Judiska museet är tillbaka där allting började
Ulrika Stahre: Viktig historia berättas med små medel
Under en gradäng ligger de i buntar: Brev från judar i Tyskland, som när repressionen ökade på 1930-talet bad att få komma till Sverige. Åsa Andersson Broms verk är mäktigt, antikvariskt, drabbande – allt samtidigt. Att svenska myndigheter bestämt besvarade bönerna med ett nej är ett av den svenska nutidshistoriens mörkare faktum.
Den njugga inställningen till det judiska har förstås lika djupa rötter här som i övriga Europa. När Aaron Isaac kom till Sverige i slutet av 1700-talet var han den förste som fick bosätta sig utan att tvingas konvertera. Han startade den första judiska församlingen, som 1795 kom till den före detta auktionskammaren på Själagårdsgatan 19 i Gamla Stan.
Byggnaden blev ett centrum för judar i Stockholm med sin synagoga och sin både religiösa och administrativa funktion. Ända fram till 1838 var den också den judiska nationens plats, eftersom ”judereglementet” begränsade livet i Sverige och gjorde den judiska församlingen till en stat i staten.
I dag, på nationaldagen, slog så Judiska museet upp portarna på denna historiskt fulladdade plats. Museet har hittat hem till Själagårdsgatan, intill idylliska Tyska Brunnsplan. Det är färdigflyttat – från den första lokalen i Frihamnen, via Hälsingegatan i Vasastan tillbaka till platsen där allting började.
Basutställningen berättar historien om hur en liten grupp människor sakta fick medborgerliga rättigheter. Det är en berättelse om integration – ”Om en minoritet för en majoritet” som är museets slogan – om traditioner och kultur, om hur tyg- och skrädderibranschen blev judisk, hur lagstiftningen flera hundra år tillbaka varit besatt av reglering, om hur Toran kan läsas i en Chavruta, det vill säga i par. Om hur predikstolen har hittat hem igen. Den också.
Inslaget av samtidskonst är relativt stort, förutom Andersson Broms verk syns bland annat Ulrika Sparres fyrfaldiga projekt i Karlskrona där hon bland annat kopplar samman judereglementet med Migrationsverkets regler för invandrare och flyktingar.
Judiska museet är inte särskilt stort (Stockholm är inte Berlin), men lyckas med små medel berätta en kulturhistoria som verkligen inte blir en tråkig vandring mellan montrar. Museiöppningen sammanfaller nära i tid med utplaceringen av tre ”Stolpersteine” (snubbelstenar) i Stockholm. Det blir de första i Sverige, minnesmärken över de tre judiska män som utvisades till döden i slutet av 1930-talet. Konstnären Gunter Demnigs projekt har pågått i nästan 25 år och når äntligen hit. Det finns en hel del historia att ta igen.