En skål för Trump och Bolsonaro
Tror våra folkvalda att de fick dricka cocktails i Tel Aviv på grund av sina magnetiska personligheter?
Vad är politik? Jag har ett konservativt svar. I en liten stad nånstans behövs gatubelysning vid skolan och asfalterad parkeringsplats utanför ålderdomshemmet. Pengarna räcker till det ena, men inte till det andra. Vilket kommer först? Och när beslutet är fattat, hur genomförs åtgärden på bästa sätt?
Diskussionen lämpar sig inte för torgmöte. Frågorna är viktiga, men för banala att påkalla gatudemonstrationer. Så vi har valt personer bland våra jämlikar att representera oss, och vi hoppas att de fattar goda beslut för vårt bästa. Om de regelbundet misslyckas utser vi nya representanter. Återigen söker vi samma egenskaper – att de gör skäl för våra pengar, att de är kunniga och frågar om de inte vet, att de delar våra prioriteringar, men viktigast: att de ingår i vår gemenskap, oavsett om de fick din eller min röst.
Sådan bör politiken vara, från kyrkofullmäktige till Europaparlamentet. Detta bör våra folkvalda underkasta sig. Skulle de liera sig enbart med en delmängd av befolkningen eller företräda särgruppers intressen kommer de att drabbas av vår ringaktning. Samma sak om de utnyttjar vårt förtroende till att skaffa sig själva hårda eller mjuka fördelar. Då växer det vi kallar för politikerförakt. Hos folket uppstår den känslan sällan utan goda skäl och oftast beror den på att vi ser hur våra representanter lämnar vår gemenskap.
Låt oss åka till Tel Aviv.
Hur hamnade de där? Vilka tror de att de är? Vad tror de att de är?
Micael Bindefeld har blivit mycket rik genom att organisera andras partyn. Nu har han fyllt sextio år och firat detta och sitt slit med ett party av backanaliska proportioner. Det är inte direkt min stil, men det är hans pengar, hans känslor, hans frihet. Det öppna samhället ger mig rätt till mina åsikter och Bindefeld rätten till sitt födelsedagskalas. Jag hoppas att hans party blev allt vad han önskade. Jag menar det. Han har förtjänat det.
Men Fredrik Reinfeldt, Ulf Kristersson, Ebba Busch-Thor, Nyamko Sabuni, Mona Sahlin, Ulf Adelsohn Liljeroth, Lena Adelsohn Liljeroth, vad gjorde de där? Hur hamnade de där? Vilka tror de att de är? Vad tror de att de är?
De valdes av oss för att de, som del av vår gemenskap, skulle fatta beslut om parkeringsplatser och gatubelysning. De har missbrukat vårt förtroende genom att låta sig flygas till ett lyxhotell för att i glamoröst sällskap dricka Bollinger och 7 Up och äta äggröra med gåslever. Sjungande och dansande vid sidan om skådespelare, musiker, kändistörstande affärsmän, skvallerredaktörer, fotomodeller, idrottsstjärnor, kioskförfattare, programledare och en magiker visar de med närmast chockerande aningslöshet att de lät sig väljas inte för att representera oss, utan för att lämna oss. (Att avgångna politiker har större svängrum än sittande är givet, men de bär ett retroaktivt ansvar gentemot oss.)
De var där för att de med våra pengar och vårt förtroende som hävstänger prioriterat sin plats i kändisskapets twilight zone
För vem tror att någon av dessa folkvalda politiker drack cocktails i Tel Aviv till följd av sina magnetiska personligheter? Att de varit där om inte vi utsett dem att fatta beslut om parkeringsplatsen och gatubelysningen? Ingen tror det. De var där för att de med våra pengar och vårt förtroende som hävstänger främjat sin plats i kändisskapets twilight zone.
Har de rätt att låta sig bjudas på en hippa som kostar miljoner kronor? Alldeles säkert, anklagelsen om bestickning kommer att falla platt, precis som den borde. Har de moralisk rätt? Fråga deras arbetsgivare, de miljoner människor som anställt dem.
Förutom att snäsa av journalister som velat ställa frågor har de politiska festprissarna anfört ett förhållande till sitt försvar. Att det inte är en kändisfest, utan ett intimt kalas för vänner till Micael Bindefeld.
Hur blev ni vänner? Sprang ni på varandra på gatan? Hur tog ni er från anonymiteten i Tingsryd eller Flen in på glittrets estrader?
Det finns åtminstone tre invändningar. För det första, ursäkta en cyniker, men den nära vänskapen med Micael Bindefeld är svårsåld. För det andra, politiker om några vet att narrativet är minst lika viktigt som sakförhållandet: även om vänskapsförhållandet är ett faktum är det få väljare som tror på påståendet, vilket i sig är ett skäl att stanna hemma: markera vilka ni är, markera vad ni är, markera vilken gemenskap ni företräder. Ni gav upp rätten att välja i den stund ni accepterade att avlönas av mig och min granne.
Slutligen, om ni faktiskt står festfixaren så nära att han bjuder er till sin högtidsdag inte på grund av era upphöjda positioner, utan på grund av er innerliga vänskap – hur blev ni vänner? Sprang ni på varandra på gatan? Hur tog ni er från anonymiteten i Tingsryd eller Flen upp på glittrets estrader?
Svaren på sådana frågor är att politiken i dag är socialt och medialt sammanflätad med business, underhållning, idrottens glamorösa sida och masskulturen. Detta är numera politikernas gemenskap, något de kan ändra på endast genom sina handlingar och beslut. Väljarna har bara ett sätt att ändra på saken, nämligen att rösta på kandidater som står utanför det politiska etablissemanget.
När de politiska festprissarna lyfte sina glas i helgen var det i en skål till Donald Trump, Boris Johnson, Jair Bolsonaro, Elisabeth Warren, Silvio Berlusconi och Marine Le Pen. I dag är de tillbaka på jobbet. Kanske har Jimmie Åkesson och Jonas Sjöstedt också lite huvudvärk. De har också haft skäl att skåla i helgen.
Själv lyfter jag mitt glas lådvin till Annie Lööf, som också bjöds till Tel Aviv.
Hon tackade nej.
Hon var upptagen med politiskt arbete.