Romanen som vet allt om solbadandets erotik
John Rechys ”After the blue hour” är fri, sexig, technicolor
Nuförtiden tjatar alla om hur farligt det är att sola. När det egentligen är så underbart, att sträcka på sig i det knivskarpa ljuset. Helst vill jag sola så länge att det hela dagen känns som att jag antingen nyss har vaknat eller precis ska falla i sömn. I solen kan man kanske läsa, men helst göra ingenting. Bara titta ner på sig själv genom ögonfransarna. Se saltet från vattnet fästa sig i de små håren över kroppen. Sluta ögonen, sträcka ut sig igen. Solbada säger ingen längre. Men det är solbada jag menar. Bada i ljuset. Känna varje del av den egna kroppen, när hettan sköljer över den.
En roman som vet allt om solbadets potentiella erotik är ”After the blue hour”, ett sexigt och läskigt relationellt drama från 2017. John Rechys roman utspelar sig på 1960-talet. Ett tydligt tecken på tidsandan är att huvudpersonen, med samma namn och biografi som författaren, varje dag pressar timmar i solen. John vill inte att Paul, den andra mannen som steker på däcket, ska bli mer solbränd än han själv.
John Rechy, född 1931, är en amerikansk författare med mexikanska rötter som kallar ”After the blue hour” för ”true fiction”. Formen har Rechy arbetat med vid flera tillfällen och debuten ”City of nights”, en bestseller från 1963, skildrar en ung homosexuell man och människorna han möter när han horar sig igenom USA. Rechys författarskap, som James Baldwin var en stark förkämpe för, hamnade under en tidsperiod i skymundan. Att skriva utförligt, stilsäkert och rått från ett liv som mexikansk-amerikansk prostituerad bög på 60-talet var inte helt välkommet och debuten fick ett mycket homofobt mottagande. Rechy, som nu är över nittio år, har berättat hur han lämnade USA för att slippa uppmärksamheten vilket ledde till rykten om att han inte finns.
I ”After the blue hour” har romanfiguren John ännu inte debuterat. Paul och John känner inte varandra sedan tidigare men Paul har läst Johns noveller, publicerade i en litterär tidskrift. (Jag vill skriva att novellerna handlar om ett queert natt- och sexliv men författaren John Rechy har sagt i en intervju att han hatar ordet queer. För honom kommer det alltid var ett skällsord. Han gillar inte heller ordet gay, det är tacky.) Om Paul också är bög vet inte John, men han har bjudit in John att tillbringa sommaren med honom på hans privata ö.
På ön befinner sig Paul, en vacker och tillsynes rik man, tillsammans med sin tonåriga son Stanty och Sonya, Pauls älskarinna. Vem Stantys mamma är får John inte reda på, men Paul börjar snart berätta långa, sexuellt gränslösa historier om hur han lämnat två rika och kuvade kvinnor bakom sig. Sonya, som Stanty tyr sig till, är en gudomlig skönhet som John inte kan slita blicken från. Paul kysser henne gärna allt för våldsamt, inför den som vill se på.
Hos Rechy är skönheten inte romantisk, utan dunkelt kåt, farligt narcissistisk
Trots att John inte vet varför han är här, är han lättad över att få respit från stadslivet. I Los Angeles är livet som hustler, som prostituerad, kaotiskt. (Författaren John Rechy gillar inte heller ordet sexarbetare: ”It disrespects the proud tradition of whoring.”) Något i Johns texter har väckt en känsla av gemenskap hos Paul, som är upptagen av frågor om ondska och sexuell makt. Om den man ligger med gjort sig till ett frivilligt offer, menar Paul, upphör anständighetens alla gränser och man har rätt att behandla denna som man behagar eftersom detta också behagar denna.
Påståendet blir romanens övergripande fråga och trots att John vill värja sig från Pauls inbillade frändskap dras han med i den psykosexuella stämningen.
Att författaren John Rechy inte klev in i den litterära offentligheten efter sin debut tillskriver han inte bara homofobi och rasism. Natten var där han kände sig hemma och han fortsatte prostituera sig, även efter sin succé. Att inte sluta hustla handlade om många saker. Det kändes förjävligt att lämna kvar de andra, de som inte skrev. Men Rechy har också pratat om spänningen i yrket, som han säger är ojämförbar med allt annat.
Kanske är det den spänningen som vibrerar genom romanen. Stilen är fri, sexig, technicolor (som Rechy själv kallar det) och mellan de svettiga kåta kroppsdelarna, så uppmärksammade att det känns som man ser dem uppblåsta på en storbildsskärm, pågår ett initierat litterärt samtal. Om Paul och John inte solar på däck med varsin Cuba Libre i handen, så möts de i Pauls stora bibliotek och säger roliga saker som att Henry Millers sexualitet är ”dirty” inte för att han är pervers, utanför att romanfigurerna som ligger med varandra är fula.
”After the blue hour” är en roman som är besatt av, och underkastad, skönhet. Men hos Rechy är skönheten inte romantisk, utan dunkelt kåt, farligt narcissistisk. I en intervju från några år sedan sa han: ”I hate when they describe Trump as a narcissist, because what they really mean is a megalomaniac, and there’s a difference. At its core, narcissism features a love of beauty. For me, it has to have a bit of glamour before it’s true narcissism. Trump? Jesus Christ. /…/ Narcissism has to have a touch of glamour, a touch of elegance and a touch of arrogance too. And it has to be earned.”
Vilken glädje att läsa John Rechy i solen, kanske den enda som just nu slår vakt om både solbad och narcissism. För vad är sexigare än så tydliga tanlines att det bleka könet ser mer naket ut än naket, när bikintrosorna till sist åker av?