”Numera befinner jag mig inne i dödszonen”
Jan Guillou om nya boken, om åldrandets utsatthet – och om att plötsligt få bra kritik
I nya boken ”Eventuellt uppsåt” skildrar Jan Guillou de farliga krafterna i superövervakning – men också utsattheten i att åldras.
Den dramatiska fallolyckan i fjol skakade om självbilden.
– Det är en mycket egendomlig mental förändring, att bli rädd för att ramla, säger Jan Guillou.
Det är lite nervöst att intervjua Jan Guillou, det ska erkännas.
Så jag gör det.
Då berättar han om intervjun för sisådär 40 år sedan med komikern Hasse Alfredson som sablade ner en fullt rimlig fråga om första mötet med Tage Danielsson med ett: ”Var det den mest briljanta öppningen på en intervju du kunde komma på?”.
– Då tänkte jag ”Gubbjävel, jag kommer nog att bli intervjuad mer än du här i livet, men det där ska jag aldrig göra mot en ung reporter”. Det är inte så lätt att träffa såna här gubbjävlar.
Han är ju en respektingivande figur, skribenten och författaren Jan Guillou, vars böcker blivit film och sålt i 13 miljoner exemplar – bara i Sverige. Han för sig som silverryggen i flocken, trettontaggaren i skogen, och är känd för sitt sätt att verbalt hyvla ner sina motståndare. På plats i paradvåningen – något annat sätt kan bostaden inte beskrivas på – på Östermalm är han dock på strålande humör.
Smockar till medieprofiler
Det är också tydligt att han haft kul under skrivprocessen i arbetet med ”Eventuellt uppsåt”, den humorbetonade kriminalromanen där Jan Guillous alter ego, journalisten Erik Ponti, och underrättelseofficeren – proffsmördaren – Carl Hamilton livar upp tillvaron med ett uppdrag: att bekämpa ligorna som lurar pensionärer på pengar. Men så börjar Ryssland på allvar hota Ukraina, Pontis gård blir hemvist för en militär, digital operation och plötsligt har duon tillgång till en hackerverksamhet med kraft att förinta motståndarna.
I farten smockar Ponti dessutom till diverse medieprofiler, nutida fenomen, högerregeringen och ”den malligaste morgontidningen”.
Det är lätt att få intrycket att du har roligt när du skriver.
– Ja. Jag är som min svåger Roy Andersson, jag skrattar mycket åt mina egna skämt.
Du går hårt åt dina meningsmotståndare i boken, har du sparat dem i en lista märkt ”för avhyvling”? I stället för att ta upp dem i kolumnen?
– Nej. Kolumnen är ett sådant allmänt diskussionstorg, så där passar småaktigheten (skratt) inte lika väl som i en komisk passage i en roman. Jag kan inte skriva kolumn om Janne Josefsson, det skulle inte verka klokt.
Beskriver hur han får sparken
Jan Guillou i god form, säger kritikerna. Men även Guillou kan vackla.
För i boken får Ponti beskedet att veckans kolumn inte skulle publiceras, av hänsyn till världsläget – att Ryssland invaderat Ukraina. Det är en text där han framför hård kritik mot en kvinnlig skribent. Aftonbladets chefredaktör Lena K. Samuelsson ringer upp på kvällen – och när Ponti återvänder till middagsbordet säger han till sin hustru: ”Jag har just fått sparken från Aftonbladet”. 40 år som kolumnist på tidningen är över, en känsla han beskriver som ett ”förlamande chocktillstånd”. Men plötsligt finns också friheten att kunna resa iväg och stanna borta länge.
Var det så på riktigt? Upplevde du att du hade fått sparken?
– Ja. Jo jo, vi satt och planerade utifrån det, vi kunde då resa bort månadsvis om vi hade lust.
Så det var någon form av lättnad?
– Ja, att försöka göra det bästa av situationen. Det fanns ju en uppsida med det.
Nersidan då?
– Ja, det är ju att bli av med en fantastisk plattform, de gånger som jag anser att jag har något viktigt att säga. Men det är förfärligt de gånger då jag inte vet vad jag ska säga.
– Det var en blandning av besvikelse, förstås, och lättnad, på det sättet som jag försöker beskriva i boken. Det avsnittet är ju närmast journalistik, det finns inget ljug eller påhitt med det.
Blivit lugnad
Men kolumnen blev trots allt publicerad. Sedan sågs du och Lena K över en middag och då förnekade hon bestämt att något sådant varit på tal, som du återger det.
– Ja, så var det. Det fick gå en tid, en månad eller två, och sedan träffades vi. Sedan dess har jag inte haft några bekymmer med min relation till den ansvarige utgivaren.
Du – eller Erik Ponti – tog då upp att Aftonbladet lyft fram sina medarbetare i reklamkampanjer – men inte dig. Har du känt dig frånåkt?
– Ja, det var sant. Det var ett antal medarbetare där, men inte jag. Och eftersom jag rimligtvis är den kändaste medarbetaren så tyckte jag det var konstigt, för det kunde inte vara något kommersiellt övervägande bakom. Men shit happens, om Lena säger att det inte var någon tanke bakom så var det väl inte det. Men just då kändes det som en förberedelse till avpollettering, så det stämde ju.
– Men nu har jag blivit lugnad på den punkten, överdrivet många gånger.
Vi släpper ämnet.
Blev undervisad i teknik
Hur föddes idén att gå i digitalt krig med gängen?
– Ja, det är ju egentligen en högtidlig fråga, som handlar om hur mycket man får inskränka demokratin för att rädda den. Den här superövervakningen är ju ett sådant ämnesområde.
– Problemet är att jag är en person som inte ens kan sms:a. Jag kan svara i telefon och jag har en mobiltelefon och jag skriver på datortangenter, låt vara långsamt för att fingersättningen inte stämmer. Men så visade det sig att datorsupportkillen som jag har i Östhammar, som heter Claudio, var jätteentusiast på det här området (hacker, reds. anm.) och när jag bjöd honom och hans kollegor på middag på en bättre restaurang i Östhammar så började de undervisa mig och jag antecknade flitigt. Undervisningen gick ju ganska bra, för till slut kunde jag ställa frågan ”Så du menar att vad som helst är möjligt?” och de svarade ”Ja!”. Då kunde jag med större självförtroende nalkas den tekniska problematiken.
Är superövervakningen en fråga du grubblat mycket på?
– Ja, så klart, det är ju ingen lätt fråga. Här får du ett vapen – varsågod – som kan besegra gangsterverksamheten på tre veckor. Vill du använda det? Om svaret är ja tack, så är problemet att det är ett vapen som kan användas när som helst mot vem som helst, så om du sätter det i funktion kommer det att förändra vårt samhälle. Vill du fortfarande ha vapnet? Det är nog inte så säkert längre.
Beredd på döden
Boken skildrar också åldrandets utsatthet. Erik Ponti läser dödsannonserna nästan varje dag och konfronteras med vilka som har fallit bort.
– Förra året var jag på fem begravningar. Jag förlorade fem vänner inom loppet av ett år. Alla något äldre än vad jag själv är. Men det är en upplysning om att jag är inne i dödszonen.
Och hur ser du på ”dödszonen”?
– Det är praktiska åtgärder. Är testamentet klart? Ja. Har jag skrivit färdigt det viktigaste? Ja. Jag befinner mig i en bonusperiod när jag gör några lättvindiga underhållningsromaner (skratt) som för första gången imponerar på litteraturkritikerna, vilket inte är vad jag väntar mig. Så okej, jag är beredd.
Du blir hyllad, men får också ta emot hat. Hur stor plats har hatet tagit i ditt liv?
– Det har klingat av lite, det är inte längre så att majoriteten av inläggen är sverigedemokratiska, utan den läsande allmänheten hör av sig med en del vänligheter också. Jag vet inte vad det beror på, om Sverigedemokraternas bataljoner har gett upp vad gäller mig. En enda gång har jag blivit hotad, det var förra året, en sannolikt berusad person meddelade att han skulle slå ihjäl mig och min familj. Men det är en gång på 25 år, medan kvinnliga kollegor har det som rutin. Just hotad blir jag inte. Jag har frågat kvinnliga kollegor om det där och det typiska är ju att de som hotar kvinnliga vänsterskribenter är väldigt fixerade vid sexualitet. Det får mig att tro att de som hotar till allra största delen är – vad är det nya ordet? – incels. Eftersom de kvinnliga kollegornas död ska framkallas med olika former av sex.
Olyckligt fall
Har du behövt förstärka säkerheten runt dig på grund av hotet?
Blicken blir med ens stålgrå.
– Jag bor på landet och det är välbekant att jag är välbeväpnad.
Men du vill inte blotta svagheter för belackarna, du skriver att du tänker på det när du går nerför en hal backe och inte vill falla.
– Det vore förargligt. Jag ska åtminstone inte bjuda på det, tänker jag.
Men så i juni i fjol var ändå olyckan framme. Det hände i en hotellkorridor i Norge på väg till firandet efter ett lyckat framträdande, när Guillou skulle bära en ölflaska åt författarkollegan Anne Holt. Han föll – och lyckades enligt egen utsago rädda flaskan, men slog sig illa. Han bröt lårbenshalsen och fick en stålhöft inopererad. Händelsen skildras i boken när Ponti drabbas.
Såna hemska olyckor kan ju göra en medveten om den egna sårbarheten. Gjorde det dig mer rädd för att dö?
– Inte för döden, men det gjorde mig medveten om att jag inte kan ramla omkull hur som helst längre. Och det är en mycket egendomlig mental förändring, att bli rädd för att ramla. Under ett långt liv har det aldrig föresvävat mig tidigare, att det skulle vara något problem. Ett blåmärke, kanske. Men om jag ramlar nu så kan jag göra mig illa. Och det gör att jag blir lite fegare när jag ska gå nerför en trappa eller så.
Avvaktar med nästa bok
Jag ska komma igen på ett år, slår Ponti fast i boken. Är du återställd nu?
– Ja, från det jag kunde göra något åt genom rehabträning. Jag har en protes nu och det funkar utmärkt. Men jag har en effekt av 50 års professionellt sittande åtta timmar om dagen, som kallas spinal stenos. Det sammanhänger med att diskarna i ryggraden trycks ihop och det påverkar nervsystemet i benen, jag har opererats en gång för det och det hade effekten att jag därefter kunde sitta och skriva igen. Ur professionell synpunkt är det att föredra, men den negativa effekten är att jag går sämre och vingligare och ser berusad ut. Jag har inte samma koll på nervsystemen i benen längre. Det är svårt att knäcka med träning, men jag försöker.
Är du i gång och skriver på nästa bok redan?
– Nej, för jag ska rimligtvis fortsätta och åtminstone göra en trilogi av det här Hamilton som pensionär-skämtet. Men då har jag satt mig i det läget att kriget i Ukraina har en sådan central betydelse, även för den omvärldsanalys som görs. De två protagonisterna, Ponti och Hamilton, är ju långt över genomsnittet intresserade av världshändelser och politik. För dem betyder kriget i Ukraina mycket för deras världsbild och synen på tillvaron. Jag måste avvakta den militära utvecklingen i Ukraina lite till innan jag vågar skriva om ett års händelseförlopp. Jag tänker vänta till midsommar och se.
– För närvarande pysslar jag med att göra en historisk tv-seriepjäs som skämt.
Guillou beskriver en fantastisk historia där Gustav III sommaren 1790 får högst oväntad (och övernaturlig) hjälp i Finska viken, när ryska flottan har honom i fällan.
– Får jag ihop det här så blir det säkert inspelat. Det är egentligen en roll som jag lovade Rikard Wolff, han ville väldigt gärna spela Gustav III, och vi pratade om att det borde vara en roll där man kan använda både humor och allvar. Och med det här scenariot öppnar sig ju en del kul möjligheter.
Slår inte av på takten
Det blir alltså mycket mer av Jan Guillou som vid 79 års ålder inte visar några tecken på att slå av på takten.
Avslutningsvis, jag måste ställa frågan som du själv ställer med din bok: helgar ändamålet medlen?
– Det är en omöjlig fråga och det finns ju inget svar på den i boken heller. Den eviga frågan som brukar komma upp inför det filosofiska problemet är: Var det rätt att fälla atombomberna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945? Jag svarar ja på den frågan. Därför att det räddade väldigt många människoliv genom att det avslutade andra världskriget. Men det är ju ett ohyggligt medel och man kan säga att 1. Det ändamålet helgade atombomben och 2. Det kan också ha haft en förlängd effekt i världens historia, nämligen att Kalla kriget bara blev kallt, därför att mänskligheten hade fått en illustration till vad det innebär att använda kärnvapen. Och där är vi än i dag. Det kunde ha varit annorlunda om vi inte hade sett två atombomber fällas på riktigt i ett krig.
Ett annat vapen – det du lyfter fram – är att med tekniken övervaka människor, för att besegra den organiserade brottsligheten.
– Men med det resonemang jag fört nu så är svaret ja, om ändamålet är tillräckligt stort så helgar det i stort sett vilka medel som helst.