Mussolini går igen i italiensk politik
Olle Svenning om fascismen som åter växer sig stark
Luca Traini förvandlades lördagen den 3 februari från ordinär fascistisk medlöpare till mordisk terrorist. Den blodiga omvandlingen skedde i den lilla staden Macerata, nära den grekklassiska staden Ancona och badstränderna vid Adriatiska havet.
Bilradion i Trainis Alfa Romeo skickade ut meddelandet att nigerianer styckmördat en ung kvinna.
Traini, 28 år, ville hämnas. Han drog fram sitt vapen, gled långsamt med sin bil genom staden, vevade ner rutorna och så sköt han, gång på gång. Som en samtida version av Travis Bickle-gestalten i Martin Scorseses film Taxi Driver. Skotten träffade sex personer, alla afrikaner. Ingen dog. Två blev allvarligt skadade.
När Traini greps utbringade han ett leve för Italien och svepte den grön-vit-röda trikoloren runt sig. Hans nazi-tatuering syntes tydligt.
Några timmar efter mordförsöken samlades studenter och lärare i det gamla universitetet i Macerata; det är från 1200-talet och de mest avancerade studierna bedrivs på en institution, uppkallad efter Giacomo Leopardi, en av 1800-talets främsta poeter.
Studenterna fördömde den ”rasistiska attacken”, rektorn, expert på jordbruksjuridik, talade lugnande.
En stor del av stadens invånare demonstrerade för ”Det andra Macerata”. De fick snabbt stöd från hela Italien.
Tjugotre organisationer undertecknade uppropet ”Aldrig mer fascism”. De tre stora fackliga landsorganisationerna skrev under liksom antimaffia-rörelsen, kyrkor, antirasistiska förbund, solidaritetsorganisationer och den breda solidaritetsorganisationen Gus, som arbetar både med fattiga länder och fattiga människor i Italien. Invandrarföreningar fanns med, rörelsen för landets en miljon svårt utsatta papperslösa likaså.
De stora, kraftfulla folkliga rörelserna, den progressiva delen av det civila samhället formar än en gång motkraften till ”fascistifieringen” av Italien. De representerar den mer än hundra år gamla folkliga frihetligheten. De är alltför ensamma; den politiska vänstern är i huvudsak utplånad. Det största vänsterpartiet PD ville ställa in alla antirasistiska demonstrationer.
PD gjorde en valpolitisk kalkyl; manifestationer mot fascismen borde skjutas på framtiden och bättre sammanfalla med valdagen. Lördagen 24 februari var ett lämpligt datum. Då samlades alla stora progressiva folkrörelser, landsorganisationer och vänsterpartier på Piazza della Repubblica under parollen ”Mai piú fascismi”, aldrig mer fascism.
Kanske mer ett nödrop än en kamp-paroll.
Några dagar efter mordförsöken hyllades Luca Traini av unga fascister: ”En hjälte: Heder åt vår gripna kamrat i Macerata”; ”Det här är inledningen till vår hämnd”.
Budskapen bars fram på gigantiska banderoller utanför Roms Olympia-stadion.
Forza Nuova kämpar som Mussolini för ett rasrent Italien, för vit överhöghet.
Den mest hårdföra fascist-falangen Forza Nuova begav sig till Macerata: ”Släpp nigerianen fri, så blir det uppror i hela landet”, förklarade ledaren Roberto Fiore, känd och efterlyst som en av de ansvariga för terrorattacken och massmorden i Bologna 1980. Fiore valdes senare in i EU-parlamentet, som efterträdare till Alessandra Mussolini.
Forza Nuova kämpar som Mussolini för ett rasrent Italien, för vit överhöghet. Alla invandrare ska kastas ut. Partiprogrammet lovar tro mot ”Gud, fosterlandet, familjen och arbetet”.
CasaPound är numera den största fascist-organisationen. Den har tagit namn efter den amerikanske poeten, antisemiten och Mussolini-beundraren, Ezra Pound.
”Vi är stolta över att föra vidare den sociala fascismen”, säger organisationens ledare Simone di Stefano. Han syntes snart i Maceratas centrum, gjorde fascisthälsning som en besvärjelse och ett löfte om att göra upp med ”den afrikanska besten”.
CasaPound menar allvar. När två män från Senegal mördades blev kommentaren: ”Fiendens lik doftar gott”.
För någon vecka sedan högtidlighöll CasaPound minnet av de martyrer som dött för Mussolini.
I valet i den på en gång fattiga och bedagade badorten Ostia, utanför Rom, fick CasaPound, finansierad av maffia-familjen Spada, nio procent av rösterna. Parlamentet väntar.
Jag skrev om CasaPound (Aftonbladet 10 okt -17) och fäste mig något vid organisationens samverkan med företrädare för EU-parlamentets höger- och kristdemokratiska grupp. Stefano Maullu, moderaternas och KD:s allierade, dessutom vice ordförande i EU-parlamentets utbildnings- och kulturutskott, var hedersgäst vid Hitler-beundrarnas, terroristernas och legosoldaternas höstfest.
Maullu har också tagits emot med pompa och respekt vid Bashar al- Assads hov i Damaskus.
Italien är grotesken; allt fler europeiska länder är på väg att imitera.
Den italienske moderatpolitikerns vänskapliga gest mot dem som utnämnt sig till diktatorn Mussolinis arvtagare ska numera uppfattas en tämligen ordinär företeelse inom italiensk borgerlighet. Den har banaliserat fascismen, rehabiliterat Mussolini och krigsslutets anti-fascistiska pakt.
Kulturtidskriften MicroMega skriver: ”Fascisterna kommer inte att ta över makten i Italien men de kan däremot fascistifiera makten och regeringen.”
Den processen pågår för fullt. Italien är grotesken; allt fler europeiska länder är på väg att imitera.
Inför parlamentsvalen den 4 mars har tre block formerats. Högern består av den korrupte Silvio Berlusconis Forza Italia och två öppet rasistiska och fascistorienterade partier, Fratelli d’Italia (Italiens bröder) och Lega Nord. Fratelli d’Italia bygger sin organisation och ideologi på arvet från Mussolini och på partiet MSI, grundat av Giorgio Almirante, Mussolinis nära medarbetare.
Nyligen blev en MSI-politiker, med stöd från hela borgerligheten, regeringschef på Sicilien.
Brödernas nuvarande ledare, Giorgia Meloni, kommentar till mordförsöken i Macerata löd: ”Det svarta nigerianska aset ska ut ur landet.”
Lega Nords ledare Matteo Salvini underblåser det rasistiska våldet: ”När en befolkning känner sig hotad måste den försvara sig.” Oberoende italienska medier har visat bilder på Salvini när han skakar hand med attentatsmannen Luca Traini, som var valkandidat för Lega Nord.
Partiet har numera blivit enstavigt och kallas endast Lega eller ännu hellre: ”Noi con Salvini” (Vi med Salvini). Sympatisörerna dyrkar sin ledare och jublar åt hans hotfulla fraser om att kasta ut alla invandrare, åt hans förakt för afrikansk kultur och krav på att landet ska inrätta antimuslimska festdagar och stänga alla muslimska kulturhus. Salvini prickar också in grovt fördomsfulla logementsskämt om homosexuella. Också uppskattat.
På en av Legas valaffischer syns stora foton på Mussolini och den socialdemokratiske ledaren Matteo Renzi. Över bilderna finns kommentaren: ”Hellre Mussolini än Renzi”.
Som den franska högern sa på 1930-talet:” Hellre Hitler än juden Blum.”
Berlusconi överlämnar den grövsta propagandan åt sina två allianspartier men betonar: ”Vi är helt överens med Lega och Salvini”. Han kallar invandrare och flyktingar ”en social bomb” och kräver att 600 000 ska kastas ut ur landet.
Berlusconi och hans omgivning förmår göra politiska kalkyler. Två block är möjliga att alliera sig med. Antingen den populistiska 5-stjärnerörelsen, med stöd från bortåt 30 procent eller det vagt socialdemokratiska PD med drygt 25 procents väljarstöd. PD:s vänster har brutit sig ur och bildat ett mer vänstersocialistiskt parti. PD är mer eller mindre en valapparat för den unge Matteo Renzi och hans perspektiv och politiska mål sammanfaller väl med Berlusconis.
Valet den 4 mars kommer med all sannolikhet att leda till en allians mellan Berlusconi (dömd till fyra års fängelse) och Renzi. Första steget blir att bilda en koalitionsregering, nästa att skapa ett nytt kristdemokratiskt parti. Italien återgår till det förflutna, på nytt styrt av en stabil kristet orienterad center med stöd från den mäktiga Vatikanen, som i ett kvarts sekel saknat ett politiskt parti som redskap för sin maktutövning.
På 1970-talet försökte den betydande kommunistledaren Enrico Berlinguer skapa en ”historisk politisk kompromiss”, bland annat för att bekämpa hot från fascismen. Han tänkte dock inte att kristdemokrater, Vatikanen och kommunisterna skulle bilda ett gemensamt parti.