I Marvels universum kan allt vara en gegga
Nya Doctor Strange-filmen färdas genom alternativa världar
Det finns en omtumlande scen i den nya Marvelfilmen Doctor Strange in the multiverse of madness, där superhjältekirurgen Stephen Strange surfar mellan parallella världar. Från en sekund till en annan kastas han från undervattenslandskap och högteknologiska robotimperier till universum av klart glas och en variant av Jorden där dinosauriedöden aldrig har ägt rum.
Under några särskilt prilliga ögonblick hamnar han och följeslagaren America Chavez i ett alternativt universum där de förvandlas till en klibbig skur av gul och röd målarfärg. ”Där vill man inte fastna, det gör det jättesvårt att äta”, förklarar hon – som är van vid den här typen av resor – när de har landat i en mer solid verklighet: ett parallell-New York där skyskraporna är täckta av blommor.
Idén om ett multiversum, att vårt universum bara är en av oräkneliga världar, har fått stort spelrum i den senaste kullen med superhjältehistorier från Marvel. Filmerna Into the spider-verse (2018) och No way home (2021) har samlat spindelmän från olika dimensioner, medan tv-serierna Loki och What if? (båda från 2021) har grottat ner sig i alternativa tidslinjer och ”varianter” av kända karaktärer.
Tro det eller ej, men berättelserna vilar faktiskt på vetenskaplig grund – åtminstone i teorin. Redan i det antika Grekland hade atomisterna idéer om ett oändligt antal världar. På 1950-talet formulerades de första moderna hypoteserna och i dag menar många kosmologer att det finns kvantfysikaliska fenomen som enbart kan förklaras med en multiversummodell. Praktiskt nog för historieberättarna kan teorin varken bevisas eller motbevisas. Fältet är vidöppet för fritt fabulerande.
Att färdas genom multiversum á la Doctor Strange är dock inte att rekommendera, menar fysikerna. Eftersom varje universum antas ha sina egna fysikaliska lagar är risken stor att våra kroppar skulle förvandlas till ”en pöl med geggamoja”, för att citera kändiskosmologen Neil deGrasse Tyson. Inte så långt från målarfärg – men troligen i en tristare kulör.
Marvel Comics, serieförlaget som skapade filmernas hjältar, har sysselsatt sig med parallella världar nästan lika länge som forskarna. Från 1970-talet och framåt har man publicerat berättelser från en rad olika, numrerade, världar (där nummer 616 är mest lik vår egen verklighet). Idén har också plockats upp av andra populärkulturjättar, som konkurrenten DC Comics och Star Trek, där den goda Federationen existerar som en grym militärdiktatur i ett spegeluniversum. I Narniaböckerna, Doctor Who och Philip Pullmans Den mörka materian hittar vi liknande tankegångar.
Att Marvels filmdivision (som ägs av Disney) storsatsar på det här konceptet just nu är naturligtvis ett affärsbeslut. 2019, i samband med premiären av Avengers: End game, löpte kontrakten ut för många av filmseriens stora stjärnor, och bolaget behövde hitta nya beten för att locka publiken till biograferna. Det handlade om att förvalta sina välkända figurer på ett så lönsamt sätt som möjligt.
Marvelfilmer är inte filmer i traditionell mening – de är enskilda bitar i ett ständigt expanderande pussel
Om de fysikaliska lagarna sätts ur spel i ett teoretiskt multiversum, så gör filmerna samma sak med de narrativa reglerna – plötsligt är allt möjligt. Fansen hade debatterat i decennier om vem som var den bästa Spider-man-skådespelaren – varför inte stoppa in alla tre i samma film, och gnola signaturmelodin hela vägen till banken? Detta drag gjorde Spider-man: No way home, som hade premiär förra året, till den sjätte mest inkomstbringande filmen någonsin.
Underhållning som drar in stora pengar antas ofta per automatik vara tomt på meningsfullt innehåll och konstnärligt uttryck. Den åsikten gav mästerregissören Martin Scorsese uttryck för i en omtalad intervju 2019, då han hävdade att Marvelfilmer var åkattraktioner snarare än filmkonst. Och visst, superhjältefilmer har en specifik, ekonomiskt driven kravlista – men om multiversumberättelserna visar något så är det att ingenting kan sätta stopp för mänsklig kreativitet. Som när en hårt ansatt Doctor Strange tar hjälp av ett partitur som besvärjelsebok, och använder noter och notsystem som välljudande vapen.
Kanske är de strikta ramarna till och med en förutsättning för att riktigt knäppa idéer kan få fäste och frodas. Vem skulle annars komma på att göra en tv-serie om en sörjande änka som förvandlar sitt liv till en odyssé genom den amerikanska sitcomens historia? Efter fyra avsnitt av WandaVision hade jag fortfarande inte fattat vad som pågick, men min tolvåring följde uppmärksamt med i mysteriet och väntade lugnt på de stora avslöjandena (samtidigt som han diskuterade fan-teorier och påskägg med likasinnade på nätet). Han har drillats av Marvelmaskinen till att analysera och interagera med komplexa berättelser i fyrkantiga paket.
På sätt och vis hade Scorsese rätt, Marvelfilmer är inte filmer i traditionell mening – de är enskilda bitar i ett ständigt expanderande pussel. Utan kunskapen om den intrikata, övergripande mytologin är filmerna svårbegripliga specialeffektfester – men den som blivit invigd väntar ständigt på nästa pusselbit. Och det är ingen envägskommunikation. Genom sociala medier, gräsrotskampanjer och fan fiction blir publiken medskapare till allkonstverket Marvel – ett eget sorts multiversum.
Att en jätte som Marvel vågar sig på avancerade berättargrepp ger också ringar på vattnet. Att DC följer multiversumexemplet (och återintroducerar Michael Keaton som Batman i kommande Flash-filmen) är en sak, men även det oberoende prestigebolaget A24 har plockat upp temat, i regiduon The Daniels egensinniga actionäventyr Everything, everywhere, all at once (premiär 20 maj). Michelle Yeoh spelar en utarbetad tvättomatägare som kastas mellan olika universum för att reda ut sin såriga relation med sin vuxna dotter.
För även om det är kul med dramatiska dimensionshopp och spralliga infall så blir filmer om parallella världar intressanta på riktigt först när de tar sig an det mänskliga. Här finns plats för alla våra grubblerier om valen vi har gjort i livet, alla våra ”tänk om”, all vår potential och vår rädsla för att välja fel väg. Här finns all smärta som ryms i frågan som ställs till den dystre Doctor Strange: ”Om du visste att det fanns ett universum där du var lycklig, skulle du då inte vilja dit?”