Jag hör fortfarande hennes skarpa skratt
Agneta Klingspors person och texter var och är så översvämmande av liv
Det är motsägelsefullt att skriva en betraktelse över den nyss avlidna författaren Agneta Klingspor.
Dels för att hon varit så upptagen vid sin egen död i de flesta av sina romaner och dikter. Hon har frammanat den, besvärjt den, skämtat om den, vällustigt berättat om hur hon alltid läser dödsannonserna i tidningen och varje dag tror hon fått cancer.
Dels för att hennes person och hennes texter var och är så översvämmande av liv. Hos få andra författare kommer läsaren så nära tillvaron och tänkandet i all oformlighet och dynamik. Människan bakom texten möter människan hitom texten i varje stycke.
Agneta Klingspor blev 76 år gammal. Hon var förvånande nog en rufsig medlem av en gammal adelssläkt, men hade aldrig smakat silverskeden. Hon föddes och växte upp i Uddevalla, blev under 60- och 70-talen engagerad i vänsterrörelsen och feminismen, skapade snart sin egen plats i kulturen.
1976 kom debutromanen Inte skära, bara rispa: En kvinnodagbok 1962–76. Denna vitt lästa text är en klassiker inom dagbokslitteraturen. Samtidigt är den mer än så, den är en trevande, ständigt ifrågasättande och krumbuktande skildring av en personlighet i ständig rörelse och på tvärs mot tidsandan.
Föräldrarna blev inte särskilt glada över att ha blivit porträtterade: det bekymret återkom hon till i senare böcker. Men Agneta skulle inte varit den stolta och kompromisslösa person och konstnär hon var om hon låtit det hindra henne.
Hennes engagemang för de föraktade och förtryckta miste aldrig sin eld. Hon identifierade sig med bostadslösa och vansinniga, med samhällets byrackor. Det märks även i hennes arbete som lärare för invandrare, i hennes radioprogram och i artiklarna för Expressen kultur.
I slutet av tonåren hittade jag i en boklåda hennes tredje roman, Fast land. Jag och mina vänner i Stockholms surrealistgrupp kontaktade henne och vi började träffas, en av oss blev hennes älskare, flera hennes vänner. Hon har skildrat tiden i Nyckelroman från 1994, en uppföljare till debuten. När jag senare förstod att hon var vän med och påverkad av författare som Artur Lundkvist, Rut Hillarp och Anne-Marie Berglund blev den surrealistiska bakgrunden tydligare.
Jag minns de många samtalen med Agneta från Konstnärsbaren eller under efterfester i hennes lägenhet nedanför Vitabergsparken; i mycket liknade hennes talade ord hennes texter. Samtalen lekte sig mellan politik, sex, filosofi, pengar och litteratur. Jag tycker mig fortfarande höra hennes skarpa, utmanande skratt, liksom vilt. Varje gång vi stötte ihop på någon trottoar ekade det mellan husväggarna.
Under slutet av 1990-talet drabbades Agneta av förlagskrisen, liksom många svenska författare av böcker som inte sålde särskilt bra. Den sista boken som Norstedts förlag gav ut av henne var Framkallning från 1999. Därefter var hon husvill några år, hennes frustration var påtaglig.
2006 fann hon ett nytt hem hos lilla nystartade Mormor bokförlag, som gav ut vad som kunde kallas hennes comeback: Går det åt helvete är jag ändå född. Det är en galghumoristisk titel som sammanfattar hennes livs- och dödsinställning. Hon knöt an till den i Går det åt helvete ska jag ändå dö, som hade fokus kring åldrandet. Den kom 2016, hon meddelade då att det var hennes sista, och så var det.
Agneta Klingspor lever vidare i kärleken och respekten hon vann hos oss som hade förmånen att känna henne, som har läst och som framöver kommer att upptäcka hennes levande texter.