DN går på grund
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Publicerad 2015-06-12
Mattias Göransson om plastbåten som blev en ubåt - och journalistik utan ansvar
I några mycket stort uppslagna artiklar med start den 11 januari avslöjade Dagens Nyheters reporter Mikael Holmström att förra höstens "underrättelseoperation" efter främmande undervattensfarkoster hade följts av ytterligare en.
En observant hade från sitt hem utanför Lidingö iakttagit och fotograferat en förmodad ubåt - i övervattensläge och fullt synlig, långt inne i Stockholms inlopp.
Detta oortodoxa ubåtsbeteende förklarades av en anonym källa som klassisk militärtaktik: först skickar man en farkost som väcker uppmärksamhet - läs: ubåtsjakt nummer ett - varefter man, i det här fallet en vecka senare, skickar nästa farkost som utför det egentliga uppdraget.
Därutöver redogjorde Holmström för diverse faktauppgifter gällande rysk militär samt argumenterade för att observanten var trovärdig. Det aktuella fotot publicerades och på det kunde man i starkt motljus och på en kilometers avstånd ana ett objekt som påminde om ett ubåtstorn.
För fler detaljer rekommenderar jag en läsning av några av artiklarna: Misstänkt ubåt jagades i Stockholms inlopp (11 januari), Här är bilderna som utlöste ubåtsjakten (13 januari) och Man blir alldeles kall när man läser DN:s artikel (13 januari).
För mig och många andra av DN:s läsare väckte artiklarna fler frågor än de besvarade. Även Försvarsmakten och andra delar av DN:s redaktion förbryllades. Reportern Hans Arbman skrev den 19 januari en artikel där marinens chef Anders Grenstad sa följande: "Om en främmande ubåt skulle gå i ytan, då handlar det ju också om att man vill synas. Men varför man skulle vilja det och varför man skulle vilja ta den risken? Vi förstår inte uppträdandet här riktigt”. Grenstad hade även noterat att man på det aktuella fotot anade andra båtar i närheten av det ubåtsliknande objektet. Grenstad: "Vi förstår inte varför ingen av båtägarna som har varit runtomkring, och som troligen har sett bilden i Dagens Nyheter, inte hört av sig".
Han kunde ha tillagt att det bor tusentals människor i området, där just havsutsikten har en särskild attraktionskraft.
Marinen undersökte händelsen, och i april redovisades deras slutsats: objektet var en arbetsbåt av plast, "Time Bandit", och det hela förklarades som ett vanligt motljusfenomen. Båtens digitala positionsdata bekräftade att den hade varit på platsen.
H C Andersens välkända allegori över mänsklig masspsykos må vara sliten i sammanhanget, men det fina med Kejsarens nya kläder är att den även visar på botemedlet: ofta räcker det att någon påpekar en villfarelses absurditet, så väcks de flesta till sans. Med efterklokheten återkommer samma fråga: Hur kunde jag tro på det här? Svaret är förstås att det kritiska tänkandet konkurrerar med människans flockmentalitet, vilken gör oss till lätta byten för dem vi uppfattar som auktoriteter.
Dagens Nyheter är en sådan, och även Mikael Holmström har en respektingivande meritlista. Dessvärre tydde allt på att de hade fel, vilket borde ha lett till självrannsakan även bland de
politiker som uttalade sig så drastiskt utifrån rapporteringen.
Så vad gör DN då? Genomför en internutredning, eller kanske ännu hellre: tillsätter en utomstående granskare som går igenom arbetsrutinerna hos reportern och de redaktörer och den chefredaktör som godkänt dennes rapportering? Nej.
DN låter Mikael Holmström själv bemöta marinens utredning. Resultatet publicerades den 15 maj och dominerade tidningens förstasida samt hela fyra sidor inne i A-delen.
Till att börja med förstår jag inte varför Holmström alls fick ta sig an ämnet. Sedan har vi texten i sig. För vad gör Holmström i sin så kallade "nautiska analys"? Det mest logiska hade varit att ta båten "Time Bandit" till exakt samma position som på ex-officerens urbild, och därefter fotografera den från samma utsiktspunkt, under samma ljusförhållanden och med samma kamera. Då hade
DN:s läsare enkelt kunnat jämföra de båda bilderna för att se om de sammanföll.
Men Holmström följer en mer svårbegriplig logik. Utifrån båtens positionsdata dras slutsatsen att den följde en något annorlunda rutt än när observanten tog sin bild, och DN:s läsare serveras därför ett nytaget foto där båten syns på en position och ur en vinkel där den inte ser ut som en ubåt.
Men hela denna övning är absurd: om det var som Holmström vill få det till hade ju ex-officerens bild visat "Time Bandit" på den av Holmström hävdade positionen strax till vänster om den förmodade ubåten. Men tyvärr, där är det tomt på urbilden.
Studera krumbukterna själv: Försvarets förklaring döms ut - nya vittnen berättar om ubåten (15 maj).
Holmström gör dessutom stor affär av att ha hittat nya vittnen; ett av dem är observantens fru, det andra en granne. Vad de ska bidra med är en gåta: att objektet de såg, från det avståndet och från den vinkeln, påminde om en ubåt har ingen ifrågasatt - det kan dessutom vem som helst se på den urbild som DN publicerade. Än märkligare är det att texten avslutas med ett resonemang varur det framgår att digitala positionsdata är inexakta.
Men samma positionsdata har alltså Holmström själv, under sin analys, betraktat som så ovedersägliga att han placerar "Time Bandit" på en ny plats – där den alltså bevisligen inte befann sig på den bild som utgjorde utgångspunkten för hela hans rapportering.
Holmström säger sig vilja besvara frågan: "Kan fem sjövana personer ta fel på en 20-30 meter lång svart ubåt och en 10 meters vit plastbåt? " Redan frågan är manipulativ, eftersom den jämför något absolut, det vill säga en båt som finns, med en hypotetisk tolkning av objektet. I sin förvillande omfångsrika utredning försöker han sedan föra läsaren till en position där svaret blir nej.
Men det uppenbara svaret är ja.
Och en grundförutsättning för den saken - både nu, när vi vet att uppmärksamheten i höstas enligt Försvarsmakten genererade 300 observationer, och under det kalla kriget, då observationerna var över 6 000 - är just den sorts masspsykosframkallande och ovederhäftiga rapportering som Dagens Nyheter och Mikael Holmström har presterat i det här fallet.
Nyligen skrev jag en större artikel om svensk ubåtsjakt i tidningen Filter, där jag bland annat påpekade svagheter i Mikael Holmströms rapportering.
DN:s chefredaktör Peter Wolodarski försvarade sin reporter i radioprogrammet Medierna i P1. Han påpekade att jag författat min text innan DN genomfört sin granskning av sig själv, och antydde att den skulle få mig att ändra uppfattning.
Där hade han rätt, men inte på det sätt han tycks tro.
Dagens Nyheters kultursida vill inte låta mig besvara Wolodarskis påståenden, därför publicerar jag den här texten i Aftonbladet i stället.
Tidigare var jag övertygad om att DN led av ett begränsat problem: på grund av överdriven tilltro till en profilerad reporter gav man denne alltför fria tyglar, vilket ledde till ogenomtänkta publiceringsbeslut.
Efter publicerandet av tidningens egen "granskning" är jag säker på att problemen är mycket allvarligare än så.
Mattias Göransson
Chefredaktör på magasinet Filter