Det riktiga hotet mot demokratin pågår helt i medieskugga
Åsa Linderborg: Farligast är krafterna som vill göra rösträtten meningslös
Almedalen förra veckan. På Donners plats har Gustav Kasselstrand mikrofontid. Han är ordförande för Alternativ för Sverige, som 2015 bröt sig ur SD:s ungdomsförbund. Så länge jag lyssnade fick jag ett och samma budskap i örat: Allt är sossarnas fel.
Publiken var månghövdad, bestod förmodligen av alla sorters åhörare, och var uppblandad med både journalister och nassar. Samtidigt, i Expressens monter några steg därifrån, pratade socialminister Annika Strandhäll om vad socialdemokraterna vill göra åt vårdkrisen. Hennes lyssnarskara gick att räkna till fyra personer.
Vi är så upptagna av avgrundshögern att allt annat blir ointressant.
Visst är Nordiska motståndsrörelsen otäcka där de drar fram lite varstans. Sammantaget finns det mellan 800 och 1 000 nynazister i Sverige, siffran är konstant år efter år. Deras självförtroende är ändå på topp, så som det plägar vara när man ständigt är på allas läppar.
Så, vad vi kan göra åt dem?
Att förbjuda NMR, som Jimmie Åkesson och Ulf Kristersson har föreslagit och som även regeringen börjar luta åt, är ingen lösning. Hälften av nassarna skulle gå under jorden och bli betydligt svårare att hålla koll på. Hälften skulle reorganisera sig och omformulera sitt rastänkande i andra termer. Det är vad som skett i Tyskland.
I Finland har NMR förbjudits, med argumentet att de använder sin yttrandefrihet till att kränka människor. Jag kan inte den finska grundlagen, men uppenbart är den strängare än den svenska. Hos oss är det tillåtet att kränka. Däremot får man inte hota eller hetsa mot folkgrupp. Skillnaden kan tyckas svår att greppa, men det är ändå viktigt att vi respekterar att det ska finnas en. Om alla som känner sig kränkta kan springa till polisen, vågar till slut ingen öppna munnen. Ett sådant samhälle går inte att leva i.
Vad man kan önska, är att polisen bättre använde de lagrum som faktiskt finns.
Jimmie Åkesson var den enda talaren i Almedalen som NMR inte buade åt, trots att han kallade dem för ”fegisar” i ett försök att normalisera sitt eget parti – ”nyssnazisterna”, för att citera Andres Lokko (SvD 6 juli).
”Vi är så upptagna av avgrundshögern att allt annat blir ointressant.”
Alla partiledare fördömde NMR och först ut var Ulf Kristersson. Moderatledaren gillar inte nassar. Gott så och det trodde nog ingen heller. Men hur modigt är det att ta till brösttoner mot en organisation vars människosyn alla redan anser är djupt förkastlig?
Tänk om Ulf Kristersson i stället hade sagt något om oberoende moderata Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpis utspel häromveckan? Arpi menar att vi som bor i Sverige ska kategoriseras utifrån olika grader av svenskhet, där svenskhalten bland annat avgörs av hur vi förhåller oss till de kulturella traditionerna. Har Ulf Kristersson någonting att säga om detta förslag som kommer från, om inte borgerlighetens mittpunkt, så åtminstone från en stridshäst på hans egen barrikad? Det hade varit viktigt på riktigt och allt annat än symbolpolitik.
Annie Lööf har onekligen ett coolt sätt att hantera NMR. Hon är kyligt avmätt, på ett för dem förödmjukande sätt. Men tänk om hon dessutom hade vågat diskutera frihandelsavtalen, som hon så vurmar för, ur en demokratiaspekt?
Frihandelsavtalen lobbas in som en förutsättning för demokratin – i våra nyorwellska tider anses ju kapitalets väl och ve vara demokratins själva fundament – men ingenting kan vara mer osant. I själva verket är frihandelsavtalen ett av många sätt att spika fast den ekonomiska politiken; oavsett vilken regering som kommer till makten så ska avtalen gälla. De är på alla sätt oerhört fördelaktiga för storföretagen, inte minst för att de kan stämma regeringar som skulle vilja införa någon lag som reglerar vinstuttagen.
”Och tänk om alla politiker som oroar sig för demokratins hälsa ville förstå att den hänger samman med den ökade ojämlikheten.”
Kort sagt: De överlägset starkaste antidemokratiska krafterna i dag vill inte avskaffa rösträtten, de vill göra den meningslös. Det ska inte spela någon roll vilken regering som röstas fram, det blir samma politik ändå. Det är delvis det som gör att Annika Strandhäll inte hade några åhörare.
Det här gäller även utrikespolitiken. Värdlandsavtalet binder oss till Nato, utan att väljarna har fått säga sitt. I likhet med frihandelsavtalen, äger förhandlingarna kring de försvarspolitiska samarbetena rum bakom invånarnas ryggar och helt i medieskugga. De här besluten ska inte besmittas av folkviljan och processen ska inte kunna följas och granskas av journalister.
Och tänk om alla politiker som oroar sig för demokratins hälsa ville förstå att den hänger samman med den ökade ojämlikheten.
När kapitalismens systembevarande institutioner – IMF och OECD – frågar människor på jordklotets samtliga världsdelar om vilket samhällsproblem de rankar högst, svarar 8 av 10 ojämlikheten. Lika många säger att de känner sig maktlösa. Bland de svarande finns med andra ord även medelklassen.
Samma siffror gäller för Sverige. Maktlösheten och hur den föder
(höger)populism är temat i Olle Wästbergs och Daniel Lindvalls Folkstyret i rädslans tid (Fri tanke 2017), som är en utmärkt sammanfattning av Demokratiutredningen.
Förstår man inte det centrala tesen kan man aldrig fatta varför ny-
nazister och nyssnazister bredbent tar sig fram i Visby och väljarkår. Att prata om NMR blir ur det perspektivet ett bländverk för att slippa tala om annat.
Det är inte nassar, eller islamister för den delen, som är demokratins största utmaning. De är farliga på annat sätt, för enskilda personer, det är fler journalister än jag som vet någonting om det. Även det kan man säga skadar demokratin, men de riktigt stora angreppen kommer från andra håll.