En gåta varför vänstern tappat självförtroendet
Lena Sommestad visar att det inte är för sent för samhällsbyggande
Varför frågas det alltid hur mycket välfärd kostar och inte vad den bidrar med? Det är det centrala temat i Lena Sommestads nya essä ”Människan först! – Om välfärdspolitik som investeringspolitik” (Verbal Förlag). Hennes vision är ett samhälle där investeringar i människor inte ständigt sparas in på.
Lena Sommestad har hunnit vara både professor i ekonomisk historia och miljöminister. Hon var delaktig i det gröna folkhemmet, som skulle bli socialdemokratins stora projekt på 2000-talet. Hennes skrift är välkommen, inte minst efter den senaste valrörelsen. Den kändes märkligt frikopplad från de stora händelserna i omvärlden och fylld av politik som inte verkade grundad i någon idé om samhället. Det hade behövts ett politiskt språk för den nuvarande situationen, där både inflation och brist på samhällsinvesteringar råder samtidigt. Utan det blev mycket som debatterades obegripligt.
”Statens viktigaste roll är att sätta goda spelregler för marknaden” skriver Sommestad. Men goda spelregler utan välfärdspolitik är en marknadsliberal utopi, enligt henne. Washington Consensus har det också kallats. Långtgående marknadsreformer har krävts av länder för att till exempel få lån i Världsbanken eller delta i frihandelsavtal.
En konsensus som nu verkar ha brutits av USA:s nya industripolitik där staten, som svar på Kinas kraftiga expansion de senaste 20 åren, i stället får en mer aktiv roll. Det är en enorm förändring.
Samma uppgörelse med marknadens företräde över allt annat, som Lena Sommestad tar upp i sin essä, syns även i debatten om gröna industrisatsningar. Bland annat Institutet för Näringslivsforskning (IFN) driver, förenklat uttryckt, en linje där privat entreprenörskap är grunden för allt välstånd. Staten ska inte lägga sig i. Särskilt många slängar har industriprojekten i Norra Sverige där statliga företag är inblandade fått.
Det är raka motsatsen mot de argument som har förts fram av nationalekonomen Mariana Mazzucato, om att framgångsrika innovationer bygger på en blandning av statligt och privat engagemang. Det är därför ingen överraskning att IFN också publicerade en artikel för att försöka motbevisa Mazzucatos teser.
Det betyder inte att allt är frid och fröjd med riktningen som stakas ut nu. Anna Andersson har på denna sida skrivit om att det saknas en idé om samhällets plats i samband med nyindustrialiseringen. Skolor och vårdcentraler kan inte konkurrera med industrierna om löner. Byggkonjunkturen viker på grund av räntehöjningarna och de senaste årens brutna leveranskedjor. Utan attraktiva bostadskvarter, bra skolor och tillgång till sjukvård i närheten är det svårt att locka ingenjörer och industriarbetare.
Det finns en risk att industriprojekten blir ett slags Klondike dit arbetare flygs in för att tälja guld åt investerare. Snarare än något som får samhället runtomkring att blomstra.
Ska vi tro Sommestad verkar idén om att investera i gemensamma resurser ha slutat existera för att marknadslösningar och nedskärningar har prioriterats av bland annat det egna partiet, Socialdemokraterna. ”Det blir tydligt inte minst när vi ser på hur den i dag dominerande marknadsmodellen har påverkat Socialdemokraternas prioriteringar och argument”, skriver hon.
Redan innan hon blev minister var tanken med det gröna folkhemmet att investera 50 miljarder om året i miljösatsningar. Så blev det inte. Det fanns idéer om att satsningarna kunde leda till full sysselsättning och utbyggd välfärd. Så blev det inte heller. Framför allt för att statsfinanserna har varit den mest prioriterade frågan för socialdemokratin i tre årtionden.
Det som i bland har kallats en green new deal och innebär storskaliga investeringar i grön omställning hade alltså kunnat ske redan för 25 år sedan. Med sådana ambitionsnivåer hade samhället sett annorlunda ut nu. Mer motståndskraftigt mot både miljömässiga och sociala problem.
Det finns en gåta här och den är varför vänstern i bred mening tappade självförtroendet i början av 2000-talet. Varför slutade samhällsomvandling ses som möjlig? Sommestads vision om investeringar i utbildning och hälsa framstår som mer radikal än den är av just den anledningen. Att det är en motor för ekonomisk tillväxt och leder till större jämlikhet finns det hur mycket forskning som helst om. Det är inte där skon klämmer.
I min mening är det snarare de skarpa gränser som har dragits mellan olika delar av samhället som är avgörande. När jag tänker på beskrivningar av det gamla folkhemmet är ett av dragen som fastnat att industri och välfärd sågs som delar av en gemensam samhällsexpansion. Men ju mer dessa två har behandlats som ett motsatspar desto lättare att utgå från att det ena är en tillgång och det andra bara en kostnad.
Sommestad lämnar ändå ett hoppfullt budskap: det är aldrig för sent att ta tag i samhällsbyggandet. Ett ord som många politiker för övrigt älskar. Det borde inte vara en tom fras utan fyllt med rejält innehåll.