Den barnlösa kvinnan – ett monster
Caroline Hainer om hur kvinnor som inte är mammor skildras på film
Hollywood är inte snällt mot den barnlösa kvinnan. I Avengers: Age of Ultron samlas en bunt superhjältar för att rädda världen ännu en gång. En av dem är den timida forskaren dr Banner (Mark Ruffalo) som blir det gröna muskelknippet Hulken när han är arg. I en öm stund med filmens enda kvinnliga superhjältinna Black Widow (Scarlett Johansson) beklagar han sig och säger att han är ett monster, ett freak. Men Black Widow kontrar med att berätta att hon inte kan få barn. Hon trumfar med ”Tycker du fortfarande att du är det enda monstret i gruppen?”.
Black Widow vinner såklart, vad kan vara mer monsterlikt än en kvinna utan barn? En sådan har tappat sin plats här i världen och med det också sitt förnuft. För vad kan hon ankra sitt liv kring om inte mammarollen finns där? Hon blir helt enkelt galen och förvirrad. Eller, i Black Widows fall, en dödsföraktande superhjältinna eftersom hon inte har något att leva för.
Det har det gjorts många filmer om ofrivillig barnlöshet och sympatierna är många. Coen-bröderna visar den ofrivilliga icke-modern värme i komedin Arizona Junior trots att Holly Hunters rollkaraktär så gärna vill ha barn att hon beordrar sin man att sno ett par stycken. Hennes galenskap är hela premissen för filmen. I Girl on a train är den ofrivilliga barnlösheten grunden till huvudfigurens Rachels alkoholism. ”Jag kan inte få barn, jag är värdelös”, säger hon.
Det vanligaste är att dessa filmer slutar i lycka – barnet kommer. Om det inte gör det, som i Love story till exempel, så är det på grund av en elak och fullt begriplig sjukdom.
Samma sak gäller förstås mödrarna som förlorar sina barn. Även när sorgen gör dem vansinniga har de både tittarens och filmskaparens förståelse, som i brittiska miniserien Onda aningar som kan ses på SVT Play. Att leva ett liv i förnekelse är förstås inte bra men det är begripligt. Vad är en moder utan ett barn? Ett monster, om man frågar Avengers manusskrivare.
Det finns andra exempel.
I sagoberättelsen The Huntsman: Winters war har drottningen berövats sin nyfödda och därför, förklarar filmen ”reste hon en fästning av is kring sitt hjärta. Om hon inte kunde fostra ett barn skulle hon fostra en armé”. Hon blir alltså inte bara galen, hon blir en krigisk despot.
Att frivilligt välja bort barn och familj, däremot, är svårare att begripa. Det tyder på instabilitet eller känslokall karriärhunger i bästa fall och ondska i sämsta fall. Tänk bara hur det skulle se ut om -tidigare kvinnliga monarker världen över hade valt barnlösheten? Hela samhällsstrukturen hade klappat ihop.
Vi ser skräcken inför detta scenario i den snart bioaktuella ”Mary Queen of scots” där Elisabeth I som regerar över hela England känner sig hotad av sin kusin Maria. Inte för att hon har en större armé (det har hon inte) eller anspråk på tronen (det har hon inte heller, till en början) utan för hennes förmåga till avel.
Nutida makthavare lever förstås inte under samma press. Men den är inte helt försvunnen. Australiens tidigare premiärminister Julia Gillard och Tysklands Angela Merkel har båda fått erfara att deras barnlöshet använts som tveksamhet kring lämpligheten av dem som politiker och listan kan göras längre. Under valet av ledare för det konservativa partiet i Storbritannien sa Theresa Mays konkurrent Andrea Leadsom att hon som mamma hade mer som stod på spel än Theresa May som inte har barn och därför borde väljas som ledare. Det finns en tanke om att en barnlös kvinna inte kan förstå andra människor, i synnerhet föräldrar. Hon saknar empatiförmåga, hon är känslokall.
Ja, den frivilliga barnlösheten är fortfarande politisk och Hollywood hjälper inte till att förändra den saken. I dag vilar någonting glamoröst och lyxigt över familjelivet. Vi har en hel mamma-industri med mammayoga, lyxiga barnkläder som också matchar mors garderob, avancerade och dyra barnvagnar och butiker för moderskapet som livsstil.
Det går hand i hand med bröllopsindustrin där stilfullt designade bröllop är en statussymbol. Detta trots att statistiken visar att fler och fler kvinnor och par i västvärlden väljer att inte skaffa barn. Många gör det för att de trivs bra med den livsstil de redan har.
Vari ligger rädslan för den barnlösa kvinnan? En teori skulle kunna vara att kvinnan länge definierats utifrån det obestridligt kvinnliga: förmågan att föda barn. Hur är då en kvinna som inte föder? Kanske ligger också en fråga om mannens roll i detta. Vad ska kvinnan med honom till om hon inte vill ha hans säd?
Frågan om den frivilliga barnlösheten har dryftats i böcker som Sheila Hetis Moderskap, där författarinnan väger det ena mot det andra. Något som känns som en gammal tanke men faktiskt är ganska ny. Har vi på allvar vågat diskutera nackdelarna med barn?
I boken Otherhood föreslår författaren Melanie Notkin ett annat ord för frivilligt barnlösa som inte låter som en negation eller ett undantagstillstånd.
Hur man än dryftar ämnet, och hur segt än Hollywood tycks vara på att visa barnlösa kvinnor utan psykiska problem, kommer man inte ifrån att frågan om barnlöshet är aktiv. Alltså, man kan välja bort barn, man kan välja att vara barnfri. Vi pratar sällan om att välja föräldraskapet. Men varför gör vi inte det?
Om vi i stället vände på frågan och utan att döma faktiskt sökte det inre och helt och hållet ärliga svaret på varför vi skaffar barn så tror jag på allvar att världen skulle bli trevligare och mindre räddhågsen. Om vi såg bortom de slentrianmässiga svaret ”för att barn är underbara” och det inte helt faktiskt korrekta ”för att föra mänskligheten vidare” – vad hittar vi då?