Jimmie Åkessons minnen är falska
Varken invandrargäng eller rasbråk går att hitta under partiledarens barndom
Jimmie Åkessons minnesbilder är gripande och inte utan dramatik. Sittande framför terapeuten Poul Perris vittnar Åkesson om en barndom i Sölvesborg fylld av hårda motsättningar mellan ”svenska” barn och gäng av ”invandrare”, en stark ”polarisering” mellan ”olika grupperingar”, om ”fysiska konflikter”, en återkommande ”rädsla” och om att på några få år, mellan fem och åtta års ålder, se sitt eget hyreshus, sin egen gård, fullständigt förändras. ”Jag upplevde” säger Åkesson, ”den splittring och de problem som det skapar om det kommer väldigt många invandrare till ett och samma bostadshus under väldigt kort tid. Jag fick uppleva de konflikterna.”
Det var dessa, traumatiska barndomsupplevelser som la grunden till hans senare politiska engagemang, sammanfattade Åkesson i SVT:s Nyfiken på partiledaren.
Men programmet hann inte ens sändas förrän kritiken vällde fram. Författaren och journalisten Patrik Lundberg, själv uppvuxen i Sölvesborg, undrade varför Åkesson ljög, och påpekade att ”invandrarna” i själva verket var ytterst få i dåtidens Sölvesborg. Lärare efter lärare, klasskamrat efter klasskamrat vittnade om samma sak; inte heller de kände igen Åkessons beskrivning. ”Mina upplevelser kan ingen ta ifrån mig”, replikerade Åkesson och anklagade rakt ut sina kritiker för att ha ”politiska motiv”.
Man kan naturligtvis ifrågasätta hela Åkessons utgångspunkt. Även ett barn borde kunna förstå att vi alla är individer. Att alla mörkhåriga pojkar inte är elaka bara för att en slåss, att Bengt inte nödvändigtvis kommer att stjäla dina leksaker bara för att Göran gjort det och båda råkar komma från Blekinge eller Sölvesborg, eller att alla ”svenskar” är lögnare, bara för att en person som kallar sig ”svensk” ljuger.
Att vi alla ska bedömas utifrån våra egna handlingar är liksom själva grundtanken i hela det moderna demokratiprojektet.
Men det är ändå intressant att titta närmare på Åkessons berättelse. När jag begär ut klasslistorna från Sölvesborgs kommunarkiv visar det sig att det går att kontrollera Åkessons uppgifter ner till individnivå. Och diskrepansen mellan Åkessons påståenden och källornas verklighet hade knappast kunnat vara större. Eller för att travestera titeln på en mycket känd populärpsykologisk bok. Åkesson är från Mars, verkligheten är från Venus.
När Jimmie Åkesson börjar i första klass i Falkviksgårdens skola, hösten 1986, har han inte en enda ”invandrare” i klassen. På hela skolan, från årskurs 1 till 4, finns bara en pojke, David, som verkar kunna ha utländskt påbrå, att döma av hans polska efternamn. Det är allt. De andra barnen har namn som Per, Henrik, Therese, Lina och Mattias. Det finns endast tre utländskt klingande förnamn på hela skolan; Jim, Jimmy och Jimmie. Alla tre har dock son-namn i efternamn.
Sex år senare, när Jimmie fyllt tretton år och går i årskurs 6, läsåret 1991–92, är bilden liknande. Nu finns det en pojke i hans klass med rumänsk bakgrund. Dessutom finns en sjuårig pojke i klass 1B med jugoslavisk bakgrund, samt en åttaårig pojke i klass 2A med ungersk bakgrund. Fler är ”dom” inte.
Av klasslistorna framgår det tydligt att det inte kan ha funnits en ”polariserad” uppdelning i ”svenskar” och ”invandrare” på Falkviksgårdens skola, inte heller några våldsamma invandrargäng, eftersom det helt enkelt inte fanns tillräckligt många ”invandrare” i skolan för att bilda några gäng.
Om Åkessons minnesbild av gäng stämmer, bestod ”invandrargänget” läsåret 86–87 av den ensamme, åttaårige David. Och sex år senare skulle det våldsamma gäng, som ”skrämde” Jimmie till den grad att han senare anslöt sig till Sverigedemokraterna, i så fall ha bestått av en jämnårig tonårig klasskamrat till Jimmie, uppbackad av en sjuåring samt en åttaåring. Det skulle således ha varit dessa tre barn som slogs och bråkade med den övriga skolans sammanlagt 134 elever.
Det fanns ett litet antal flickor med ”invandrarbakgrund”, det fanns några barn som flyttade till eller från skolan, men de ”invandrade” pojkar som Jimmie påstår bildade de våldsamma gängen på Falkviksgårdens skola kunde i princip alltid räknas på ena handens fingrar. Endast två läsår, när Jimmie gick i andra respektive tredje klass, översteg antalet pojkar fem, hälften av Jimmies skoltid uppgick antalet till mellan ett och tre. Och samtliga var från Europa, de flesta hade ungersk bakgrund, det fanns några rumänska och en polsk pojke. Inte en enda elev under Jimmies skoltid hade utomeuropeisk bakgrund.
Det finns ytterligare en viktig aspekt med Åkessons skolgång, som han inte berättade i tv. Under hans skoltid fasades mellanstadieklasserna ut från Falkviksgårdens skola, den enda klass som blev kvar var Jimmies egen. Det innebär att Jimmie, från 4:e till 6:e klass, alltid tillhörde den äldsta årskullen på skolan. Pojkarna med ”invandrarbakgrund” var inte bara ytterst få, de var dessutom alltid, utan undantag, yngre eller betydligt yngre än den blivande Sverigedemokraten. Det handlade ofta om sju-åttaåringar mot en tolv-trettonåring.
Jimmie var alltid i överläge åldersmässigt.
Om det är svårt att få ihop Åkessons påståenden om sin skoltid med klasslistornas bild av verkligheten, blir detta närmast omöjligt när det gäller Åkessons beskrivning av sitt bostadsområde.
När Jimmie 1984, som femåring, flyttar till Trestenavägen 7b i Falkvik, ett grönt lummigt område med ett knappt tiotal röda trevånings tegelhus i funkisstil, bor det enligt skolkatalogernas adresslistor inte en enda ”invandrare”, vare sig i hans hus, på hans gård eller i Falkvik. Åtminstone inte någon som går på Falkviksgårdens skola, eller bor kvar tillräckligt länge för att börja på skolan tillsammans med Jimmie. Och det ser likadant ut både 1985 och 1986. Det finns inte en enda ”invandrad” pojke i hela Falkvik.
Först läsåret 1987-88, när Jimmie har fyllt åtta år, flyttar den förste ”invandrade” pojken, en sjuåring från Rumänien, in på Jimmies gård. Ytterligare fyra pojkar, två med ungersk och två med rumänsk bakgrund, flyttar in i Falkvik, men inte till Jimmies gård, utan några gator och flera hundra meter längre bort. Samma läsår flyttar Jimmie från Falkvik.
Den snabba inflyttning av ”invandrare”, som Åkesson påstår splittrade och förändrade hans ”bostadshus” och gård, bestod i själva verket av en sjuårig pojke från Rumänien och hans familj.
Frågan är naturligtvis varför Åkesson presenterar en så uppenbart felaktig bild av sin barndom, med faktauppgifter som han dessutom måste förstå lätt kan kontrolleras. ”Jag ljuger inte”, försvarar sig Åkesson i SVT. ”Jag har upplevt det här, jag har inte drömt det här”. Och det kanske är så att Åkesson verkligen tror sig tala sanning, åtminstone om vi ska tro den amerikanska minnesforskaren Elizabeth Loftus forskningsresultat.
Loftus, som också blivit aktuell i Sverige genom Quick-rättegångarnas diskussioner kring förträngda minnen, har i otaliga experiment visat att många av oss, under vissa förutsättningar, kan utveckla det som brukar kallas false memories, eller falska minnen, det vill säga minnesbilder som vi tror, eller önskar oss ha haft. Kända exempel bland politiker är den republikanske presidentkandidaten Mitt Romney, som påstod sig ha varit på en festival som ägde rum nio månader innan hans födelse och Hillary Clinton som hävdade att hon blivit beskjuten av krypskyttar i Bosnien.
Minnet fungerar inte som en bandspelare, våra minnesbilder är snarare konstruktioner baserade på vår självbild och våra värderingar. ”Om vår självbild är falsk, kan också våra minnen bli falska” har Loftus förklarat. Och våra politiska värderingar tycks spela en viktig roll. En undersökning av Slate Magazin, inspirerad av Loftus, visade exempelvis att 36 procent av de konservativa deltagarna kom ihåg att de tidigare sett en bild av Obama som skakar hand med Irans hårdföre ledare Ahmedinejad, medan 26 procent av de liberala sa sig minnas bilden. I själva verket var fotot ett montage, de två ledarna har aldrig träffats, än mindre skakat hand. Ändå kom många ihåg bilden, framför allt de konservativa som ogillade Obama.
På liknande sätt kan också Åkesson ha inbillat sig att han faktiskt växte upp på en gård dominerad av en snabb invandring och våldsamma invandrare, eftersom det stämmer överens med både hans självbild som offer för etablissemanget, PK-eliten och massinvandringen, och med hans ideologiska övertygelse om en värld uppdelad i snälla svenskar som lär sig veta hut, och invandrare som lär sig något helt annat.
De flesta politiker som avslöjas med falska minnen brukar snabbt ta tillbaka sina påståenden. Hillary Clinton bad till exempel om ursäkt med det självironiska konstaterandet; ”Det här bevisar att jag är mänsklig, vilket för vissa verkar vara en överraskning”,
För Åkesson lär det bli svårare. Hans påstådda minnen handlar inte om en enstaka händelse, utan är en lång, sammanhållen, ideologiskt uppbyggd berättelse. Det är själva fundamentet, en form av ideologisk skapelseberättelse om politikern Jimmie Åkesson och de nya Sverigedemokraterna, fria från 1990-talets siegheilande, våldsamt brutala skinheads.
Frågan är vad Sverigedemokraternas partiledare kommer att göra nu?
Om Åkesson fortsätter att upprepa sina ”barndomsminnen” kommer han att framstå som just det han inte säger sig vara: en lögnare som ljuger svenska folket rätt i ansiktet.
Om Åkesson i stället, likt exempelvis Clinton, erkänner att hans ”minnen” bara är inbillning, kommer detta att slå hårt inte bara mot hans trovärdighet utan mot hela den myt han arbetat på att bygga upp kring sig själv och partiet.
Dessutom kommer Åkesson i så fall att för lång tid framöver skriva in sig i såväl den svenska som i den internationella litteraturen om minnespsykologi, som ett av de främsta exemplen på hur våra värderingar och vår världsbild kan skapa det som i den vetenskapliga litteraturen blivit känt som false memories, falska minnen.
Fotnot: Nyfiken på partiledaren med Jimmie Åkesson finns på SVT Play till och med 22 augusti.