Det är inte lätt att outa en förövare alla älskar
Amie och Fanna startar ett viktigt samtal om svensk hiphop
I förra veckans avsnitt av podden ”Amie och Fanna” talar journalisterna Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby om en speciell sorts fallna hjältar.
Idoler som blir utpekade som våldtäktsmän.
Det handlar om musiker, skådisar och sportstjärnor som dragits in i skandalerna kring hiphopmogulen P. Diddy.
Om våldtäktsanklagelserna mot fotbollsstjärnan Kylian Mbappé.
Men också om den allmänna olustkänslan man kan få när en artist som Drake bara fortsätter rappa om ”young girls”.
I podden talas om den där känslan man kan ha för vissa universellt älskade offentliga personer: just han är i alla fall ”god”. Den här personen känner jag. Och så visar det sig att det gjorde man inte alls.
– Jag har i alla fall lärt mig min läxa, suckar Amie.
– När lärde du dig den, frågar Fanna.
– Jag lärde mig väl läxan när R Kelly åkte in, säger Amie.
– Jag lärde väl mig läxan långt innan Metoo. Jag lärde väl mig läxan när jag själv blev utsatt för ett sexuellt övergrepp av en svensk rappare som alla älskade, och fortfarande älskar och hyllar. Den läxan – just att de här psykopaterna ofta är väldigt karismatiska – har man väl lärt sig den hårda vägen som ung tjej i Stockholm.
Varför nådde aldrig Metoo den svenska hiphopscenen?
Inte på grund av en brist på förövare, enligt Amie och Fanna – som rört sig inom den svenska hiphopkulturen i decennier.
Men varför startade aldrig diskussionen?
Det finns, som alla lärt sig vid det här laget, en mängd hinder i samhället för att en sådan diskussion ska sätta i gång. Alla de deprimerande vanliga anledningarna till att en kvinna inte får hjälp eller stöd efter att ha utsatts för ett övergrepp.
I det här fallet tillkommer, enligt Amie och Fanna, ytterligare barriärer. Fler lager.
Det är inte lätt att outa en förövare som alla andra älskar. Någon som anses bra och viktig. Någon med en ”aktiviströst”.
Man vill inte medverka till vad man upplever som en slentrianmässig smutskastning av kulturen
Inom den svenska hiphopen har det alltid funnits en självklar försvarsställning gentemot resten av världen. De som försökt lyfta musiken har ofta känt sig motarbetade av resten av samhället. Många centralfigurer jag själv talar med vill aldrig offentligt säga ett ont ord om scenen – oavsett vad som försiggår på den. Man vill inte medverka till vad man upplever som en slentrianmässig smutskastning av kulturen i traditionella medier.
Därför blir samtal som det Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby startat nu extra viktiga.
De blir också ett slag i magen på oss alla som lyssnar på svensk hiphop.
Har den evigt polariserade debatten om den här musiken gjort att man även tystar mängder av röster som alltid funnits mitt i den? Till exempel de hundratusentals kvinnliga lyssnare som alltid burit kulturen på sina axlar?
Bidrar hiphopens tystnadskultur också till att skydda sexualbrottslingar?
Varför inte också här – när samma tystnadskultur inom andra kulturformer verkar ha haft just det resultatet?
Det finns mycket arbete att göra.
Ett första steg är att lyssna på Amie Bramme Sey och Fanna Ndow Norrby.
I dag torsdag släpper de ett uppföljande poddavsnitt.
Där diskuteras alla vittnesmål som de fått in från sina lyssnare i veckan.
Ett tjugotal namngivna artister finns nu i Amie och Fannas inkorg. Ingen namnges i podden. Men diskussionen är i gång.
– Tänk på att det finns många som tror på dig om du berättar din historia, säger Amie Bramme Sey.
Konstpodd: Från underjord till undermedvetet
Från underjord till undermedvetet