där elever, föräldrar och lärare ska kunna kommunicera smidigt kring barnens skolgång. Men inget fungerar, och lärare och föräldrar börjar snart ventilera sitt missnöje. En it-konsult i Bromma drar igång en ”Skolwebbsgrupp” där programmerare och entreprenörer som också råkar vara föräldrar lanserar en offensiv mot Skolwebben.
Under hösten 2011 snickrar 15-årige Ludvig Hestvik (fd Bergström) ihop en mobilapp som möter användarnas behov bättre än Skolwebben. Men från stadshuset kommer självsäkra leenden: göra appar är inget för barn. Det här med it är jätte-jättekomplext, och det ska visa sig att man har nya saker på gång.
Efter sju svåra år lanseras appen ”Skolplattformen”, enligt Stockholms stad ett led i att ”Sverige ska bli bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter”. Vid lanseringen tvingas 500 000 föräldrar, elever och lärare använda Stockholms Stads app för att sköta allt kring skolgången: schema, betyg, lärarkommunikation – rubbet. Kostnaden för appen har skenat; notan är i skrivande stund på över en miljard (!), men det mesta funkar ändå inte och allt, verkligen allt, är svårhanterligt och korkat byggt. I App Store finns en kavalkad av hån och kritik mot miljardappen:
”Värre än Corona. Den här appen fungerar sämre än mitt förra äktenskap.”
”Som barnets far har jag konstaterat att barnets mor kom lindrigt undan när hon bara behövde föda. Jag är nämligen den som måste stå ut med appen.”
”Jag hoppas att den som utvecklat denna app får jättemånga barn och tvingas använda Skolplattformen dagligen.”
Ingen i Stockholm med barn i skolåldern kommer undan kaoset. Det visar sig dessutom att plattformen läcker känsliga personuppgifter rätt ut på internet. Stockholms stad straffas med hård kritik och sanktionsavgift. Allt sammantaget gör Skolplattformen i Stockholm till det kanske största haveriet i svensk it-historia.
Christian Landgren är en rätt välkänd programmerare och entreprenör i Stockholms it-värld. Men han är också irriterad förälder och användare av stadens skolplattform, så tillsammans med ett par andra programmerare/föräldrar gör man det Ludvig Hestvik gjorde tio år tidigare. De bygger sin app – ”Öppna Skolplattformen” – baserad på samma data som en vanlig webbläsare redan kan läsa in från stadens system. Programmerarnas kod görs tillgänglig för den som vill hjälpa till, fler utvecklare ansluter.
Det digitala Sverige byggs inte av Klarna-grundare eller andra Handelsbroilers som aldrig skrivit en rad kod i hela sitt liv. Det byggs av de som metodiskt, dag efter dag, går till oglamorösa skärmjobb och tar tag i nästa rad kod
Allt fler föräldrar laddar ner och upptäcker appens fördelar gentemot stadens yxiga fuskbygge, men då får ansvariga politiker och tjänstemän nog. De tillsätter, och jag skojar inte nu, ”Task force Öppna Skolplattformen” för att sätta tekniska käppar i hjulet. När det inte hjälper polisanmäler (!) de föräldrarna bakom appen. Skrivelsen från Stockholms Stad avslöjar att de inte vet hur de egna systemen eller elementär webbteknologi fungerar.
Samtidigt är självbilden märkligt grandios; efter att återigen ha bränt miljarder på en icke-fungerande samhällsbärande plattform kanske lite ödmjukhet och tacksamhet kunde vara på sin plats? Nänä. I stället uppvisar Stockholms stad ett buttert ”not invented here”-syndrom sprunget ur smärtan av ytterligare en gigantisk prestigeförlust för svenskt offentligt ledarskap.
Idéerna med så kallade ”öppna data” och ”öppen källkod” är i sig inget nytt. Tanken med öppenheten är att fler ska kunna bidra till innovationen. Något annat har såväl forskningen som amerikanska och kinesiska AI-jättar kommit fram till tar för lång tid och ger sämre resultat. Men i Sverige AB vet vi bättre. Saktmodigt byggs appar och system med skyddad kod och otillgänglig data – andra kommuner/länder får väl för fan köpa sina egna skolplattformar!
Allt fler länder ser till att försöka locka till sig digitalt kompetenta personer i den högsta ledningen för landets digitalisering. Sveriges position som högteknologisk innovationshub och identitet som humanitär stormakt står och faller med vår förmåga att förstå hur samtiden bäst ska digitaliseras. Det kräver såklart en stor dos kunskap och någon som har förmågan att lyfta blicken längre än till nästa partikongress. Och vi behöver ett digitalpolitiskt ledarskap som faktiskt förstår att det är som Lundell säger: Folket bygger landet.
Det digitala Sverige byggs inte av Klarna-grundare eller andra Handelsbroilers som aldrig skrivit en rad kod i hela sitt liv. Det byggs av de som metodiskt, dag efter dag, går till oglamorösa skärmjobb och tar tag i nästa rad kod. Och nästa. De är offentliganställda i Karlstad eller så jobbar de för it-företag i Skellefteå som definitivt inte vill ha gratis kombucha eller någon jävla barista. De vet att de bygger framtidens samhälle, och de vill ha ett ledarskap som verkligen vet vad man pratar om. Förstår man inte internetmediet, kan man inte fullt ut förstå hur samhället och världen bäst tas om hand. Det gäller på alla nivåer och såklart även på den allra högsta.
Ledarskap över digitalisering kräver, oavsett vilken ideologi man föredrar, sakkunskap. Rimligen skulle den gamle Spectravideo-hackern Anders Ygeman kunna vara rätt person på rätt plats. Men makten runt om honom ges till personer från samma myndigheter som står bakom haverier som Skolplattformen och/eller från de alltid så ivriga SSU-leden. Den friska luften skapar således inte direkt korsdrag där på infrastrukturdepartmentet. Och samma sak gäller uppenbarligen i Stockholms stadshus.
I boken Simplicity (1998) föreslog Edward de Bono att alla länder borde inrätta ett Nationellt Enkelhetsinstitut. Uppdraget skulle vara att konstant förenkla samhällets relation till människorna. Men, vilket också de Bono kommer fram till, det finns väldigt mycket makt i upprätthållandet av sakers komplexitet.
Om illusionen av ogenomtränglighet bryts, kommer mängder av koncentrerat kapital och politiskt inflytande att späs ut. Den lilla folkrörelse som skapats kring Öppna Skolplattformen har effektivt illustrerat vilket samhälle vi kan få om vi utnyttjar internetmediets demokratiserande krafter. Den idén går att eskalera till något mycket, mycket större. Om makten tillåter det.